Fredagen den 13:e - då tre män slaktade min själ och bluffsyndromet flög ut.

Ett helt vanligt dygn i kvinnoförtryckets Sverige

En gammal fling till gift man surar över att jag reser till Stockholm istället för att träffa honom på jobbet (och smörja hans manliga ego) fast jag “gjort slut” för länge sen?!.

En man tar lån i mitt namn och skuldsätter mig för flera miljoner. Polismannen som utreder det grova bedrägeri jag utsatts för försöker under polisförhöret övertyga mig om att anmäla samme man för det våld han utsatte mig för under tiden för vårt förhållande… vilket är extremt tungt och jobbigt…

En tredje man försöker förstöra min fantastiska upplevelse att medverka på kvinnostrejk-demonstrationen på Medborgarplatsen! Genom att trakassera mig med upprepade, extremt ovälkomna romantiska förslag. Plus vidriga övertalningsförsök som: “inte alla män” samt “JAG är en snäll man! JAG är feminist! JAG respekterar kvinnor!” SAMTIDIGT som han förföljer mig till den grad att jag tillslut sitter hopkrupen på en baktrappa med huvudet mellan knäna, blicken i marken och händerna för öronen. Viskandes “nej, nej, nej!”

Allt detta sker under samma 24 timmar. Fredagen den 13:e. Oddsen är emot mig. Och givetvis bryter jag ihop under tyngden av min egen skam. Piskar mig själv med patriarkal retorik som: “…och vad hade DU gjort för att männen skulle göra så mot dig?! Ingen rök utan eld. Sa du verkligen nej ordentligt?”… och andra favoriter från Victim Blaming-Klubben. Jag “förstår” nu att jag är en jävla bluff! Hur kan jag sitta och predika om uppror mot manssamhället söndag efter söndag? När jag själv inte har kraft nog att ens värna MIG SJÄLV på enklaste sätt en helt vanlig dag? Bara sitter där och “fryser till is”. Skäms! Skäms! Skäms!

I detta mörkaste mörker kommer dock tack och lov en klar ljusstråle in. För kliver min dotter fram! Min fantastiska, superkloka, starka SUPERHJÄLTE till stora flicka. Min bästa vän. “…and she’s a real bad bitch!” Se låttexten på Veckans Kampsång, Best Friend.

-NU FÅR DU GÅ HÄRIFRÅN! Vi vill vara ifred! …till Jobbige Stalker Mannen som snabbt dunstar!

-Du har inte gjort något fel mamma! Alla får freeze-reaktionen när det händer en själv. Det är alltid lättare att jaga bort äckel-männen från sin tjejkompis när man står vid sidan av! ….till mig.

…är hon inte HELT FANTASTISK? My BFF <3

Min FANTASTISKA dotter Emma! Som räddade mig från både Jobbige Stalker Mannen på kvinnostrejken på Medborgarplatsen OCH från den skam, skuld och det bluffsyndrom som följde efter… MY BFF <3 #kvinnostrejk YAY!!!

Låt mig först och främst förtydliga en sak. Jag talar inte till er utifrån en plats av upphöjd nivå av gudomlig insikt, upplysning eller sakkunskap. Jag är ingen allvetande forskare, ingen klok gumma, ingen guru med tillgång till universums sanningar. Jag är en helt vanlig etniskt svensk heterosexuell cis-kvinna. Som – ständigt (?) – råkar ut för trassel och problem: 99 gånger av 100 kopplat till mina manliga ditos. JAG ÄR KVINNA I ETT PATRIARKAT. Då blir det så här.

Främsta anledningen till att jag delar med mig av mina historier är för att jag inte vill att mina kvinnoälskande medsystrar, mina feministiska medbröder och allt däremellan, skall göra samma misstag. Drabbas av samma olycka. GÖR ABSOLUT INTE SOM JAG! = är mitt budskap till dig.

Jag tror inte att jag är unik på något sätt. Tyvärr. I ett stenhårt patriarkalt Sverige som mörkar sina hatbrott mot oss kvinnor är vi många som ständigt råkar ut för samma öde. Om och om igen.

Jag tror, som ni vet, 100% hängivet på EGET ANSVAR. Internt kontrollokus. Därför är min första reaktion när jag drabbas av motgångar att genast analysera ”Här måste jag ha gjort fel på något sätt? Hur kan JAG SJÄLV bidragit till den här situationen”? För så har det alltid varit för mig. Sedan jag växt upp. Ingen har hållit mig om ryggen. Ingen har tagit mitt parti. Ingen har ställt sig på min sida när något hänt. Som barn. Såsom vuxen. Jag har fått klara mig själv. Ständigt felsöka både utom och inom mig. Som egentligen är det sätt vi människor bör förhålla oss till livet. De misstag vi gör. De otäcka upplevelser är med om. Alla våra livets erfarenheter syftar i förlängningen till att vi skall utvecklas. Skaffa nya livskunskaper och färdigheter. Vi vill ju VETA vad det var som gick fel, förstås. Så vi kan slippa vara med om detta igen? Om vi förstår det här med internt kontrollokus, då förstås. Men det kan slå över. Det finns faktiskt tillfällen när internt kontrollokus EGET ansvar inte fungerar.

När fungerar inte ”eget ansvar”?

Eget ansvar fungerar inte vid HATBROTT. Vid hatbrott riktade mot utsatta minoriteter är det knappast individens fel att hen blir attackerad. Det är vi troligen överens om. Gällande svarta människor, homosexuella och tjocka. Dessa grupper blir ju inte utsatta för brott för att dom GJORT något - utan de ÄR fel. I sånt man absolut inte kan ändra på eller “hjälpa”. När det gäller oss kvinnor… tycks det dock vara en helt sak.

Vi kvinnor är en hatad, piskad, hånad och förlöjligad minoritet. Vi får höra att vi är ”mindre kompetenta” än män (se könskvotering inom politiken mm). Vi förmodas vara ”omhändertagande” och ”tycka om barn” som HUVUDKOMPETENS?! Det rör inte mansprivilegiet inte i ryggen att vi tjänar chockerande mindre pengar än dem, att vi inte kommer kunna försörja oss på vår pension eller att den medicinska vetenskapen orkar forska fram rätt mediciner för att lindra vår smärta eller rädda livet på oss när vi får en hjärtattack.

Samtidigt som vi går helt rättslösa i detta samhälle om vi inte kan rabbla upp exakt klockslag och datum då vår partner tog stryptag på oss. Eller om vi inte filmade när vår killkompis våldtog oss på skoltoaletten samtidigt som vi slogs och skrek ”NEJ NEJ”! Domstolarna friar våra förövare. Hela tiden. Vi kvinnor mördas på löpande band och medierna rapporterar detta med små notiser med rubriken ”kvinna död efter fall från balkong”/”tragedi efter familjebråk”… möjligen med någon liten rad om att en ”man i kvinnans närhet är anhållen”. Vår statliga ledning är mer bekymrade över hur många unga män som dödas av andra unga män i gängvåld. Än att rädda alla de kvinnor som försöker skydda sig och sina barn från blodtörstiga, hämndlystna våldsamma män som de antingen lever med av rädsla för att lämna. Eller gömmer sig för på skyddade boenden och kvinnojourer - livrädda att männen skall hitta dem och döda dem. Kvinnor och barn flyktingar i vårt eget land.

Jo, det är faktiskt ALLA MÄNS FEL!

Så låt mig nu komma till saken. När jag fått klargöra min ståndpunkt i mitt eviga tvångsmässiga avslöjande av mina miserablaste stunder i livet för er.

DU ÄR INTE ENSAM! Vi är många som lider. Det är en del av att vara människa, ja visst. Men en av patriarkatets och mäns massiva förtryck av oss kvinnor att isolera oss från varandra. Svartmåla kvinnlig vänskap. Patriarktet fortsätter med att peka ut att ”allt det här är ditt eget fel”. Vi utsätts för våld och orättvisor för att vi är usla på något sätt? Vi förmodas få ”skylla oss själva”. ”En annan kvinna skulle aldrig haft några problem att klara av min livsstil! Du borde bli ihop med en nykterist utan barn!” sa Snubben till mig. Varsågod, tänkte jag i mitt stilla sinne. Gärna för mig.

Så när vi uttömt alla möjligheter att vi själva har bidragit till det mansrelaterade problem som drabbat oss. Finns bara en möjlighet kvar: kanske…? Är det …faktiskt: ÄR MÄNNENS FEL!? De traditionellt machofostrade heterosexuella cis-männen talar vi givetvis om nu. Hade det funnits fler öppet homosexuella män, djärva, feministiska ”velour”-HCM, icke-binära män och transmän hade samhället säkert sett betydligt mer annorlunda ut. Det är jag HELT säker på. Räddningen finns i full insikt om vem som egentligen bär skulden. = HETEROSEXUELLA CIS-MÄN i patriarkatet!

Borde inte vi kvinnor i högre utsträckning börja med att scanna av om en svår, förnedrande, otäck situation som involverar en heterosexuell cis-man på något sätt faktiskt kan räknas till förtryck och hatbrott? Ställa oss själva frågan om det faktiskt inte ÄR så att det är vår tiotusen år långa historia av brist på respekt, övergrepp och utnyttjande av oss kvinnor kan vara förklaringen till att vi utsätts än i dag? Är det jag, som offer, som är ansvarig för de brott som begås mot mig? Eller jag en kvinna i en grupp kvinnor som är utsatta för ett kollektivt förtryck? För våld, stalking och krav från äckliga, vidriga manliga förövare som heterosexuella cis-män aldrig riktigt kan relatera till eller förstå? Inte ens i en Biker-Stefan-jämförelse?

24 timmar i helvetet

Med avstamp i dessa frågor skall jag berätta om det helvetiska dygn som inledde årets Fredagen Den 13:e, nu i maj 2022.

1.    Den Gifte Mannen ringer mig och vill boka jobb när jag är på plats. Snarare än att ha kontakt med den medarbetare jag anvisat som kontaktperson. NÄR JAG INTE ÄR PÅ PLATS. Vilket jag redan informerat DGM om. Flera gånger. Så fort denne medarbetare meddelar DGM om ett uppdrag, tid och plats. RINGER han till MIG och envisas med att prata med MIG om saken. ”När jobbar du?” är hans fråga. När jag varit tydlig med att jag inte önskar några möten oss emellan. Att jag vill ha ”hans hjälp” med avstånd så att jag kan komma över min förälskelse i honom samt få depressionen under mer kontroll. Om det någonsin kan hända nu när det känns som jävla män hemsöker mig dygnet runt med sin jävla terror?! Suck. I dag har definitivt den där förälskelsen flugit sin kos!!! Nu har jag fått nog. NU RÄCKER DET!

2.  JA = ex tillika förövare till gamla och nya brott mot mig. Jag har mitt polisförhör angående den förövare som utsatt mig för ”romans-bedrägeri” = tagit lån på 1,8 miljoner kronor i mitt namn. Det är så hemskt att jag knappt orkar tänka på det. Det hemska är inte den manliga polis som håller förhöret. Han är bra på sitt jobb, är inkännande, tar mig på allvar och försöker ge mig hopp. Mitt svårmod, uppgivenhet och skam kommer av att återuppleva de veckor och händelser som ledde fram till att han ”lyckades” med sitt brott mot mig. Hur lättlurad jag verkar. Korkad och ”patetiskt desperat” i min längtan efter hans kärlek. Usch!

Dessutom leder berättelsen in på misshandeln också när jag skall förklara omständigheter kring ett annat juridiskt papper som skulle skrivas på, av honom då. Helt plötsligt hör jag mig själv berätta för polisen om hur JA, som jag kallar denna förövare under utredningen, står över mig när jag ligger på rygg i hans tv-rums-soffa i hans hus. Ger mig hårda örfilar i ansiktet, om och om igen. Samtidigt som han skriker: ”jag är så rädd att du skall lämna mig! Du får aldrig lämna mig!”. Jag berättar om sporadiska örfilar, stryptag på natten och “incidenten” på hotellrummet i Barcelona när JA välte mig ur sängen på natten genom att slita bort kuddar och madrasser under mig… och vrålade åt mig hur vidrig jag var! Hur illojal jag var som “inte brydde mig ett skit om hur dåligt HAN mådde! SÅ egoistisk”. Hur jag försökte fly men han ställde sig i vägen för dörren ut. Hotade att låsa in mig. Hur jag med hjärtat bankande av skräck försökte vara stadig på rösten när jag bestämt talade om för honom att jag kommer ringa de andra (mina föräldrar, min bror, mina vuxna söner som var med på resan) om JA inte genast släppte ut mig. Först då lät han mig lämna hotellrummet.

Varför berättar jag det här? tänkte jag trött för mig själv. Det är en del i det förtryck JA utövade över mig. Som visar hans brist på respekt för mig, hans inbillade äganderätt och blinda krav på att jag ständigt skall vara tillgänglig för honom utan egna mänskliga rättigheter. Att allt mitt är hans. Att han har rätt att utnyttja mig hur som helst, när som helst, för vad som helst.

Den snälle polismannen blir naturligtvis bekymrad när han hör att JA gjort sig skyldig till ännu fler brott mot mig. Så han uppmanar mig varligt att, trots ”ord mot ord”, trots den dåliga uppklarningsprocenten och att jag kanske inte orkar… att polisanmäla även detta. ”Som man blir jag rasande över att höra om män som slår kvinnor. Och jag tycker inte att han skall komma undan med en misshandel efter allt han gjort mot dig. Så snälla, anmäl!” säger polisen.

Jag själv ser absolut noll och ingen mening med det. JA kommer aldrig erkänna något. Jag har inga bevis. Jag kommer inte ihåg exakta datum. Utom för händelsen i Barcelona. Men dottern är klokare än jag. Igen. ”Anmäl åtminstone för statistikens skull!” säger hon. Genast ser jag framför mig: ”75% av alla misshandelsbrott mot kvinnor i nära relationer anmäls aldrig”. Just det. Okej, jag får väl anmäla detta också nån gång. När jag samlat ihop lite krafter.

Efter detta polisförhör är jag slak som kokt spagetti i hela kroppen. Helt slut. Tom. Dyster. Trots att polisen försökt ge mig lite hopp. Känns det som om JA begått det ”perfekta brottet” mot mig. Att förfalska någons namnunderskrift är inte speciellt svårt. Bankerna är inte intresserade av att kolla äktheten så länge det står en signatur på de rätta ställena på de rätta pappren. Swedbank, i mitt fall, har redan visat i det närmaste totalt ointresse för att hjälpa till i mitt fall. ”skyll dig själv” är kärnan i deras svar på min kontakt med dem. Med undantag från Camilla på det lokala bankkontoret, hurra för henne! Offret har bevisbördan och experter, grafologer, som kan bedöma namnunderskrifter tar lång tid på sig att behandla varje fall. Kanske går det inte fastställa alls? Bedrägerier är svåra att bevisa.

Förmiddagen går väldigt mycket i moll.

Foto: womenarehuman.com

Härliga underbara kvinnostrejks-kvinnor!

3.     Otäcke Jobbige Stalker Mannen på Medborgarplatsen. Jag hade en sak att se fram emot, denna fredagen den 13:e. Min första medverkan på en kvinnostrejk LIVE!!! Efter att i över ett år följt, skrivit och hejat på #kvinnostrejk över hela landet på sociala medier skulle jag nu äntligen stå där själv. Tillsammans med Emma! Med ett kartong-plakat med mitt budskap: ”Kvinno-mord börjar med blått och rosa” och krav ”på ett jämställt samhälle fritt från våld”. Tillsammans med dottern och svärsonen. Wow! Utsikterna till detta lättade mina tunga moln något.

Efter resa med t-banan, lunch och samtal satte vi oss tillslut på de stenbänkar som omger Medborgarplatsen i Stockholm. Solen gick ut och in i moln, vädret var varmt och det var helt enkelt en härlig vårdag och fullt med folk på torget. På uterestaurangerna. På gatorna. Lite osäker på hur detta skulle gå till satt jag lite nervöst och tittade på klockan. Dottern gick en runda för att se om hon såg andra deltagare i dagens kvinnostrejk? Klockan närmade sig fyra och än hade inget hänt. Var vi rätt ute? Men så prick klockan fyra, reser sig flera kvinnor – och män – på en gång och halar fram plakat och ställer sig på en lång rad med ryggen mot biblioteket. Vips är vi tre på fötter, en kvinna i rosa jacka och solglasögon börjar prata med oss och är jättetrevlig. När svärsonen plötsligt måste gå på toaletten (hm) får Trevliga Damen ta över hans plakat ”Stoppa slakten på svenska kvinnor! 13 kvinnor på nio veckor 2022!”

Dottern står bestämt kvar och lyfter stolt sin skylt med ”Stoppa förtrycket av kvinnor!” och sitt armband med ”Smash patriarchy”! Se foto ovan.

Det riktigt spritter i hela kroppen på mig. Det känns som om jag är full av sång och dans! Här står jag! Tillsammans med ”min crowd”! Kvinnor som jag! Som kämpar mot patriarkatet, hatbrotten, orättvisorna och mäns våld mot kvinnor och barn… TILLSAMMANS! Det finns ingen bättre känsla! Och jag njuter i fulla drag. Min vita ”stick härifrån penis”-tröja gör succé bland kvinnorättskämparna och flera tar bilder av den och undrar var man kan hitta en så fin tröja? Jag berättar beredvilligt att det är bara att gå in på podcasten Dålig Stämnings merch-sida på internet och beställa. Att jag själv har sex stycken egna i olika färger. Att hela släkten har dålig stämnings t-shirts med en variation av feministiska budskap och motiv. Som de fått av mig i julklapp. Det är soligt, härligt och solidariskt och jag njuter av varje sekund.

Mitt foto från fredagen den 13 maj i år på kvinnostrejk Medborgarplatsen, Stockholm. YAY! Backa systerskapet!

“Feminist-stalkern som respekterar kvinnor”

Då händer det. En heterosexuell cis-man som själv står på torget tillsammans med sin människorättsgrupp och informerar om orättvisor ibland annat Afghanistan börjar prata med svärsonen. Sen vänder han sig till mig. Fattar tycke för mig, tydligen (?) och börjar en intensiv monolog. Han maler på om hur orättvist kvinnorna i Afghanistan har det. Hur viktigt HAN tycker det är med kvinnorätt, att han har en mamma och en syster, att han aldrig nedvärderat kvinnor själv….bla bla bla.

Han berättar, som står att läsa ovan, att han är feminist, mot mäns våld mot kvinnor och att det är viktigt att jag förstår att INTE ALLA MÄN är elaka. Sen kommer frågan, forcerat nonchalant: har jag någon man? Nej, säger jag. (Dumt nog?). Jobbige Stalker Mannen lyser upp och utbrister att ”JAG är singel! VI kanske kunde börja träffas? JAG är en BRA MAN!” Nej nej nej…tänker jag och känner hur hela min kropp börjar sloka. ”Nej tack!” säger jag högt och så trevligt jag kan. ”Men jag är en SNÄLL KILLE!” envisas den Jobbige Stalker Mannen. NEJ!

Inledningen på GRYMMA videon till “Best friend” med Saweeti och Doja Cat. Älskar den! Lyssna på de här kvinnorna - de vet vad de snackar om!

Den halvtimme som följer då kvinnostrejken pågår står jag envist kvar på min plats i ledet. Tvingar mig ignorera den obehaglige ytterst objudne ”friare” som stryker runt vår grupp. För att då och då komma fram och envisas att prata med mig. Vart bor jag? Vad jobbar jag med? Kan han få mitt nummer? Min facebook-profil? Min instagram? NEJ. NEJ. NEJ och åter NEJ.

Han ställer sig jämte mig i kvinnostrejks-ledet när andra kvinnor filmar och tar kort. Han tvingar en av de andra kvinnorättsdeltagarna att ta kort på mig och honom. Men hon är slug och tar bara kort på honom.

Han tjatar på min dotter – “du kan verkligen vara stolt över att ha en så fin, fantastisk mamma och människa??? WTF?” …han vill berätta för andra runt mig hur mycket han gillar mig, hur vacker jag är och hur han skall ta så väl hand om mig – jag behöver aldrig mer laga mat (?) - om jag blir ihop med honom. Han skall visa mig att hur det är att ha en ”snäll kille”. Alltså vad ÄR DET HÄR med alla jävla SNÄLLA KILLAR??!? Vi tar det längre fram. Heterosexuella cis-män som kallar sig själva Snälla Killar får mig att vilja SPY RÄTT UT!!!

Själv vill jag bara krulla ihop mig till en liten boll och försvinna. Men INGEN skall få jaga bort mig från min första livs levande kvinnostrejk! Särskilt inte en jävla vidrig, patetiskt, äckligt påflugen jävla jävla JÄVLA heterosexuell cis-man!

Omgivande medstrejkande uppfattar snart mitt obehag och Jobbige Stalker Mannens påflugenhet. När han envisas med att få veta mitt namn och jag säger ”Lisa”, säger dottern ”jag heter också Lisa”. En vänlig kvinna fortsätter ”jag heter också Lisa”, hennes man ”jag heter också Lisa”… i hjärtevärmande stöd för mig. Jobbige Stalker Mannen blir lite förvirrad och stannar upp. Mannen som står jämte mig blir till slut mer skarp mot Jobbige Mannen och uppmanar honom att gå i väg. Jobbige Stalker Mannen droppar surt av, såklart. Eftersom en MAN sa åt honom. Men han återvänder snart. I all sin vidriga jobbighet.

Jag får dock tillfälle att prata med några fantastiska kvinnor, utöver mina direkta ”grannar”. De kommer på motorcyklar, till fots och från kvinnojourer. De är FANTASTISKA! Jag är överlycklig och ödmjukt tacksam över att jag fått chansen att göra det här!

Inte ens Jobbige Stalker Mannen kan grumla min glädje.

När ”vår” halvtimme är slut är det dags att packa ihop igen. Jag säger tack och hejdå till mina nya vänner och vi skiljs åt.
”Nu tar vi oss en glass!” säger jag till ungdomarna, sneglar oroligt över axeln för att försöka lokalisera Jobbige Stalker Mannen, i ett hopplöst försök att skaka honom av mig. Men jag står tydligen under sträng bevakning för så fort jag står i glasskön och skall göra vår beställning störtar Jobbige Stalker Mannen fram och ropar att han vill BJUDA MIG PÅ GLASS! Det är inte ens en fråga. ”Får jag bjuda dig på glass?”. NEJ! Ryter jag bestämt.

Vi sätter oss på bibliotekets yttertrappa, äter våra glassar, pratar och skrattar. Jag ser Jobbige Stalker Mannen titta rakt mot mig bortifrån torget men jag ignorerar honom. Nu borde han väl äntligen fatta?
Det går en stund. Jag slappnar äntligen av. Jobbige Stalker Mannen verkar ha försvunnit? Äntligen!

Då jag ser Jobbige Stalker Mannen, som möjligtvis försökt kamouflera sig med en ny jacka och en blå keps (?). Men jag känner igen hans blåa gympaskor och ser med fasa dem komma trampandes upp på stentrappan mot oss. Hela jag skrumpnar ihop igen, huvudet sjunker mot stengolvet och jag utbrister ett besviket: ”NEJ!” Vart är min stridsvilja? Vad är mitt brinnande manshat? Vad är min vrålande harpya som kan slita av manspenisar med bara tänderna? Vem är denna mesiga räka som kuschat böjer sig över sina mjukdelar och blundar?

Tack och lov har jag Fantastiska Underbara Emma med mig. När Jobbige Stalker Mannen bestämt tar en dyna, lägger den till vänster om mig, sätter sig och riktar sig mot mig med sin mobiltelefon i handen och säger ”kan du hjälpa mig att hitta dig på instagram?” …vänder sig min Power-Kvinna och Tiger-Unge till dotter mot den Jobbige Mannen och säger vänligt: ”Gå härifrån, tack! VI VILL VARA IFRED!”

Jobbige Stalker Mannen stelnar till halvvägs i luften, tittar misstroget på den unga kvinnan: diminutiv med sina finlemmade 165 cm, men med hård, skoningslös blick och en järnvilja som nästan går att ta på fysiskt… ”GÅ! Tack!” upprepar hon med stål i stämman. 

Jobbige Stalker Mannen stammar något om ”…du behöver inte vara så otrevlig…” och så släntrar han ilsket I VÄG! Men inte innan han vänt sig om och blängt anklagande på min KING (QUEEN!) till dotter! Vilket får henne att skratta. Han kan inte veta, men hon var faktiskt den som uppfann The Big Bläng, redan som tonåring. Det gör inte Jobbige Stalker Mannen gladare. Det viktiga är dock = att han lämnar oss. Lommar iväg med svansen mellan benen. ÄNTLIGEN. Vilken triumf! Vilken fantastisk KVINNA! MEDSYSTER! Fellow manshatare jag har i mina led! Inget ont kommer någonsin mer komma i min väg så länge jag har min fina dotter Emma som backar mig..! My best friend!

Den fina eftermiddagen blir övervägande fin, trots allt, och efter att ha kramat min underbara tigerunge tusen gånger till tack… är vi så småningom på väg hem till hennes studentrum. Med en uber. Jag vågar inte riskera någon mer förföljelse från Jobbige Stalker Mannen på t-banan. Så är vi väldigt trötta allihop.

Foto: SToP = Stalker och partnervåld, en forskargrupp på Örebros Universitet startade upp sitt projekt 2021 och fokuserar på glesbygd, typologier av förövare och utsatta, riskbedömningsmetoder, prevalens samt processer kring riskhantering. Samt givetvis samband mellan stalking- partnervåld. Heja er!

Dags för känslomässig baksmälla

Senare på kvällen noterar jag en molande värk i brösttrakten. En klump i magen. Jag försöker identifiera känslan. Sätta ord på den? Försöker tillsammans med Emma lista ut varför jag känner mig så ångestfylld och frustrerad? Besviken på mig själv?

Till slut lyckas jag. Klockan 02.17. När jag vaknar med bröstsmärtor och magknip mitt i natten: med stora feta rubriker inne i huvudet på mig: ”Varför var jag en sån mes mot Jobbige Stalker Mannen? Varför sa jag inte bara ifrån BÄTTRE MER BESTÄMT?! Vem är jag att uppmuntra andra kvinnor att stå på sig, säga stopp och sätta gränser mot denna all världens heterosexuella cis-män och deras jävla förtryck? När JAG SJÄLV är ett värdelöst, vandrande naivt offer som bara väntar på att förövarna skall slå klorna i mig? Allt är mitt eget fel! Varför kan jag inte bara KLARA MIG SJÄLV?! Måste MIN EGEN DOTTER rädda mig?! Hur kan jag en se mig själv i spegeln? BLUFF BLUFF BLUFF”

Jag är så besviken på mig själv så jag nästan kräks!! Fredagen den 13:e och dess hat-trick i Män Som Kväver Mig – vissa bokstavligt och andra känslomässigt tar till slut ut sin rätt. Självhatet flödar! Vad är det i mig som drar attraherar som JA, Den Gifte Mannen och äckliga stollen på Medborgarplatsen? Varför går jag direkt in i medberoende med dessa män? Tar på mig deras önskningar som om den vore min egen? I stället för att stå på mig. Efterleva MIN EGEN VILJA. Sköta mig själv för fan?

OM jag bara hade:

1.    Vara rak och tydlig i telefon mot Den Gifte Mannen och säga: SLUTA RINGA MIG. Kontakta min medarbetare i stället. TACK! Eller bara ignorera att svara. Blockera honom?

2.    Jag borde ha fokuserat på att skydda mig själv när jävla JA kom med manipulationer, självömkan och smicker om vilken ”räddande ängel” jag är i hans liv! När vi var tillsammans. Jag borde ha sett falskheten i hans ögon! Jag borde pekat ut JAs EGET ANSVAR, egen skyldighet att ordna upp sin livssituation DIREKT. Utan mig! Synat hans bluff om att ”vi kan tyvärr inte träffas/tala i telefon/synas tillsammans så länge mitt ex inte fått sina pengar för sin del i huset”. Rätt svar på det påståendet hade varit ”jaha, det var ju tråkigt. För DIG alltså. Lycka till med det där då så kan du ju höra av dig om saken ändrar sig. OM jag har lust att fortsätta träffa dig då, förstås. Hejdå, hälsa till Satan vi hörs”. Fel svar var: “kan JAG hjälpa dig med lånet till hennes köpesumma…?”

3.    Och varför VARFÖR …envisades jag med att ”försöka vara trevlig” när jag sa NEJ - de första tio gångerna i alla fall - till den Jobbige Stalker Mannen ”utan att såra hans känslor?” Icke vara otrevlig! Jag blir så arg på mig själv att jag kokar! Det är PRECIS som Fanny Åström säger när hon tar upp precis just detta. Vi kvinnor faller till föga för männens krav på att vi alltid skall vara ”trevliga” mot dem. Hur vidriga de än är. Att ansvaret att ge en bra ”förklaring” till varför jag inte vill besvara mannens uppraggningsförsök ligger PÅ MIG?! På alla oss kvinnor?! När allt jag egentligen behöver göra är att säga ”NEJ! Kan du vara så jävla vänlig att sticka härifrån nu? Du STÖR MIG och jag vill inte ha med dig att göra?” Och möjligen tatuera “FUCK OFF” i pannan.

Foto: ananias foundation.

Vem bär skulden?

Nu kan vi stanna upp lite och titta på min spontana reaktion på dessa tre olika övergrepp från tre olika män. Jag fick hantera på olika sätt. Under samma dygn.

I nattens mörka timmar, i ensamheten grät jag floder över min känsla av otillräcklighet. Av mitt uppenbart låga värde i världen. Varför skulle jag annars utsättas för sådana här vidrigheter? I min fantasi här är jag helt säker på att om det hela hade hänt en stark, snygg, lång (?) kvinna i stället för mig. Så skulle HON med sin höga status och pondus sätta skräck i alla dessa tarvliga män och aldrig ens bli besväras av dem överhuvudtaget. I pur skräck! De vidriga männen skulle med en blick kunna se på henne att HON svävar högt, högt över deras nivå. Spelar i en helt annan division. Så de inte ens skulle försöka… med henne.

Men JAG å andra sidan. Tycks ha en utstrålning som en godtrogen, moderlös hundvalp tillika oattraktiv kvinna, som troligen blir GLAD över att för en gångs skull bli uppraggad. Som bara väntar på att en förövare skall komma och plocka upp mig. Sannolikt eftersom dessa äckel-män helt uppenbart kan sniffa sig till mitt naiva, empatiska hjärta. Samt att min status i det patriarkala skönhetsidealet placerar mig i korpligan och tydligen signalerar till världens alla looser-gubbar därute = KOM OCH TA MIG!

Är centrum i mina snurriga tankar i nattens mörker. Omöjligt att sova. Jag kliver upp. Tar en atarax. Försöker göra en mindfulnessövning. Men klumpen i magen börjar glida upp mot stenen i bröstet…vidare upp i halsen. Där den fastnar och växer och växer. Jag går upp och sätter mig i soffan. Vad känner jag just nu?

Klumpen i halsgropen vill ut och trycker upp tårar bakom ögonlocken. Jag vill gråta! Så fort tanken rinner upp i huvudet snörs min hals åt och tårarna pressas ut och rinner över. Gråten tar mig i ett järngrepp och håller mig fast där i timmar, känns det som. Jag ful-bölar, hulkar och ylar. Tårar och snor rinner. Mitt ”misslyckande” rullas upp inför mina ögon. Den Gifte Mannen. Det hemska mångmiljonbedrägeriet. Misshandeln. Den vidrige hemske Jobbige Stalker Mannen på Medborgarplatsen. Och framför allt mitt eget fiasko till motstånd… frysreaktionen! På ALLVAR?! JAG?! Om och om igen. Ältas. Stöts och blöts. Så börjar det om. igen. Jag är värdelös.

Allt är mitt eget fel. Hade jag varit värd att respekteras. Hade jag blivit respekterad. Av alla dessa tre män. Jag. Är. En. Jävla. Bluff.

Gråten har dock sin terapeutiska effekt. Långsamt släpper ångestklorna sitt grepp om mitt hjärta. Smärtan i bröstet dunstar långsamt bort. Tårarna slutar rinna och de hackiga hulkningarna dör ut. Andningen kommer tillbaka. Mitt sinne slår sig till ro. Jag somnar. Äntligen.

Dagen därpå vaknar jag. Matt och tom. Vill inte leva mitt liv. Det är i sådana här stunder jag är så oerhört tacksam för mina rutiner. Att jag, även om det mesta med min hälsa gått åt helvete med buller och bång de sista åren, trots allt inte tappat mitt momentum. Morgon betyder upp och träna. I dag yoga på medhavd matta. På dotterns studentrumsgolv. Sen mindfulness. Efter dessa lugnande, välbekanta aktiviteter slår en insikt plötsligt upp som en eldsflamma i mitt inre.

”Att jag också behöver hjälp ibland betyder inte att jag är svag.”

Wow. Den Duktiga Flickan vågar knappt tro dessa ord. ”Kan själv” var ju ett av mina första ord redan som liten tulta. Självständighet viktigare än syre. Ändå så vill jag så gärna tro min nya insikt. Den är trösterik. Och nu erinrar jag mig dotterns ord från kvällen före:

-        Det är alltid värst att vara den tjejen som blir utsatt. Jag har OCKSÅ fått ”freeze-reaktionen”. Många gånger. Och fått hjälp av mina tjejkompisar. Har till och med hänt den tuffaste av oss. Det blir så här i skit-patriarkatet. Och då är det vi kvinnor som står nära som får gripa in. Jaga bort. Skydda varandra.

-        Du har inte gjort något fel, mamma. Klart du inte är en bluff. Vad skulle du ha gjort om samma sak hänt mig? Om en Jobbig Stalker Man trakasserat mig?

Jo du. Det hade blivit värst för honom det. Väck inte tigermammans vrede med att hota hennes ungar. Det råder jag dig till.

Backa systerskapet!

”Morgonen efter”… lördagen den 14:e. Otursdagen är över. Jag har trots allt överlevt 24 timmar i patriarkatets Sverige. I intensivform. Känner jag att traumat är bearbetat. Min underbaraste, finaste, kloka flicka har räddat mig, på fler sätt en ett. Min bästa vän!

Hon har visat mig att: systerskapet handlar om att skydda varandra. Om samarbete och kärlek. Om trygghet i att inte vara ensam.

…och snälla: minns! Att du är inte svag bara för att du också behöver hjälp ibland.

Sisters before Misters!

Love Lisa

Foto: Global sisterhood @GSrising.

Veckans kampsång:

Best Friend

Saweetie ft Doja Cat

That my best friend, she a real bad bitch
Got her own money, she 'on't need no nig'
On the dance floor, she had two-three drinks
Now she twerkin', she throw it out and come back in
That's my best friend, she a real bad bitch
Drive her own car, she 'on't need no Lyft
In the strip club, know my girl gon' tip
Now she twerkin', she throw it out and come back in

Beep-beep, is that my bestie in a Tessie?
Fresh blow out, skin on tan, ooh, she ready
Bitch, you look goodt, with a T at the end
I'ma hype her every time, that my motherfuckin' friend
She been down since the jellies and the Volvos
Got me steppin' out that Jeep, got Manolo's
When we pull up to the scene, they be filled with jealousy
If a bitch get finicky, she gon' bring that energy (pop-pop-pop)
I hit her phone with the tea, like, "Bitch, guess what?"
All the rich ass boys wanna fuck on us
All this ass sittin' up, you can look, don't touch
In our bag, bust some bands every time we link up

That my best friend, she a real bad bitch
Got her own money, she 'on't need no nig'
On the dance floor, she had two, three drinks
Now she twerkin', she throw it out and come back in
That's my best friend, she a real bad bitch
Drive her own car, she 'on't need no Lyft
In the strip club, know my girl gon' tip
Now she twerkin', she throw it out and come back in

That my best friend, if you need a freak
I ain't dumb, but motherfucker, she my Tweedledee
If she ride for me (ride), she 'on't need a key
If you sideways, she'll straighten you if need to be
And she so bad that I just can't take that bitch nowhere
She off her fifth shot, said, "Mmm-mmm, don't go there"
Bitch, break her back, she protect and attack
Get that strap like them buckle, foot on neck, give no air
Whole world wanna be us
And my main bitch, she my day-one
On my way, bitch, let you get drunk
Let's celebrate 'cause we the baddest in the club

That my best friend, she a real bad bitch
Got her own money, she 'on't need no nig'
On the dance floor, she had two, three drinks
Now she twerkin', she throw it out and come back in
That's my best friend, she a real bad bitch
Drive her own car, she 'on't need no Lyft
In the strip club, know my girl gon' tip
Now she twerkin', she throw it out and come back in

Ha, best friend, you the baddest and you know it (you know)
Uh-oh, girl, I think our booty growin' (ayy-yeah)
Fuck it up in the mirror, hit them poses (pose)
Best friend, damn, you motherfuckin' glowin' (woo-woo)
Best friend, damn, your wrist look like it's frozen (it's frozen)
Uh-oh, girl, I think our booty growin' (uh-oh)
Fuck it up in the mirror, hit them poses (hit that pose)
Best friend, you my motherfuckin' soulmate