Får feminister bli arga på kvinnor med internaliserad sexism?

En knivig fråga. När jag var ny aktivist på sociala medier grät mitt blödande hjärta när stora ikoner var i luven på varandra. När KVINNOR kritiserade kvinnliga feminister i tv-debatter för att de inte “fattade att Sverige är världens mest jämställda land” (???). När min tjejkompis säger “#metoo gick för långt”. Men snälla! Och: varför står vi inte enade mot den gemensamme fienden?

Hur är det ens möjligt?! Den lilla flickan inom mig är ledsen och förvirrad: varför kan vi inte vara vänner? Allierade? Är vi så rädda att sticka ut? Stöta oss med makten? Detta gör mig rasande och frustrerad. Den “arga kvinnan” är illa sedd? Varför? Den “manlige mannen” visar bara pondus och vinner respekt när han får nog, säger ifrån och slår näven i bordet.

Men är det så enkelt? Då jag själv blir frustrerad när jag vandrar genom livet och ser och upplever kontraproduktiva handlingar och diskussioner som i mina ögon trycker isär klyftorna mellan män och kvinnor. Snarare än bygger på jämställdhetens bro.

“Internaliserad sexism finns den?”

Minoriteter är långt ifrån homogena; både inom och utom gruppen. Det finns sexistiska kvinnor, rasistiska icke-vita och transfobiska homosexuella. Ingen vill vara utanför. Alla vill vara “normala” det vill säga: tillhöra normen. Få vara med i flocken. Bemötas på samma sätt som alla andra. Samtidigt som vi drivs av en önskan att få vara "mitt autentiska jag". Leva min sanning. Därför går många av oss runt med internaliserat hat. Hat mot vårt kön, vår ras, vår hud eller vår sexualitet. Vi importerar det hat som omger "vår minoritet" i samhället och börjar betrakta andras förtryckande värderingar som våra egna. Karamo Brown i Fab Five förklarade det på ett bra sätt: “När du inte sätter upp foton av dig och din partner av dig på väggen i ditt hem, när du väljer bort att skaffa barn, inte vill hålla handen på stan… för att du skäms över dig själv eller vill skydda både dina barn, nära och kära från det hat, hot och förtryck som omger dig. Låta dem slippa “besväret att behöva förklara dig”. 

Internaliserad fobi (LHTBQAI+-fobi såväl som rasism och sexism) är tillsammans med diskriminering och rädsla grunden i så kallad minoritetsstress. Som jag nämnt tidigare här i bloggen. Vilket alla kvinnor kan relatera till. Jag är mycket intresserad av att utforska hur vi kan använda internaliserings-begreppet för kvinno-minoriteten. Skulle det funka för att synliggöra och skapa förståelse för sexism och kvinnoförtryck? Framför allt förstå hur detta yttrar sig för kvinnor som lever i ett mansdominerat samhälle där vit heterosexuell cis-man är norm.  För att kunna BRYTA UPP från det förtryck vi fötts till. Just därför behöver vi göra gemensam sak. Med de andra i vår grupp och även sträcka ut en hand åt andra minoriteter. Vi behöver inte gilla varandra. Vi behöver inte tycka exakt likadant. Vi behöver inte ha samma partipolitiska åsikt, utseende eller livsstil. Vi behöver bara lyssna på varandra. Öppna oss för möjligheten att, “det ligger någonting i det du säger”. Och mötas i vårt gemensamma intresse: rättvisa, jämställdhet och frihet åt alla.

Foto: qx.se

I detta trassliga virrvarr av missriktad lojalitet, känslor och självtvivel måste vi börja någonstans.

Varför inte med klassikern: ”klaga inte på min pojkvän/knulle/grisaktige gifte älskare”.

Får jag kritisera min tjejkompis pojkvän? Vår kultur lär oss att detta är BIG NO NO. Hur frustrerande det än är att sitta på första parkett till den destruktiva relationer är vi moraliskt förpliktigade att ha munkavel på. Trots medvetenheten om den farliga normaliseringsprocessen. Hur förövaren skaffar kontroll över offret genom social isolering – skitsnack om flickvännens kompisar. Ständigt utmanar henne att ”välja” mellan honom och vännerna.

Som tjejkompis är det bästa vi kan göra att stå kvar vid hennes sida. Hur bisarrt hon än uppför sig. Hur många gånger hon väljer honom före oss. Vägrar se. Vägrar lyssna. Vägrar tänka själv.

”Hur vågar du säga så om min kille! Du är bara avundsjuk! Du vet inte hur gullig han är mot mig när vi är själva.” Eller ännu värre: hon ”skvallrar” för pojkvännen. De två förenas i förakt mot dig. Och hon säger upp kontakten med dig.

Fråga nummer 1:

·     Hur bryter vi destruktiva mönster och den ”regel” som säger att en vän inte få kritisera en tjejkompis pojkvän?

Vår tjejkompis SJÄLV får såklart kritisera hur mycket hon vill. Det är själva förutsättningen för att den destruktiva heterorelationen skall fungera alls. I alla fall i den inledande det semi-patologiska fasen innan psykiskt våld eskalerar till fysiskt. Eller tillhandahåller en social isoleringscell åt kvinnan. Ni vet. Många förhållanden landar här och balanserar på gränsen i åratal.

Vår tjejkompis behöver sin vän för att ventilera sin frustration, sin bottenlösa sorg över kränkningarna och försök att återupprätta sin självkänsla och egenvärde genom tröst från en älskad medsyster. Den ”helt vanlige mannen” suger livslusten ur ”sin kvinna”. Hon suger livslusten ur sin tjejkompis. Vem skall tjejkompisen suga livslusten ur? Där tar det stopp. Finns inget kvar. Som att vara på tredje plats i en känslomässig mänsklig tusenfoting, hon som (bokstavligen) får svälja all samlad skit och dör först av alla. Se Dr. Josef Heiter i The Human Centerpied (se vidriga skräckfilmen). Kan vi som sagt ta oss ur denna rävsax? Vad händer när tusenfoting-katastrofen får fortgå ostört?

-       Den destruktiva relationen får pågå och vår tjejkompis kommer att må sämre och sämre hela tiden.

-       Rollinnehavaren som BFF blir tröttare och tröttare tills en total hopplöshet infinner sig. Kanske dumpar vi vår vän? Vi orkar inte med hennes utnyttjande av oss som dump-ventil, hennes envishet att stanna i sin självpåtagna tortyrfångenskap hur länge som helst. Verkligen inte på det sätt hon ständigt trycker ner vår nos i dess ångande hög av skit heller.

-       Detta beteende är också en förlängning av de patriarkala könsnormer som ger vår tjejkompis “rätt” när hon väljer den destruktive, lögnaktige, förtryckande pojkvännen före sig själv och sina vänner. Ett mönster som kommer reproduceras generation efter generation så länge vi fortsätter bete oss som Patriarkatets Duktiga Flickor. Carin Holmberg, ”Det kallas kärlek” igen. Jag citerar (min sammanfattning):

Könsmaktsordningen gäller alla

Kvinnor gör ett asymmetriskt rollövertagande och tar männens perspektiv på situationen snarare än sitt eget. Konstruktion av kön och mäns sociala distansering till kvinnor ger mannens om överordnad och kvinnan som underordnad. Samt kvinnors identifiering med män och övertagande av deras uppfattningar ger män möjlighet att DEFINIERA DEN GEMSAMMA SITUATIONEN I FÖRHÅLLANDET.

-       Lyss till sanningens ord: allt detta ålägger oss – både i rollen som kvinnans tjejkompis och flickvännen  – att ”stötta mannen” i allt. Ta hans perspektiv på livet och världen. Ersätta våra egna behov med HANS. Agera ”lojalt” mot honom. Inklusive att sparka ut bästa kompisen första tillfälle hon går honom emot.

Att vägra vara ventilen: skulle rädda oändligt antal flickvänner och fruar ur destruktiva heterorelationer, förlänga livet på både dem, deras barn och deras vänskap med andra kvinnor. Samt tvinga män ta konsekvenserna av sina egna handlingar. Stå för det han gör och ta ansvar för sin relation till kvinnan han lever med. Som i så fall skulle leda till att han med största sannolikhet skulle klara av (?). Är lika med att relationen tar slut och frihet uppstår till kvinnan.

Dagens version är att mannen varken vill eller orkar lyssna på kvinnan. Han skiter väl i hennes gnäll? Så länge han får göra precis som han vill och inte tvingas till något jobbigt – som att ta hänsyn till en annan människas behov och känslor – är han nöjd. Det är i själva verket förutsättningen för hans relationsliv. Dagens heterosexuella cis-man i relation med en kvinna har ungefär samma emotionella mognadsnivå som en treåring: det vill säga att han inte ser någon annan åsikt än sin egen. Fakta!

Fråga 2: hur skall vi lära kvinnor att kräva – på riktigt – att mannen själv tar ansvar för sin del i heterorelationers problematik? Det som får kvinnan att må dåligt? I stället för att han så fort en tår börjar rinna på hennes kind reflexmässigt vänder ryggen till, blint SPRINGER IVÄG på sin egen spikraka, grandiosa ego-väg som ser till att han alltid till 100% får sin vilja fram. Vem som än blir skadad på vägen. Utan den kvinnliga vännen som slasktratt blir en sådan parrelation omöjlig.

Fråga 3: NÄR?! Kan vi förvänta oss att denna stora förändring i kvinnlig vänskap skall ske? När skall vi befria varandra från rollen som Det Destruktiva Heteroförhållandets Eviga Ventil. Kan vi alla bara sluta med det? Alla på en gång – NU! Så blir det ingen stor grej nästa gång tjejkompisen kommer och bölar eller stoltserar med vilken FIN MAN hon har?

Fråga 4­: HUR?! Jag bygger denna fråga vidare på förra inläggen om uppoffringar i feminismens namn. Hur mitt stick-härifrån-penis-experiment i Stockholm vid årets början. Samt de privata broar jag fått bränna längs vägen. Jag har verkligen inte svaret på HUR? De gånger jag försökt prata med mina tjejkompisar är det som att prata med en vägg. ”Hur kan jag vara så jävla taskig? Jag älskar faktiskt min man SÅ! Min familj betyder allt för mig! Hur kan du prata så om honom! Han är faktiskt min enda vän – utan honom är jag HELT ENSAM! Lätt för dig att säga där du sitter i ditt hus med ditt egna företag! Jag är faktiskt beroende av honom ekonomiskt – jag har ingen annan stans att ta vägen? Det är inget fel på min man! Jag är inte förtryckt - jag vill faktiskt det här själv!” Plus givna: ”skriv för fan inte om det här i bloggen!”

…ett litet smakprov på mina 100% uppriktigt välmenande försök till samtal med kvinnor i min bekantskapskrets. Det är som att försöka få ut hästar ur ett brinnande stall. Alla deras instinkter säger dem att springa tillbaka in i elden. Men vi lever inte på stäppen längre.

Okej, suck. Låt oss då gå vidare till att betrakta kvinnor på gruppnivå. I synnerhet de beundransvärda kvinnor som organiserar sig och arbetar mot mäns våld mot kvinnor och barn. Utan att säga ordet ”man” förstås. Vi är lika hårdvirade ryggmärgskontrollerade att undvika ordet MAN. Eller ”mäns våld mot kvinnor”. Som reklambyråer är att använda färgen rött i reklam för mensskydd. BIG NO NO! För skojs skull kikade jag tillbaka på en föreläsning jag var på där en kurator från regionens avdelning för våldsutsatta. Där vill jag direkt lägga till meningen ”kvinnor och barn” fast det står inte i deras verksamhetsberättelse. De tog bort det vid ett unisont årsmöte för den här avdelningen vill markera att MÄN också är välkomna! ”VI är inga manshatare! Vi är lojala MANNEN". Heil heil! “ Därför döper vi om hela skiten! Till förmån för de två procent män som är offer eller personal. Detta har jag rantat om tidigare. Okej, tillbaka till röda tråden.

Har föreläsningen sparad och alla mina anteckningar kvar. Ordet ”kvinna” sades 436 gånger. ”Barn 122”. ”Man” 37. I en basic föreläsning om mäns våld mot kvinnor och den sjukvårdsavdelning i länet som finns för att ta emot offren efteråt för rehabilitering. Jag fattar att det är viktigt att ”börja från början” – steg ett i vårt patriarkala skitsamhälle som inbillar sina medborgare att vi är ”världens mest jämställda land”. Så det är bara för alla (vita, heterosexuella cis-män framför allt) att sätta sig i soffan, lägga upp fötterna och vänta på att kaffet kan bli klart. Könspaniken är avblåst. Ni kan komma upp ur skyddsrummen igen. Falskt larm. Feministerna ropade varg nu igen.

Steg 1: BERÄTTA för alla att det finns kvinnor och barn som skadas, dödas och traumatiseras för livet av ”våld i nära relationer”. Kan vi inte nämna ordet ”MAN” här? Är det manshat?

Vi verkar dock ha fastnat på steg ett. Berätta att det FINNS våldsutsatta kvinnor och barn. Och hur man upptäcker dem i sitt arbete i vården, andra arbetsplatser, grannar, släktingar eller i skolan. Som en fågelskådarkurs ungefär. ”Så här upptäcker du Linkande Receptionisten med det perfekta håret, slimjeans och värsting-naglar. Svår att identifiera men fokusera på hennes ögon där hon inte riktigt kan dölja smärtan efter pojkvänssambons våldtäkt kvällen före. Med ”smisk” = grova, hårda slag mot hennes bakdel samt örfilar.

Är det enda vi behöver göra är att kartlägga kvinnorna? Det är samma språk och fel-fokus när initierade skall tala om prostitution. Sexuella trakasserier. Hur barn skadas när de växer upp i hem där mamma – och barnaskaran själv många gånger – misshandlas. Vilket problem det är att ”få kvinnan att lämna relationen”. Verkligen viktigaste huvudfokus eller hur? ”Varför går hon inte”? En formulering som retat gallfeber på oss alla i evigheter. Jag påstår dock att ”varför går hon inte?” inte är en unik fras som gäller mäns våld mot kvinnor i hemmet. Den går igen överallt. Vi kunde lika gärna säga: ”varför slutar hon inte bara sälja sex”? ”Varför hade våldtäktsoffret så tajt linne på sig då?”. Så är cirkeln sluten.

SPRÅKET leder vårt FOKUS!

Fråga fem: NÄR SKALL VI BÖRJA KALLA SAKER VID DESS RÄTTA NAMN?!?!? Utan att brännas på bål av våra medsystrar. Livrädda att frysas ut av män och patriarkatet och ”bli ensamma”.

Fråga sex: när skall alla underbara representanter för civilsamhället, kvinnoföreningar och feminister som för kampen nationellt, regionalt och framför allt: LOKALT börja alla meningar med ”mäns våld…/Mannen…”? När skall ordet MAN börja användas? När skall vi lägga skulden där den hör hemma? Börja titta efter MÄNS BETEENDE? Kartlägga det könsbaserade våldets tidiga tecken hos faktiskt alla män (#faktisktallamän) och ge tips på hur vi i omgivningen identifierar, diagnosticerar och STOPPAR det I realtid? När skall kvinnoorganisationerna börja föreläsa på manligt dominerade arbetsplatser och lärosäten: exempelvis bygg- och anläggningsprogrammet på gymnasiet? Hos de unga förövarna? I stället för endast för undersköterskorna? Offren, kvinnor som troligen redan har en väl utvecklad empatisk förmåga och ”rätt glasögon” för att identifiera offer för våld redan. Kräv att samtliga ledare i idrottsföreningar går NCK gratis webbkurs i våld innan de tillträder sin befattning i klubben. Skriv in en föreläsning från Fatta, MAN eller Storasyster (liknande) per termin i stadgarna och kraven för att få vara med i a-kassan eller fackföreningar; främst Byggnads, Unionen, Kommunal och IF Metall. Samt krav på samtliga företag i offentliga och privata näringslivet att skriva in ”aktivt arbete för jämställdhet mot sexism, rasism och likvärdig kränkning av människor i ”värdegrunderna”. NÄR?

Problematisera rätt: mäns våld mot kvinnor är MÄNS ansvar att lösa. Inget blir någonsin bättre bara för vi springer runt och släcker bränder och plåstrar om de offer som redan finns. Det gör vi så länge vi måste givetvis. Men det är ingen ide att ge konstgjord andning i all evighet till den stackare om trampat igenom isen och nätt och jämt har huvudet över vattenytan. Utan att någonsin dra upp henne på sjön.

FÖRÖVARE i stort och smått måste bakom lås och bom. Ta ansvar för det de gjort. Ta konsekvenserna. Dra lärdom och gå vidare. Lära andra män i sin närhet.

Kan vi snälla DRA UPP offren ur isvaken en gång för alla i stället?

Kriget mot narkotika handlar knappast bara om att hjälpa alla stackars utslagna brukare över allt. Om och om igen. Här höjer givetvis ordningsmakten och rättssamhället blicken och jobbar hårt för att få tag på: FÖRÖVARNA: langare, smugglare och de kriminella nätverk som tjänar pengar på denna smutsiga vandel. Det hjälper inte att bara fokusera på OFFREN. Brottslingarna skall sättas bakom lås och bom.

Dessutom försöker de som arbetar preventivt – information i skolor, föreläsningar, opinionsbildning – inte bara rikta sig till de potentiella brukarna eller anhöriga ”Hur ser man om någon har ett narkotikamissbruk?” är givetvis en viktig fråga. Steg ett. Men här tillåts idealisterna få fortsätta: ”ingen tillgång ingen efterfrågan”: Vad gör ni när en kompis börjar deala knark? När skall du tipsa polisen? Hur får vi fast brottslingarna? Hur?” är en lika viktig del. För att inte tala om en samhällsanalys som bearbetar problematiken med hur fattigdom, segregation och också patriarkala, heteronormativa kulturer skapar släktbaserade kriminella nätverk som tycks som vara enda framtiden för ungdomar i drogkontrollerade bostadsområden = steg två. Och tre och fyra…

Precis på samma sätt borde samhället jobba med mäns våld mot kvinnor och barn. BRETT. Med fokus på gärningsmännen först! Sen alla steg därefter.

Jämställd aktivism?

Den lokala föreningen, din favorit-ikon och din bästa vän så. Får feminister kritisera andra kvinnor? Ja, det är klart vi måste få. Vi måste få TALA FRITT med varandra för att kunna komma fram till bästa strategin framåt. För den goda saken. Det enda vi behöver är att vara överens ideologiskt. Vi VET att vi vill samma sak. Men vi har alla olika idéer, erfarenheter och lösningar på HUR vi kommer dit.

Fråga sju: När skall alla vi feminister kasta av oss oket av patriarkatets hån: ”fruntimmer kan aldrig komma överens hö hö. Se: nu är det catfight igen”. Alla grupper av människor som skall samarbeta på något sätt kommer att råka i konflikt med varandra. Så är det överallt. På arbetsplatser. I skolor. För att inte tala om SLÄKTEN?! TJO BROR! Självklart även i föreningar – ALLA föreningar. Lokala Korpklubben som ortens kvinnoförening. Tänk på den enorma industri som försörjer sig enbart på att försöka hjälpa till vid konflikter mellan människor?! Alla fackföreningar, chefsstöd, familjerättspsykologer…listan kan göras lång. Lösningen för oss feminister kan inte bara vara – håll inne med din avvikande åsikt. Huvudet i sanden. Enad front utåt – OCH INÅT!!! ”Ingen skall kunna säga att vi inte kan komma överens”.

Vi kan absolut var öppna med att vi inte alltid är överens. Hela poängen med kvinnorättskampen är att vi skall bli fria att göra vad vi vill! Att sexister – både män och kvinnor – skall sluta döma oss.

Andra minoriteter är inte heller 100% överens hela tiden. Det ligger i människans natur att genom att se det som skaver, protestera, gå igenom konflikt mot samtal för att få NYA LÖSNINGAR och ett sunt och hälsosamt samhället för ALLA. Där ALLA kan må bra! Hur skall vi annars göra? Även i mänskliga relationer – kärlekspartner, vänner, syskon! - vet vi att relationen stärks och utvecklas genom konflikter. När någon går över vår gräns skall vi säga ifrån. Med lite tur mottas detta väl av medparten. Vi lär båda känna varandra lite bättre. Och kan gå vidare i en fördjupad relation där både respekt och förtroende byggts på.

Låt oss göra detsamma i feminist-communityn! Låt oss neutralt identifiera de sexistiska kvinnorna och de feministiska männen och behandla dem därefter. Alla rörelser har problem med ”avvikande”. Svarta människor som vill assimilera sig till en vit livsstil kan kallas för ”rasförrädare”. I Sverige kan invandrare som anammar för mycket ”svenskhet” (i utseende, värderingar och beteende kallas ”hus-blatte” skriver  Wikitonary.com. Efter de amerikanska slavägarnas sätt att dela upp sina slavar för fältarbete och tjänstefolks-arbete i boningshuset på plantagen. Okej, detta kanske är en lite skum sida? Ta det med en nypa salt? Men poängen är att det självklart finns rasistiska svarta människor. Likaväl som det finns sexistiska kvinnor. Därför går det inte att lägga krav på ”total sämja” i någon av kvinnorättsrörelserna. Vårt dåliga rykte till trots är det faktiskt vi kvinnor som är bäst på och mest rutinerade när det gäller konflikthantering. Vi har tränat sen dagis. Män däremot… får verkligen gå emot sin sociala och kulturella machoprogrammering för att kunna tala från hjärtat med sina kompisar. Visa känslor. Och våga ta konflikter. Män sticker. Gör slut. Lider i tysthet. Toppar självmordsstatistiken.

Tyvärr. Också ett viktigt problem att ta tag i. Min insats för att minska mäns låga självkänsla och brist på vilja att leva är att verka för ett jämställt samhälle utan våld. Gynnar ALLA!

Så det viktiga är inte om vi kvinnor eller feminister bråkar. Det är att vi blir vänner igen. Kommer överens. Och tar ett nytt steg mot framsteg och framgång. Lite starkare, mer enade än förut!

Självtvivel

Jag vill också avslutningsvis ta hjälp av Myers-Briggs MBTI personlighetsanalyser. Helt kort kan vi fokusera på Feelers och Thinkers. Precis som det låter – människor som är känslostyrda eller sakorienterade i sitt beslutsfattande. Har inte nödvändigtvis med kön att göra. Även om populärkulturen gärna vill göra det gällande att ”alla kvinnor går på känsla och alla män tänker logiskt”. Det vet vi alla är BS och dravel. Sen tränas vi kvinnor att förstå våra egna och andras känslor eftersom patriarkatet tror att detta är oviktigt. Så vi får bara känslorna som en ren bonus. Ovanpå vår logiska förmåga. Tråkigt för killarna men men.

Åter till resonemanget om konflikthantering inom en grupp minoritetsmedlemmar som arbetar för ökade mänskliga rättigheter. Nu kvinnor.

Jag kan ta mig själv.

Jag känner ett starkt motstånd mot att föra mina besvär på tal i den lokala kvinnoförening jag är medlem i. Ångesten tar sig följande uttryck:

-       Självhat för att jag har MAGE att kritisera mina fantastiska medsystrar som är så ärofylla och som jag tycker så mycket om. Det känns som om jag vill piska ÄNGLAR!

-       Motvilja mot att spä på myten om ”fruntimmer kan inte hålla sams”

-       Oro för att jag skall bli (ännu mer) utfryst eller helt enkelt utsparkad helt ur gemenskapen. Enligt principen ”passar det inte så stick!”.

-       Att allt ansvar för krisen skall läggas på mig. ”Vi har aldrig haft problem med någon annan. Det är BARA DU som tycker den här metoden är dålig.”

-       Att ingen vill lyssna på mig för att jag är ”okunnig och saknar kompetens och erfarenhet”. ”Du begriper ingenting om den här branschen. Du fattar inte hur hårt vi jobbat för att ha de här framgångarna i dag! Du skulle sett hur det såg ut för tjugo år! Titta på allt VI fixat! VI som har kompetensen och som jobbar heltid med det här.”

-       Att bli skuldbelagd och stämplad som Dålig Människa. Exempelvis få höra: ”hur KAN du!? Vi som gjort så mycket för dig. Vi är verkligen besvikna”.

- Att de skall dissa min insats. När jag lagt hela min själ i den. Gjort mitt allra bästa. Gett dem min fulla empati; min tid och mitt yttersta för att hjälpa. Och så säger de att jag inte duger. Att jag gjort allt fel. Att jag snarare skall skämmas och bara förtjänar klander. Illa tal bakom ryggen, sneda blickar och utfrysning. istället för gemenskap, beröm och uppskattning. Brrrr! Fasa!

- samtidigt vill jag inte smita från mitt ansvar. Skylla ifrån mig när det handlar om fel som är mina. Botgöring hellre än “friad från alla anklagelser”.

Idel härskartekniker som jag målar upp för min inre syn.
”Jag måste leva min sanning”

Min starka inre känsla för rätt och fel låter sig dock inte nöja. Jag har inte blivit väl behandlad. Jag har försökt stå ut, gå vidare och försökt glömma. Men det går inte. Nu har hela mitt engagemang i föreningen blivit tungt och ångestladdat. Det känns inte bra för mig. Är motsatsen till den återhämtning psykologen förskrivit: ”lustfyllt och kravlöst”. Så jag har inget val. Jag måste adressera detta.

JAG är känslostyrd. Detta var vad mina känslor vaskade fram. Tack! Säger jag och vänder mig nu till den logiska sida som jag också har – kanske sitter den långt inne. Tas ut och dammas av ibland efter moget övervägande men är inte mitt förstahandsval. Eller reflexmässiga beteende när jag går i stressläge. Då våra minst smickrande tillika ofta mest självdestruktiva sidor kommer fram. Nåja.

Logik så:

+ positivt att jag lägger fram mina känslor kring hur jag behandlats = viktig information för alla inblandade.

+ felsök problemet känsloneutralt = vad har fungerat? Vad har inte fungerat? Varför? Vem är ansvarig? Vad krävs för förbättring från chefens sida? Gruppens sida? Mig själv?

+ hur går vi framåt? Vad funkar för mig?

+finns det några utsikter till samsyn och samarbete? “Hur blir det för dig?”

Borde egentligen inte vara värre än så? Förnuft och känsla i ljuv förening!

Stå på er alla där ute – att PRATA och visa känslor är inte farligt. Det för handlingen framåt!

 Veckans kampsång

HARD OUT HERE

Lilly Allen

I suppose I should tell you what this bitch is thinking
You'll find me in the studio and not in the kitchen
I won't be bragging about my cars or talking 'bout my chains
Don't need to shake my ass for you 'cause I've got a brain
If I told you about my sex life, you call me a slut
Them boys be talking 'bout their bitches, no one's making a fuss
There's a glass ceiling to break, uh-hu, there's money to make
And now it's time to speed it up 'cause I can't move at this pace
Sometimes it's hard to find the words to say
I'll go ahead and say them anyway
Forget your balls and grow a pair of tits
It's hard, it's hard, it's hard out here

For a bitch it's hard (For a bitch, for a bitch)
For a bitch it's hard, it's hard out here
For a bitch it's hard (For a bitch, for a bitch)
For a bitch it's hard, it's hard out here

If you're not a size six and you're not good looking
Well, you better be rich or be real good at cooking
You should probably lose some weight 'cause we can't see your bones
You should probably fix your face or you'll end up on your own
Don't you want to have somebody who objectifies you
Have you thought about you butt, who's gonna tear in in two
We've never had it so good, uh-hu, we're out of the woods
And if you can't detect the sarcasm, you've misunderstood
Sometimes it's hard to find the words to say
I'll go ahead and say them anyway
Forget your balls and grow a pair of tits
It's hard, it's hard, it's hard out here

For a bitch it's hard (For a bitch, for a bitch)
For a bitch it's hard, it's hard out here
For a bitch it's hard (For a bitch, for a bitch)
For a bitch it's hard, it's hard out here

A bitch, a bitch, a bitch, bitch, bitch (Bitch)
A bitch, a bitch, a bitch, bitch, bitch (Ah)
A bitch, a bitch, a bitch, bitch, bitch
A bitch, a bitch, a bitch, bitch, bitch

Inequality promises that it's here to stay
Always trust the injustice 'cause it's not going away
Inequality promises that it's here to stay
Always trust the injustice 'cause it's not going away

Sometimes it's hard to find the words to say
I'll go ahead and say them anyway
Forget your balls and grow a pair of tits
It's hard, it's hard, it's hard out here

For a bitch it's hard (For a bitch, for a bitch)
For a bitch it's hard, it's hard out here
For a bitch it's hard (For a bitch, for a bitch)
For a bitch it's hard, it's hard out here
Bitch it's hard (For a bitch, for a bitch)
For a bitch it's hard, it's hard out here
For a bitch it's hard (For a bitch, for a bitch)
For a bitch it's hard, it's hard out here