“Det här skulle jag sagt!”

När mina försök som Feministens Förkämpe misslyckats i personalmatsalen

-       Jag skall förlova mig, säger en tjejkompis (nybliven het-cis-sambo) på en lunch jag bevistar. Inget ovanligt scenario. Spontana halvapplåder uppstår runt bordet. Även jag tänker automatiskt: ”Vad kul! Grattis!”…sedan kommer jag ikapp mina tankar igen och utbrister:

-       Då skall du få boken ”Det kallas kärlek” av Carin Holmberg. Så det blir rätt från början”.

Det uppstår ny, lite tveksam tystnad runt bordet. Sällskapet består i dag av tre kvinnor och en man. Utöver mig. Jag noterar den kyligare stämningen. Ifrågasättandet. Men fortsätter tappert:

-       Det är en redovisning av en studie om unga heterosexuella par utan barn som skall bo ihop och stereotypa könsroller.

Och … DÄR. Har jag tappat dem.

Mina bordskamrater skruvar lite på sig och tittar på varandra. Hur menar du då? Frågar någon till slut. Den unga, nyförlovade tittar dock, tack och lov, riktigt intresserat på mig. Hon vill veta. Så jag tar sats och försöker….

Jag blir sällan nöjd med samtal av det här slaget i mina vardagliga flockar av människor. Tycker inte jag fick fram poängen på något sätt...?

Vid det aktuella samtalet vid lunchen vill jag återberätta vad studien/boken Det kallas kärlek handlar om. Som jag tolkar den. Att flickor och kvinnor fostras att se män och sätta mäns behov framför sina egna. Att det uppstår en förväntan om att vi automatiskt skall vilja vara mer i hemmet när vi flyttar ihop med en man. Att han upplever ett påhittat krav att göra detsamma och därför anstränger sig extra mycket för att söka sig ut från hemmet och driva sin individuella strävan i stället. Att makt, traditioner och ekonomiskt övertag gör mannen till överhuvud, den viktigaste och den vars behov skall komma först. Som bestämmer i det stora: var vilken stad vi skall bo? Hus eller lägenhet? Vad skall vi köpa: tv eller vattenkokare? (Svar: närmast mannens jobb, stad, hus samt tv.)

-       Det kanske är för att mannen ofta tjänar mest pengar som han tycker att han skall bestämma vad som skall köpas? säger Anna-Lena, 52 år (sjuksköterska) vid bordet.

-       Men att män inte är pappalediga behöver inte bero på ekonomi. Jag var hemma med vår son hela föräldraledigheten för att jag ville det. Det var viktigt för mig.

Tillägget kommer efter en liten stund:

-       Dessutom måste Bengt (kirurg) jobba mycket och han är ju faktiskt den som drar in mest pengar till hushållet. Det måste ju funka också (läs: man kan inte bara tänka på jämställdheten? OBS! mitt tillägg)

Från publicering om konstnären i aftonbladet.se 20 januari 2018.

Det kallas kärlek

Fortsättning. Carin Holmberg visade i studien hur könsmaktsordningen fungerar i praktiken. Att kvinnan själv – omedvetet förstås - förminskar sig, håller tyst om sina känslor, sina önskningar, sina behov. Även för sina vänner. Då det mest blir gnäll om att ”han aldrig är hemma, han hjälper aldrig till”… snarare än att faktiskt vara ärlig – bemötas ärligt sina tjejkompisar. För hennes räddning på riktigt - ställa krav eller lämna? Också så att kvinnofrågor lyfts och blir politiskt relevanta. Viktiga samhällsfrågor som: hur kan förlossningsvården i storstäder vara så kass att gravida kvinnor är skräckslagna för att föda? Varför det inte forskas mer på endometrios och andra kvinnosjukdomar? Och varför i helvete det är VI KVINNOR som alltid skall ta ansvar för oönskade graviditeter med helvetiska p-piller, biverkningar eller aborter? I ett heteronormativt sexliv vi inte ens njuter av. Män vill bara sticka in sin lille penis, köra tills det går och sen somna. Blä. Nej tack. Jag är ingen spermadocka.

Okej, detta kanske var ett litet sidospår, men ni fattar vad jag menar?

Allvarligt talat: Hur många kvinnor i heteronormativa, monogama parrelationer diskuterar såna frågor med Sin Man? Ens med sina vänner? Släkt och familj? Hur många säger ens ifrån när morfar retar sonen med att han kastar ”kärringkast” när de leker med en boll i sommarstugan. ”Stopp! Sådana ord använder vi inte nuförtiden!” Min kusin och Världsmästare i Allting GÖR DET! Anna som president i hela universum, tack! Men hur många andra?

Som det är i dag identifierar och allierar sig kvinnor med sina män, alla män. Snarare än andra kvinnor. DÄRFÖR reproduceras könsrollerna generation efter generation. Studiens stora poäng lika sann nu som 1994.

-       Det är 30 år sedan den studien genomfördes, invänder Bengt, 57 år och pekar, helt riktigt, ut att en sån studie måste reproduceras för att kunna “gälla” akademiskt i dag. Men tro mig, jag skall börja leta. Håll utkik efter en metastudie i ämnet med 2023 års förutsättningar i en blogg nära dig!

-       Nu är det bättre, fortsätter Bengt. Det finns säkert andra faktorer också som spelar in, storstäder där utbildningsnivån är högre har en större jämlikhet.

Jag lyssnar nyfiket – jag vill verkligen veta vad gemene man och kvinna tycker här. Varför det är så provocerande att ta upp samtalsämnet? Varför jag själv provocerad? Vill ta strid och vara ”obehaglig” och skapa dålig stämning? “Vi som hade det så trevligt!”

Därför att rättvisa är viktigt. Därför att jag vill att jag, mina ungdomar och alla andra kvinnor och barn (okej OCH män…) skall leva i ett jämställt, jämlikt samhälle: fritt från våld, förtryck och begränsning på grund av kön, ras, religion eller sexuell läggning. Och allt däremellan.

Är Carin Holmbergs studie från 1994 inaktuell i dag: 2023? Det verkar inte så. Fortfarande tjänar kvinnor mindre pengar än män generellt:

-       Lön fram till 16.21 när män får betalt till kl 17.00.

-       Pension fram till september när män får året ut.

-       30% av chefer inom privat näringsliv, religiösa samfund, offentlig sektor samt politiska makthavare i kommun, region och stat är kvinnor.

-       70% av all föräldraledighet (bebis + vabb) tas ut av kvinnor. Var tredje barn har en pappa som aldrig tagit ut en enda dag.

-       70% av närståendevårdare är kvinnor.

Detta är siffror (scb, försäkringskassan, folkhälsomyndigheten) som gäller idag: 2020-talet. Hade resultatet av Carin Holmbergs studie 1994 varit inaktuell i dag hade vi sett helt andra siffror. Fakta. Men inget av detta kom jag på att säga där och då. På den där lunchen.

Inte heller när jag diskuterade med ungdomarna häromdagen. När jag försökte svamla fram min fundering att unga tjejer och killar borde uppmuntras göra sina yrkesval utanför könsnormen. Efter att jag kollat på Fucking Åmål… “tjejer förstår inte det här med teknik”… säger en av de båda finniga, hockeyspelande tonårs-pojkvännerna som skall gå Fordon på gymnasiet. Hans kompis går el. Och Jessica antingen skall gå frisör eller barn- och fritid. 14-åriga garderobs-flatan Elin, en av huvudpersonerna, är den stora rebellen även här: säger att hon vill bli psykolog när hon blir stor. Eller modell. Kanske helst modell? Om vi tycker att hon är tillräckligt snygg? Suck…

- Det är bara logik, anser den unge man jag samtalar med detta kring.

- Fler människor vill betala mer för att laga sin bil eller sin värmepanna hemma än vad de vill betala för att klippa håret. Och dagis sköter kommunen så där finns inga stora pengar att tjäna.

Han har helt rätt. Det grämer mig att stora massan unga går i gamla, könsstereotypa fotspår när de väljer yrkesbana. Bryt normer! Kvinnor skall beundras när de öppet säger: “jag vill köra grävmaskin! Jag vill tjäna pengar! Jag vill satsa på karriär inte på familj” Män skall hyllas och backas när de säger: “jag vill jobba med barn! Jag vill ta hand om människor! Jag vill bara ha ett kneg med bra tider och schyssta jobbarkompisar” Eller liknande. “Jag vill helst ha ett jobb med en kvinnlig chef, de är inte så elaka och dömande som män”, sa spermadonatorn när det begav sig. Hm?

Figur: SCB statistik över “20 vanligaste yrkena” 2021 för män respektive kvinnor.

Lunchsamtalet så. Varför kände jag mig otillräcklig? Jag har massor av kunskap om detta. Jag vet att kvinnoförtrycket är på riktigt. Varför mår jag så dåligt efteråt? Känner mig som en svikare för att jag inte ”lyckats”? Fick samma känsla den här gången som jag fått så många gånger. I samtal med ungdomarna. Med kollegor. Bekanta. Med släkten. Varför?

Jag kände att jag måste sätta mig ner och rannsaka mig själv ordentligt i kontemplativ ensamhet. Lugn och ro. För det första: jag kan inte ta såna här diskussioner när jag är uppjagad, utsatt för hård press, höga krav eller är övertrött. Vilket jag var den aktuella lunchen. Min sämsta egenskap vid stressöverslag är att jag genomgår någon slags personlighetsförändring och går från nyfiken, glad och välvilligt inställd till mina medmänniskor till en ilsken, konfrontativ, slägga med tunnelseende… Jag tar över hela samtalet och vill hamra in sanningen i folks huvuden. Men värst av allt… jag tappar koncentration och fokus. Hittar inte de fakta, statistik och logiska argument jag behöver. Det blir skit. Och i stället för att vara en förtroendeingivande förespråkare som inspirerar mina medmänniskor till att lyssna, öppna sig för nya tankar och sanningar och låta sig vägledas i sund riktning framåt. Blir jag ännu en ”aggressiv manshatare” som jagar bort oskyldiga förbipasserande. Och använder laddade ord som ”patriarkat”, ”stereotypa könsroller” och ”feminism”. Allt mer högljutt. Suck!

Förnuft eller reptilhjärna?

Låt oss stanna upp för en liten reflektion. Morgan Alling berättar i sin lysande föreläsning, gratis på youtube tips tips tips, om Besvärliga Människor att vi människor opererar olika i vardagen beroende på grad av stresshormoner och civiliserat beteende. Där hjärnkontoret agerar automatiskt sammanfattningsvis på tre nivåer:

1.   Neo Cortex

2.   Limbiska Systemet

3.   Reptilhjärnan

Foto: Morgan Allings youtube-föreläsning.

Befinner vi oss i Neo Cortex – ”storhjärnan” – agerar vi med förnuft och empati. Förstår våra medmänniskor, kan sätta oss i in i deras situation och agera empatiskt. Här vill vi vara. Här har vi dessutom full tillgång till biblioteket av kunskap och retorik. För vi håller oss LUGNA. Yes!

Dock…beroende på nivå av krav och stress krymper synfältet med ökande belastning. Och vi riskerar halka ner i nästa nivå: Limbiska Systemet. Nu dras snaran åt och vi reagerar instinktivt och känslostyrt. Det blir allt viktigare att skydda sig själv. Sällskapet polariserar sig. Medmänniskor blir motståndare.

Kanske hamnade jag här i fredags? Jag blir alltid arg när kvinnoförtrycket, hat och orättvisa kommer på tal. Jag försöker hålla mig lugn, men lyckas sällan (frustration!). Jag känner in de andra människornas skepsis och motstånd. Jag ser de smalnande ögonen. Armarna som läggs i kors. Pannor som rynkas. Hör kärvheten, beskheten i deras röster. Det konfrontativa. Jag ser andras kritiska känslor, deras motstånd och anklagelser lika tydligt som det stod skrivet i pannan på dem. Och när mitt stresspåslag urartat svarar mitt sympatiska nervsystem automatiskt. Jag går till motangrepp. Ger igen med samma mynt: spänt kroppsspråk, sammanbitna käkar, jag ”reser ragg”. Utmanande blick, panna och ögonbryn neddragna i en hotfull försvarsmur över ögonen och stenhård ögonkontakt. Höjd röst, mer påstridig, kompromisslös ton, mindre utrymme för respons åt andra och mer sändningstid åt mig själv = en aggressions-eskalering alltså. Nej!

Jag har inget pokerfejs ens en bra dag. Så det blir supertydligt när jag blir arg. Fråga mina barn…de vet på en millisekund vart det barkar. Eller mina medarbetare. Som sett hur det brukar bli när jag måste konfrontera och avhysa en av alla dessa uppblåsta, krävande allt-ljus-på-mig machomän, som behandlar sina fruar (min faktiska patient) som husdjur, som frekventerar min klinik.

Nästa fas i Morgan Allings trestegsraket är Reptilhjärnan. Skulle vi hamna där i vår feminist-diskussion återstår bara att jag tappar det helt och kastar mig över lunchbordet/receptionsdisken med siktet inställt på att gräva ner tänderna i vederbörandes halspulsåder. Så kan vi inte ha det.

Tillbaka till neocortex tack! Gynnar alla väldigt mycket bättre.

I vårt mansdominerade samhälle 2023 där ALLA – män som kvinnor – svär trohet till patriarkatet och den heteronormativa kärnfamiljen. Finns det inget utrymme för att vara rättmätigt arg i närmaste kretsen. Bland alla dem som ”icke inte uppnått full insikt” = min käraste mattelärares alternativ till att säga att ”du är ju helt dum i huvudet” – som faktiskt är individer som vi tycker om och inte vill något illa. Behöver jag ha en tålmodig och vänlig attityd. Jag behöver vara i Neo Cortex. De medmänniskor jag har i mitt privata- och professionella liv förstår inte bättre. De har aldrig fått lära sig. De är en produkt av samhället. Det är förståeligt att de är rädda. Att de inte vill veta av de här ”otäcka” sanningarna. Att de tror att jag kommit för att ”förstöra” deras hem och deras familjer.

I synnerhet i traditionsbundna branscher som tex vården (män är läkare, kvinnor sköterskor). Militären. Byggbranschen. Samt i frireligiösa småföretagarbygder. Ja. Ni vet.

Det underlättar både för mig och Saken att jag lägger fokus på att jag kan hjälpa dem.

Brinn för massorna!

OBS! Tydliggörande: jag pratar om NÄRSTÅENDE. Inte om den stora massan. När vi står på barrikaderna, kvinnostrejkar eller skriver böcker är det en helt annan sak. Då skall vi naturligtvis ge luft åt vår rättmätiga vrede. Kalla saker vid dess rätta namn – med kraft! Och när vi letar svar i våra egna liv på varför vi är så jävla förbannade. Varför mår jag dåligt? Vad är det som skaver? Måste vi naturligtvis ge luft och utrymme åt vår kokande ilska. Självklart. Vi måste själva komma till insikt först. Vi skall ALDRIG acceptera orättvisor och hat på grund av kön. Elda under din vrede! Alla dagar i veckan.

Missförstå mig rätt: Vi skall aldrig be om ursäkt för att vi Tar Snacket. Det skall vi fortsätta med. Och fortsätta med. Och fortsätta med. Tills vi fått tillräckligt många med på tåget för att genomdriva faktiska förändringar i samhället. Nöta nöta nöta. Min fundering är bara: hur? Hur får vi dem som står oss nära med oss?

Tonårsdottern finner på råd

På samma sätt som min viljestarka, idealistiska tonårsdotter fick bättre resultat med sin veganism och djurrättskamp när hon istället för att hata och klaga på mig och bröderna. Bytte strategi och började inleda lugna, pedagogiska samtal med oss. När hon visade (fasansfulla) filmer om hur svensk köttindustri jobbar: skräckslagna får försöker fly i panik från rostfria, löpande band där älskade flockmedlemmar mördas framför deras ögon. Grisar skriker i dödsångest av nervgas i klaustrofobiska döds-hissar. Hankycklingar mosas levande i fruktansvärda köttkvarnar i äggfabrikerna… När hon lagade jättegod vegansk mat och bjöd oss. Berättade om forskning och framsteg inom fältet – exempelvis köttindustrins globala miljöpåverkan. Vilken positiv effekt det har att svenska hushåll bara byter ut EN animalisk måltid i veckan mot vegetarisk. Visade på alternativ i kyldiskarna. Minns fortfarande hennes tålmodiga röst: ”Du kan väl i alla fall SMAKA på mandelmjölken?” Som ett eko av min egen mammaröst från förr. Fick mig att kapitulera. Jag började lyssna på allvar först när hon slutade skrika att jag var en hycklare som kallade mig djurvän när jag faktiskt åt kött. Och förändrade mitt eget beteende.

I dag äter faktiskt både jag och hennes bröder mestadels vegetariskt. Hel-veganskt är tufft. Men det förekommer också. Och i min kyl är det bara vispgrädden som kommer från korna numer. Jag känner att jag lärt mig, och har mycket att lära, av henne. Som vi kan använda inom modern svensk feminism i dag. Jag önskar att det inte var så här. Men nu är det som det är. Och jag vill bara sprida budskapet. ”Tala till människan där hon är” säger vi i vården. Att inte pejla in vart din patient befinner sig mentalt kommer leda till att all din viktiga information till henne flyger över huvudet. Jag jobbar ständigt med att respektera att alla människor har en varierad grad av mottaglighet. Och försöka hitta dem. Som sagt: i vår egen bekantskapskrets. Inte i den stora populationen eller politiskt arbete, nödvändigtvis. Eller? Skulle gärna höra era tankar här!

Detta skulle jag ha sagt

Min självreflektion efter händelsen på lunchen så. Först och främst: jag skall må okej (måste inte ”må bra och vara stabil”) och känna mig lagom avslappnad. Så att jag kan lägga band på min tunga, händerna på ryggen, hålla tyst och LYSSNA. Min svåraste gren… För det kommer väldigt viktig information från samtalen med nära och kära. De är ett tvärsnitt av populationen och vi behöver veta var de står. Hur de tänker. Vilka automatiska sanningar, traditioner och sociala konstruktioner de baserar sin uppfattning på. Så vi hittar rätt nivå där vi kan mötas. Starta samtalet. Avprogrammera och rekrytera dem till att störta det heteronormativa, kapitalistiska, våldsamma patriarkatet. Och bygga upp Människosamhället för Människor.

Glömmer jag bort statistik, fakta och vetenskap. Kan jag alltid hitta rätt genom min historia. Den har jag alltid med mig. Gräv där du står. Utmärkt råd.

I detta fall skulle jag ha sagt något om de otäcka män som kommer till min tandläkarmottagning och vill att jag skall hjälpa deras fruar. De är aggressiva, krävande och för alltid hustruns talan. Trots att det är hon som är patient och att jag är förbjuden enligt lag att bryta mot sekretessen utan fullmakt från henne. Dessa aggressiva machomän är också en utmärkt representant från gruppen som KRÄVER den heliga treenigheten:

1.   Förstklassig behandling

2.   NU GENAST

3.   Gratis

Dessa vidriga män är en produkt av patriarkatet och jag och kvinnorna är offer för förtryck. För givetvis lyssnar inte männen på mig för att jag i deras ögon: främst är kvinna. Inte tandläkare, chef och ägare. Jag har fått ringa polisen för hjälp (avhysning och polisanmälan för ofredande) mer än en gång. Dessa angrepp ökar också, mina första tio år kanske jag var med om en eller två. Förra året skedde tre incidenter inom loppet av några månader. Förra veckan en till.

Jag tror inte att stereotypa könsroller och kvinnoförtryck minskar. Varken i relationer eller i samhället som helhet. Min bestämda uppfattning är att det ökar. Och här tycks statistiken bekräfta mina misstankar.

Sexism och objektifiering

Foto: Det här är jag..! Ha ha, nej då. Jag skojar. bilden är tagen från sidan: https://etactics.com/blog/sexual-harassment-in-the-workplace-statistics

Som kvinnlig tandläkare har jag också fått motta mängder av oönskade kommentarer om min kropp under åren. ”Vad smal du har blivit! Vad tjock du har blivit! Vad fin du är! Vad skönt det var med dina stora bröst mot mitt huvud när du drog ut mina tänder (jo, faktiskt!). Sluta motionera, jag gillar kvinnor med former! (hade olyckan att möta en patient i löparspåret) Vad sexig du var i dag (meddelanden sociala medier privat)! Du har en snygg röv, jag brukar kolla in den när du jobbar i dina vita byxor!” BLÄÄÄÄÄ.

På tal om hår: En man: ”Vilket fint hår du har, jag älskar långt hår på kvinnor!” En annan man: ”Varför har du inga rödhåriga kvinnor här? Jag gillar rödhåriga kvinnor bäst, men ni är bara blonda eller svarthåriga”. Säger han till sin tandläkare. TANDLÄKARE!? Vad fan spelar det för roll vilken färg på håret jag har?

För att inte tala om alla granskande blickar. Som prövande far utmed min kropp, från topp till tå. Tror männen verkligen att vi inte ser? Att vi inte märker? Jag har ett par patienter – män – som gått hos mig i åratal. Som alltid har ögonkontakt i första hand med mina bröst och inte mig själv.

I dag är det, som sagt, svårare för Den Manliga Blicken att fastna någonstans. Min ”städrock” är rymlig och döljer alla former (se förklaring nedan). Det innebär inte att de slutat försöka. Jag har fått harkla mig någon gång och ta till orda: ”Jaha, det här är din tandläkare som talar, känner du igen mig? Kan jag göra något för dig i dag?” för att bryta förtrollningen.

Det verkar inte spela någon roll om jag själv är fin eller ful. Tjock eller smal. Yngre eller äldre. Nu är jag för fan snart 47 år och raka motsatsen till det patriarkala skönhetsidealet. Men ändå. Sexismen är ständigt närvarande. Jag ses först och främst som kvinna och därför skall min kropp bedömas. Inte bara av män. Många kvinnor kan säga samma saker, i synnerhet ”vad smal du har blivit”. Perioder då jag tränat maraton. Som ett beröm. Blä. Nej tack.

Mormor vilka stora tänder du har!

”Du har verkligen fina tänder”…är jag lite splittrad inför. Jag vet att patienterna tittar…och lite är jag väl min egen produkt och ”måste ha” raka, vita, representativa tänder. Så det får jag väl låta passera. Men det är som sagt sällan någon ser mina tänder numer. Då jag alltid har munskydd, även när jag går runt i väntrum eller steril. Pandemi-vanan sitter i. Och alltid visir på rum.  

Är detta sexism? Så fort vi undrar är allt vi behöver göra för att få svar på om detta är kvinnoförtryck eller ej. Är att ställa frågan: ”hade de här patienterna sagt samma sak till en manlig tandläkare?”

En viktig fråga som fungerar som ett feministiskt lackmuspapper. Ni vet, pH-indikatorn från kemilektionerna på 90-talet. (Rött = surt, blått = basiskt och grönt = neutralt). Lägg det på alla feministiska frågeställningar och du skall få ditt svar.

På tal om städrock. Det senaste åren har jag anammat en ”ny look”, som jag i all kärlek kallar Rysk Städerska, på jobbet. Inspirerat av pandemi-uniformen. Enda skillnaden före och efter covid-19-klädseln är egentligen munskydd och operationsmössa över håret. Förkläde, visir och handskar har jag alltid använt. Såklart. Men patienterna lade inte märke till det förrän efter covid-utbrottet och de nationella hygien-påbuden. Jag fick dock frågor och kommentarer om ”vad mycket grejer ni måste ha på er nu i vården” – som om de trodde att jag precis börjat med skyddskläder. Men icke. Oviktig i detta sammanhang dock. Låt oss gå vidare.

Jag skall jag nämna att jag även började använda läsglasögon förra våren; som fungerar både för skarpare syn men även utmärkt som kamouflage.

Rysk Städerska (eller kanske Bamba-tant?) ser ut som följer:  klinikkläder i form av en knälång, mörkblå eller svart ”städrock”, grön operationsmössa på huvudet, läsglasögon, munskydd och visir samt plastförkläde. Jag är nästan helt ”borttrollad!” Optimal hygien möter avsexualisering! Dessutom skänker de mig ett visst kamouflage (så patienterna inte lika lätt känner igen mig i lokala mataffärerna). Våga vägra sexualiseringen av kvinnor!

Jag kanske skulle berätta mer om privata erfarenheter av mäns våld mot kvinnor och kvinnoförtryck när jag förespråkar feminism och jämställdhet med nära och kära? Kanske om hur aktivist-arbetet i en småländsk småstad mitt i frireligiösa småföretagarbygder är orimligt svårt? Där kommunledningen tvingar biblioteket tvätta bort regnbågen på trottoaren för att ”personalen inte kan fatta egna beslut om vilka åsikter som representerar kommunen”? Om hur Gummifabriken: den kommunalägda centrala mötesplatsen för invånarna, med bland annat bio, bibliotek och campus för högskola på hemmaplan, INTE skall belysas med orange ljus FNs vecka mot mäns våld mot kvinnor? För att inte kommunledningen ”inte vill ta ställning i enskilda politiska frågor”? Att grannkommunen Vaggeryds personal går NCKs gratis webbutbildning ”Grundkurs mot våld: en introduktionskurs om mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer” när min hemkommun Värnamo vägrar/låtsas att den inte finns? Skall jag prata om det? Belyser det sexismen och ignoransen i vårt samhälle?

Skall vi titta på det könsbaserade våldets pyramid? Skall jag berätta om kommentarer jag fått av (medelålders heterosexuella cis-män) när jag berättar om hur jag tappade rösten i samband med min covid-infektion i vintras. Hur jobbigt det var!

-       Oj vad jobbigt det måste vara för EN KVINNA att inte kunna prata!

Nej. Inte för att jag är kvinna. Utan för att JAG ÄR JAG!

Basen i pyramiden utgörs av: sexistiska skämt (kvinnor pratar så mycket) och antaganden. Homofobiska skämt. OBJEKTIFIERING. Toppen på pyramiden är mord. Det är bara fyra steg mellan skämt om kvinnor och mord på kvinnor. Det är som det står i visan: män är rädda för att kvinnor skall skratta åt dem. Kvinnor är rädda för att män skall döda dem.

Det är allvar. Blodigt allvar. Så vi MÅSTE prata om det här. Även om det blir dålig stämning. Även om det blir fel ibland. Även om vi inte lyckas på första försöket. Vi har alla en skyldighet mot våra medsystrar, LHBTQAI-gruppen, barn och ungdomar. Inte bara i Stockholm och rikspolitiskt. Utan här. Där vi bor. Där vi lever och umgås. ”Ingen kan göra allt men alla kan göra något”. Vi måste börja någonstans. Och varför då inte med människorna vi har runt oss.

Kvinnoförtrycket FINNS PÅ RIKTIGT! Så är det bara. Och på frågan om Arv eller Miljö vinner alltid Miljö! Alla dagar i veckan. Ja då så. Då LAGAR vi miljö-faktorn då. Bryter gamla destruktiva normer och strukturer. Och skapar ett jämställt, jämlikt samhälle fritt från våld och lidande. Jag vill lära mig. Jag vill förändra! Jag vill leva i frihet! Vill du? Hjälper du mig?

Veckans Havererade Kärnfamilj:  

Tuija: (född på 1990-talet i svensk småstad) är uppväxt i en syskonskara på fyra barn som har tre olika pappor. Hennes egen pappa var alkoholist och ett jävla as = den socialvetenskapliga beteckningen (obs! ironi). Efter skilsmässan från mamman skulle Tuija och hennes storasyster besöka fadern varannan helg på annan ort. “Pappan” satte dock i system att lämna flickorna ensamma i hans bostad på “pappa-helgerna”. Flickorna var sex och åtta år och helt skräckslagna. Än i dag har Tuija svår separationsångest och vill inte vara själv. Mamman ville inte låta dem komma hem då pappan övergav och försummade dem: eftersom domstolen kan utdöma böter om umgängesplanen ej följs. Efter något år försvann den biologiska fadern helt och Tuija har inte träffat sin pappa sedan dess. Sju år gick och mammas nya pojkvänner avlöste varandra tills en flyttade in. Så föddes lillebrodern och hans far bodde med familjen tills min vän var strax över 20 år. Denne man var sur och våldsam och betraktade de hemmaboende biologiska systrarna som konkurrenter om moderns uppmärksamhet. Tuija hatade “sin styvfar”. Händelsen som ledde fram till att Otäcka Styvpappan flyttade ut var att det uppdagades att han haft en affär med en annan kvinna. I många år. Efter avslöjandet flyttade han hem till älskarinnan som bodde i andra änden av landet och han har inte träffat sin son, Tuijas lillebror, sedan dess. Tuija flyttade hemifrån tillsammans med pojkvännen. Mamman hittade snart en ny, sur, machoman som också hatar hennes barn: “jag vill inte leva själv”. Så Tuijas mamma tog den nu tonårige lillebrorsan och lämnade Tuija, systern och gamla mormor kvar för att flytta hem till “Kvinnohatande Gubbjävel nr 16”; som bor i en av Sveriges storstäder. En berättelse direkt från verkligheten.

Som socialarbetaren sa till mig en gång: “var glad att dina barn har EN bra förälder. Många barn har ingen”. Den monogama kärnfamiljsnormen är en patriarkal, kapitalistisk konstruktion. Bara för att en man och en kvinna sätts under samma tak och producerar avkomma, innebär detta inte att de två automatiskt blir den bästa familjen för ett barn. All statistik och vetenskap pekar på att det är precis tvärtom. Individen före normer och kön!

Alla namn i dagens blogg är fingerade men alla fakta är direkt tagna ur verkligheten, samt är en sammanfattning av flera liknande historier jag får berättade för mig.

Veckans Kampsång:

COMMANDER

Kelly Rowland

Dancin', dancin'
Dancin', dancin'
Dancin', dancin'
Dancin'

I feel like the DJ is my bodyguard
You see the way he keeps me safe with the treble and that bass
I feel free enough to party hard
This dress won't go to waste, feels like I own the place

V.I.P to to be the boss
You see the way these people stare, watching how I fling my hair
I'm a dance floor lover
Baby, there's no other who do it like I do it, yeah

From here on out
I'll be your commander
No fear, no doubt
I'll provide the answer

Right now I command you to dance
I'll be your commander
Now I command you to dance
I'll be your commander
Now I command you to

I-I'll be your commander
I'll provide the answer

Ain't no reason to celebrate
But you know we gon' have a ball, champagne spillin' from the wall
And I'll be partying 'til hella late
But I ain't worried not at all, I just give my driver a call, yeah

Tell him, pick me up at 8am
No we ain't stopping right here, we'll take the party to the crib
Let's go all night, baby
You won't find no lady who does it like I does it, yeah

From here on out
I'll be your commander
No fear, no doubt
I'll provide the answer

Right now I command you to dance
I'll be your commander
Now I command you to dance
I'll be your commander
Now I command you to

It's jam packed
So DJ where you at?
I know you got my back
So make that bass attack

Let's make these people move
You know I need some room
To do what I do
I'm 'bout to act a fool
(Turn the lights on)

From here on out
I'll be your commander
No fear, no doubt
I'll provide the answer

Right now I command you to dance
I'll be your commander
Right now I command you to dance
I'll be your commander
Right now I command you to

I-I'll be your commander
I'll provide the answer