Hälsoprognos: fortsatt mörka moln i hjärtat, kallt på hjärnfronten samt risk för regnig utmattning…
Om utmattningssymptom och vikten av att vårda sina relationer.
Okej, gjorde precis om stresstestet på utmärkta hjärnfonden.se (kolla upp! Donera!). I dag blev det 32 av 54 poäng - jämfört med förra veckans 34. En förbättring? Nej, troligtvis inte. De duktiga forskarna på KI skulle i alla fall inte bli imponerade, eftersom “allt över 19” anses vara “riskzon för utmattningssyndrom”. Detta trots att jag tagit fyra extra semesterdagar denna vecka och i allt väsentligt bara tränat, sovit och vilat. Vad gör jag för fel?
Den sista frågan är synnerligen korkad. Jag vet mycket väl vad jag gör för fel. Det är inte för inte undertecknad är fyrfaldig mästare i utmattningsyndrom med debut 2 januari 2012. Dessutom blir jag bara äldre och äldre för varje dag. Likt ett gammalt gummiband som legat i solen och torkat tål jag inte att tänjas ut speciellt långt alls nuförtiden. Som 20+åring kunde jag jobba 14 timmars arbetsdag på tidningen och bakade ändå hembakt bröd till mina tre barn som var minimalt antal dagar på kommunala förskolan… utan problem. I dag (48 år) kan jag inte vara upptagen i högpulsläge på mitt ytterst välplanerade arbete i egen verksamhet mer än fem, sex timmar i sträck utan att passera “point-of-no-return”, däcka i soffan med smärta från topp till tå (även om laptopen ligger i knäet) och sabba nattsömnen fullständigt. Som om jag under åren utvecklat en överkänslighet mot all stress som skjuter över gränsen tillika mitt gyllene snitt? Blivit “lång-överskottskravs-allergisk”.
Notan skall betalas
Är det nu jag får betala för att jag jobbade/pluggade över helg och vardag några veckor i sträck i höstas? Att jag sen ville “ta igen förlorad tid” på arbetet pga av att jag lagt ett par veckor på jobbmässa och lång kurs istället för debiterbar tid? Eller är det relationskriserna och anhöriga som mår dåligt som knäckt mig? Externa extrakrav från myndigheter och problemfigurer i periferin som tynger mig och kräver min uppmärksamhet och insats? Brottsutredningarna?
Som vanligt är det kombon: “mycket på jobbet + mycket hemma” brukar vara lika med en utmattning. Och har jag tur nu så är jag i början och kan vända allt själv som en Duktig Flicka (?).
Utmattningssyndrom är som sagt ett samlingsnamn för “när hjärnan inte orkar”. Enkelt förklarat när en människa gjort slut på hjärnans resurser, bland annat i form av signalsubstanser, och det hormonella stressystemet (HPA-axeln) varit påslaget på Fight-Flight-Freeze allt för lång tid så att förråden inte hunnits fylla på i den takt de förbrukas. Pågår länge, länge “minst sex månader” säger vården. Detta kropps- och knoppshaveri kan sluta i antingen någon slags kollaps eller smyga sig på bakvägen. Själv har jag för det mesta uppmärksammat sjukdomstillståndet på semestern: all vila i världen hjälper inte mot min förlamande trötthet och hjärnmos och när jag skall tillbaka till jobbet är jag tröttare än före ledigheten… Så kan det gå till.
vetenskaphalsa.se förklarar ett överansträngt stressystem och HPA-axeln = Hypothalamus-Pituitary-Adrenal-axis (bild och text hör ihop):
(1) Vi upplever något som kroppen uppfattar som hot. (2) Hjärnan, den del som kallas hypotalamus reagerar och sänder signaler till (3) hypofysen (engelska: pituitary), som i sin tur signalerar till (4) binjurarna (engelska: adrenal gland) att öka produktionen av stresshormonet kortisol. Stressreaktionen ska återställa den fysiologiska balansen i kroppen. Även om detta styrs via två stora system (det autonoma nervsystemet och hypotalamushypofys- binjureaxel) så är det främst HPA-axeln som rönt vetenskapligt intresse när det gäller att förstå stressrelaterad ohälsa. Utmattningssyndrom kan försämra vår förmåga att reglera stress – Vetenskap och Hälsa
Depression
Förr kallades fenomenet “utmattningsdepression”: troligen pga av den matthetsutlösta depression som följer i utmattningens spår. När ingenting är roligt längre. När gamla intressen och passioner inte längre betyder något. När umgänge med nära och kära känns betungande snarare än upplyftande. När hopp och livslust försvinner och ersätts av mörka katastroftankar och uppgivna reflektioner kring livets mening - eller snarare brist på den samma. När man uppfylls av tankar på att alla faktiskt kommer dö en dag och därför är livet helt meningslöst. Tja, graden av mörker varierar.
Det är dock sömnbristen som knockar mig… jag måste få SOVA! Tack vare mina sömntabletter och fysiska träning dagtid har sömnen ändå varit okej som jag minns det under hösten. Men nu under ledigheten har det helt ballat ur, delvis förklarligt: uppe längre på kvällarna och umgås med familjen samt sova på hotell. Delvis oförklarligt: som nu, min sista vecka ensam hemma, då jag inte kunnat SOMNA på kvällen ens?! Hur tidigt jag än gått och lagt mig. Sömnstörning på grund av utmattning brukar yttra sig genom att personen somnar på kvällen men vaknar på natten och kan ej somna om. Denna veckan har jag lyckats få ihop både och= 1. kan inte somna på kvällen 2. vaknar på natten/jättetidigt på morgonen och kan inte somna om. Katastrof. Varför?
Hjärnmos och kaos i relationerna
Testets frågor och mina svar säger mig att fysisk och mental energi är låg och så även uthålligheten. Nu är det alltid svårt med självskattningsformulär och jag sneglar hela tiden på mig själv från sidan med skeptiska “ÄR du verkligen helt ärlig nu? Tror du på fullt allvar att dina svar nu visar 100% sanning om ditt mående?” Det får vi ta på köpet. Jag försöker skatta min upplevelse och så får det vara bra med det. Vidare.
Den utmattades kognitiva förmågor som minne, koncentration och initiativförmåga blir vanligen också kraftigt nedsatta - några av kardinalsymptomen faktiskt. Något som vi har gemensamt med andra sjukdomstillstånd där hjärnan är påverkad, som: stroke, parkinson och “vanlig” hjärntrötthet. Hjärnan orkar inte utan sitt bränsle och sin nedvarvningstid avsedd för reparation och underhåll, det vill säga: sömn och vaken vila. Jag? Jodå, hand upp på dem med.
Tålamod och temprament påverkas också: “känner du dig ofta lättirriterad eller ilsken?” lyder frågan. Blä, ja. Jag får anstränga mig för att inte tappa humöret eller fräsa på nära och kära. Förlåt! Samtidigt som jag kan bli ängslig och paranoid för att jag tror att de är arga eller besvikna på mig! Att jag kommer sluta ensam och övergiven, hatad av alla. Hade ett samtal med en nära vän i veckan. Hon har en ny kärlek efter en tung och strulig skilsmässa med en våldsam make och far och har kämpat hårt för sin plats i friheten i dag. Den aktuella dagen då vi pratade beskrev hon sina känslor och lite situationer kring den nye mannen och funderingar kring detta. Vi fastnade ett slag kring företeelsen att ändra sin personlighet/sitt beteende för att passa in med en ny man; där frågan egentligen handlar om “sund feedback med vinst för individens personliga utveckling” eller “patologisk anpassning, utplånande av personligheten och eftergift för makt och kontroll”? En diskussion där jag tycker är jättesvår och som är en brännande fråga och tillkortakommande i mig och min relationshistoria. Samt trolig anledning till varför jag är livrädd för män och ej går ut och dejtar alls… För evigt fast i mörkret med tusen hemska minnen och PTSD-light (?).
I samtalet med min vän tog jag alltså någon slags defensiv/pessimistisk och misstänksam position och blev en förespråkare för att “jag ändrar mig inte för någon man”. Medan min vän ändå dejtat många olika män under nästan 18 månaders tid och gjort flera viktiga upptäckter och erfarenheter om sig själv och andra på denna resa. Är tusen gånger tuffare och kunnigare än jag. Slutligen kom vi fram till samsyn och förstod att vi egentligen menat ungefär samma sak men använt olika ord och begrepp.
Sund feedback eller patologisk anpassning?
Här måste jag få fördjupa mig. För just detta är en väldigt viktig sak som jag funderat mycket på och känner är en vit fläck på kartan i min kunskap om både om mitt egna och allmängiltigt mänskligt beteende.
Exempel 1: att en kvinna kravställer att en manlig romantisk partner skall jobba med sin ilska - utan konsekvenser - kan i förlängningen leda till att mannen bara börjar utöva mer och mer våld på sikt genom att dölja sin sanna natur i början? Varför? För att denne man inte ser någon personlig vinst med att ändra sitt beteende och jobba bort ilskan på riktigt. Han tycker inte att han har problem med ilska. Istället börjar han mekaniskt härma en Ny Man som har kontroll över sitt dåliga humör. För att vara kvinnan till lags. Så att hon skall gå med på att gifta sig, flytta ihop, skaffa barn mm. Mannen är empatistörd. Precis som ett litet barn slutar slå sin lillasyster när hen blir tillsagd - inte för att hen har empati och förståelse för att lillasyster blir skadad, får ont och blir ledsen - utan för att hen inte vill ha skäll. Barn som fostras i goda miljöer utvecklar sin medkänsla för andra med tiden, nyckeln är tydligen åldern fem till tio år (The neurodevelopment of empathy in humans, Jean Decety, 2010). Till skillnad från personlighetsstörda män som utöver våld, då.
Exempel 2: i soffan framför kvällsfilm tillsammans ser kvinnan ett sms från sin nya kärlek till en kvinnlig vän de båda träffat tidigare under dagen: “tack för fikat i dag! Du är bäst!” En initial impuls är “Va?! Varför är HON bäst?! Är inte JAG bäst?” Kvinnans egen osäkerhet, otillräcklighet och upplevda underläge i den nya relationen jämfört med väninnans många år med mannen leder till svartsjuka och konstruerad hotbild. Pulsen stiger. Känslor av ilska och rädsla stiger upp. Dock! Kvinnan lyckas sansa sig. Är tyst och håller sina tankar för sig själv. Resonerar inombords kring saken som att: “Nu är det sent, jag vill inte ställa till bråk nu när vi snart skall gå och lägga oss. Jag tar detta i morgon istället”. På morgonen har kvinnan fått perspektiv på saken, är lugn och kan resonera logiskt kring relationen mellan sin nya kärlek och hans gamla vän samt kring sin egen reaktion. Och finner att hon inte alls är arg eller svartsjuk längre. Hon kan sätta sig själv i hans skor och inser att om det varit HENNES vän hade hon skrivit i stort sett samma sak. Mannen är hängiven och förälskad, samt har har överöst kvinnan med bekräftelse och glädje hela dagen och kvällen. Det finns ingen anledning att misstro honom eller leta dolda motiv. Allt är väl. Kvinnan blir dessutom extra nöjd med sig själv över att här kunnat hoppa upp ett pinnhål i sin egen personliga utveckling mot mognad och harmoni. Och inte startat ett bråk kring messet till mannens gamla kompis.
Dessa två exempel ställda mot frågan “sund feedback eller patologisk anpassning” säger kvinnan att i exempel 2 har tagit sin egen oreflekterade känslomässiga impuls och vänt det till ett tillfälle att välja annorlunda från tidigare mer implusivt, irrationellt beteende och gå den mer vuxna, förnuftiga vägen. Vilket är en VINST FÖR HENNE. Både på kort och lång sikt. Därför är exempel två “sund feedback” och ett tillfälle där interaktionen med andra människor ger oss möjlighet att trimma våra beteenden och personligheter till fördel för oss själva. Och därmed också andra.
Vinsten är nyckelordet!
Vinsten - är nyckelordet! I alla relationer skulle vi ha enorm nytta av att kunna bemästra förmågan att kunna väga omgivningens, absolut viktiga, tredjeparts-perspektiv innan vi reagerar eller svarar på ett stimuli eller en kommentar. Hålla i oss själva och ge oss sekunder, minuter, dagar… att fundera i lugn och ro: “är detta något som jag kan känna igen mig i? Vad skulle det innebära för mig om jag lyssnade till kritiken och beslutar mig för en förändring? Är denna beteendeförändring en vinst för mig?”
Att någon exempelvis i en diskussion utbrister: “varför skall du alltid vara så hetsig och aggressiv hela tiden? Varför kan du inte lära dig att välja dina strider? Tänk på någon annan än dig själv för en gångs skull!” Kan vara välgrundad feedback med en vänlig avsikt. Men också ett förminskande och underminerande av min självkänsla - i syfte att bryta ner mig och tillförskansa sig mer makt och kontroll över mig. Så att jag misstror mina egna reaktioner och lägger över beslutsfattandet och bedömnings-behörigheten till någon annan (en pojkvän/sambo/make?). Här rasslar tankarna iväg i ett väl inkört gammalt trauma-hjulspår, som ni hör..! Men allvarligt: Hur skall man veta skillnaden? Hur skall man kunna stå emot den djupt liggande instinkten att vara andra människor till lags? I synnerhet en ny kärlek? Och samtidigt bevara - och utveckla - sig själv och sin personlighet?
Ett skräckinjagande gungfly av ovisshet och panik jag vacklat runt på i timtal både förr och nu. Vem har egentligen rätt? Vem kan man lita på? Brist på tillit och trygghet i relationer på det här sättet suger mängder av energi. Väldigt relevant just nu. Kris och konflikt med nära och kära ger upphov till oceaner av ångest och rädsla. En bov som spelar stor roll i utvecklandet av en utmattning.
Därför är jag både ledsen och glad över samtalet med vännen. Ledsen över att samtalet stundtals blev hetsigt och frustrerat, att jag själv kände att jag var ofokuserad, rörig med svårt att sätta ord på mina tankar. Att jag kände mig självisk och som en missunnsam, dålig vän och lyssnare. Glad över att vi tillsammans lyckades hitta fram till dessa viktiga slutsatser. Samt att jag kunde gratulera vännen till hennes lycka och nya kärlek samt dela hennes glädje över att hon där och då gjorde så viktiga insikter kring sin egen resa och den trygghet och stabilitet hon nu lyckats åstadkomma i sitt liv och sina relationer.
Vill såklart dela med mig så får du läsare bedöma själv om du tycker det är något att ha. Jag bjuder på det.
De nyckelord vi lyckades vaska fram är (plus några jag kom på nu):
bygg på din självkänsla - alla val, beslut och impulser bli lättare när du är trygg i dig själv och fullt medveten om ditt egenvärde samt låter det komma först (i nära relationer). Psykolog/samtalskontakt rekommenderas!
ta paus och skapa utrymme för egen reflektion och analys i alla lägen - låt inte känslan bestämma åt dig samma sekund du får den. En sann, väl underbyggd känsla lever kvar till dagen därpå och kan tillsammans med lugn logik ge dig rätt svar om hur du skall välja nu.
väg din impuls/extern kritik mot frågan: “är den önskade förändringen en vinst för mig?”
betrakta VEM som kommit med kritiken och “sök den som har fördel av brottet”. En lojal bror till exempel har troligtvis inte onda avsikter med sin feedback, medan en potentiellt kontrollerande pojkvän definitivt har en dold agenda.
var öppen för tredjeparts-perspektivet - det kan vara så att andra människor ser dina behov och problematiska beteenden även när du inte gör det själv. Ge dig i alla fall tillfälle att reflektera, analysera och eventuellt diskutera detta innan du bestämmer dig för nästa steg. Det finns alltid tid.
Håll upp kommentaren mot SMART-målen (Specific, Measureble, achievable, relevant/realistic time-bound) som en liten extra bonus när vi värderar påståendet.
Vad som än händer på min resa framåt ser jag vikten av att vårda mina relationer som Prio Ett i vägen mot läkning. Inget annat ger jämförelsevis så mycket vånda som rädslan att förlora (ens förarga) människor vi älskar.
Ta hand om dig.
Love Lisa
Veckans kampsång
HOPE IS THE MOST DANGEROUS THING A WOMAN LIKE ME CAN HAVE
Lana Del Rey
I was reading Slim Aarons and I got to thinking that I thought
Maybe I'd get less stressed if I was tested less like
All of these debutantes
Smiling for miles in pink dresses and high heels on white yachts
But I'm not
Baby, I'm not
No, I'm not
That, I'm not
I've been tearing around in my fucking nightgown
24/7 Sylvia Plath
Writing in blood on the walls
'Cause the ink in my pen don't work in my notepad
Don't ask if I'm happy, you know that I'm not
But, at best, I can say I'm not sad
'Cause hope is a dangerous thing for a woman like me to have
Hope is a dangerous thing for a woman like me to have
I had fifteen-year dances
Church basement romances, yeah, I've cried
Spilling my guts with the Bowery Bums
Is the only love I've ever known
Except for the stage, which I also call home, when I'm not
Servin' up God in a burnt coffee pot for the triad
Hello, it's the most famous woman you know on the iPad
Calling from beyond the grave, I just wanna say, "Hi, Dad"
I've been tearing up town in my fucking white gown
Like a goddamn near sociopath
Shaking my ass is the only thing that's
Got this black narcissist off my back
She couldn't care less, and I never cared more
So there's no more to say about that
Except hope is a dangerous thing for a woman like me to have
Hope is a dangerous thing for a woman with my past
There's a new revolution, a loud evolution that I saw
Born of confusion and quiet collusion of which mostly I've known
A modern day woman with a weak constitution, 'cause I've got
Monsters still under my bed that I could never fight off
A gatekeeper carelessly dropping the keys on my nights off
I've been tearing around in my fucking nightgown
24/7 Sylvia Plath
Writing in blood on your walls
'Cause the ink in my pen don't look good in my pad
They write that I'm happy, they know that I'm not
But, at best, you can see I'm not sad
But hope is a dangerous thing for a woman like me to have
Hope is a dangerous thing for a woman like me to have
Hope is a dangerous thing for a woman like me to have
But I have it
Yeah, I have it
Yeah, I have it
I have