POST-NAVITATEM-DEPRESSION?
Så här på trettondagsafton känns det som att julhelgerna är över. Trots att julpyntet, enligt tradition, skall sitta uppe en hel vecka till eftersom tjugondagknut i år infaller den 13 januari. Hemvändande familjemedlemmar har rest. Hyacinterna har vissnat. Pengarna är slut. Diskmaskinen sönder. Vågen visar plus fem kilo. Slutspurten för att få till julfirandet i tid kostade den allra sista energin efter en tuff höst.
“Hur har då julen varit”? Klassiska “komma-tillbaka-från-jobbet-frågan”. Jag måste säga väldigt bra. Samtidigt som jag funnit att det inte bara är i svenska julfilmer utan även i verkligheten, som släktfirandet utgör perfekt grogrund för kris och bråk: när alla samlas igen och nya och gamla konflikter seglar upp till ytan. På gott och ont. För egen del har vinsterna varit större än förlusterna på relationsfronten samtidigt som detta kostat mycket energi. Det förlamande tillstånd av utmattningsskov (?) och skrivkramp som nu håller mig i ett järngrepp berättar även för mig att det är dags att betala belastningsnotan för det senaste halvårets övertrassering av energikontot. Min post-navitatem-depression (“efter-jul”-depression på latin) är här.
Jag tror många kommer känna igen sig nu? Känna igen den förlamande mattheten. Känna igen den panik som lurar strax under ytan. Känna igen otillräckligheten och ständigt jagad av tiden som aldrig finns. Där den vaga vetskapen om allt detta är den tunna slöja som utgör mitt enda skydd mellan ett civliserat “show must go on”-pannben och totalt gråt-sammanbrott. Det är nedslående att inse att jag återigen automatiskt hemfallit till självsdestruktiva överlevndadsinstinkter och tunnelseende som svar på ökad belastning - både externt och internt. Min gamla pålitliga reptilhjärnan tvingar mig att kötta på dag efter dag efter dag. Mot ett vagt formulerat målsnöre vid horisonten där det utlovas vila och trygghet…men som är lika genomskinligt och overkligt som en värmedallrande hägring i öknen.
Livsstilsbokslut?
Dock: inget ont som inte för något gott med sig. Hösten från Helvetet men Delvis också Himmel har drivit fram ett kompromisslöst behov att återigen göra en mental- och fysisk hälsocheck med sig själv. Att jag faktiskt överväger att följa det råd jag fick en gång i tiden: Gör Ett “Livsstils-bokslut med dig själv” varje år.
Jag vet mina styrkor. Jag vill nämna styrkor först: då jag under mina många resor på personliga utvecklingens stormiga hav fått veta att vi människor har en tendens att endast fokusera på våra så kallade svagheter. När många lösningar egentligen handlar om komma ihåg, förstärka och påminna oss vad vi är bra på.
“Intäkter” i årsbokslutet för Lisa Gradeen AB.
I år kan jag lite stolt redovisa: två resor med ungdomarna och släkten. Gick och klarade viktig “fjäder-i-hatten-kurs” på arbetet. En lyckad lokal aktion mot mäns våld mot kvinnor samt för Gömda Kvinnors Nätverk under orange november. Hjälpt till att få närstående tillbaka till hälsa. Utdelning på investering i fysisk hälsa i form av framsteg i styrketräning samt att jag äntligen kunnat börja löpträna igen (efter träningsstopp tom april 2023 pga av medelsvår depression och covid) trots ryggskott. Gedigert trädgårdsarbete. Fördjupade vänskapsrelationer. Gick på en fest med gamla bekanta trots att jag var livrädd. Firade nyår tillsammans med en vän tack vare att jag var modig nog att fråga. Tränat på att etablera rutinen “yoga, mindfulness och meditation” före att gå extra tidigt till jobbet. Jag har tagit hjälp av rätt kompetens för att lösa problem för företaget. Åkte på jobbmässa (som jag avskyr) för att göra smarta inköp, närverka och gå på seminarier. Regelbundna, prioriterade besök med de vuxna barnen. Flera härliga SPA-upplevelser.
För att nämna något. Känns lite pinsamt att rada upp det så här men ser också vinsten med att faktiskt erkänna och bekräfta det jag är (borde vara) stolt över hos mig själv. Kunna titta på och räkna det jag gjort bra under året som gått.
Uppskjutet på obestämd tid
“Utgifter” så. Trots att jag tycks lida av en nästan manisk tvångsmässig “avslöjandestörning” (farligt nära gränsen till självutplånande exhibitionism) behöver jag sålla med detaljerna i motgångarna under året. Av respekt för inblandade. Men jag kan visa på gamla situaitoner med exakt samma kärna som förhoppningsvis utgör tillräckligt mycket gemensamma omständigheter för att kunna vara lärorika utan att någon enskild känner sig drabbad och utpekad. Har redan åkt på rejält med verbalt däng för att jag hängt ut nära och kära i bloggen. Dessutom har jag utmärkta dagboksanteckningar och gamla KBT-övningar sen 15-20 år tillbaka så lider verkligen ingen brist på material eller dokumentation av mina upplevelser genom åren. En fördel med att bli gammal (ha ha).
Dock, som vi alla vet: det är inte datum, detaljer eller de praktiska omständigheterna som är det viktiga - utan sammanhanget. Jag vill berätta om mina svåra stunder i denna blogg då det hjälper mig själv och min bearbetning - självfallet - men som jag också hoppas skall hjälpa andra? Att känna att man inte är ensam är en stor pusselbit själslig harmoni. Vi vill alla välja vägen BORT från skam, självsabotage och isolering allas och MOT läkning, acceptans och full styrka. Låt oss gå den vägen tillsammans.
Här tar det stopp i maskin. Utgifterna. Genansen. Skammen. Rädslan. Mattheten. Stoppar mig. Så när kommer då detta “mentala bokslut?” Jag väntar också. Dagarna går lite på halvfart sedan den mest intensiva fasen av jul- och nyårsfirandet. Och det känns inte som om jag kommer någonstans. Denna julhelg har för mig kännetecknats av egna hälsoproblem, ordentliga känslostormar och storstädningar i relationerna. En turbulens som troligen har tagit de sista energireserverna jag har. Initiativet uteblir, jag har drabbats av en förlamande skrivkramp och vill inte ens göra mina KBT-läxor eller blogginlägg längre. Trots att jag vet att de är livsviktiga. Trots att skrivandet och aktivistandet är något av det bästa jag vet.
“Vad är det för fel på mig?”
Jag vet inte riktigt vad det är för fel på mig, men har haft en smygande aning. Extrem trötthet, värk i kroppen, att plötsligt tappa bort ord och glömma namn mitt i en mening, kämpa för att koncentrera sig på en tv-serie eller ett samtal, lättirriterad och lättstött …utmattad av att humöret pendlar mellan gråt och morranden om vart annat. Ena natten kan jag sova som en död i tolv timmar, nästan hoppar jag till för minsta ljud och springer jag på toa och dricker vatten om vart annat som en hysterisk ökenvandrare och klockar fyra - fem timmars sömn. Samt känner en total, utplånande oförmåga att ta itu med de enklaste arbetsuppgifter eller sysslor: vilket urartar till fullskalig skrik-panik om jag slänger ett öga på vårens kommande mål, projekt och utmaningar. “Jag klarar det inte. Jag orkar inte”…! …är meningar som ständigt ringer i mina öron.
Mina funderingar har växlat från att se mitt nuvarande dåliga mående som “planerat”: endast resultatet av Rimligt Återhämtningsbehov som Kompensation för Stora Uttag, som egentligen är att när jag satt och jobbade genom helg efter helg i höstas hade planer på att använda den i år långa jul-tretton-helgen som lämplig plusbalans i stressekvationen. Till att gråta på morgonyogan (obs! youtube hemma) bara för att ledaren har så så snäll röst för att jag känner mig helt jävla slut, inte klarar av mitt liv och alla krav samt kommer sluta ensam, övergiven och hatad av alla.
Konflikter och nära och kära som mår dåligt är som vi alla vet extremt resurskrävande och dränerande. Den som är drabbade av psykisk ohälsa behöver extra tolerans och förståelse. En extra tolerans och förståelse som jag helt enkelt inte lyckas frammana fullt ut. Jag vet inte varför men min upplevelse är också att de relationer som ligger mig allra närmast hjärtat (de vuxna barnen) kan försämras på ett ögonblick beroende på faktorer helt utanför min kontroll. Det är pojk- eller flickvänstrassel, någon reser iväg till katastrofdrabbat land hux flux, plötsligt kommer en främmande katt och tittar på mig när jag öppnar sovrumsdörren en morgon (vem?). Detta skall jag försöka förhålla mig till utan att min reaktion saboterar relationen. Sista tiden har såna situationer och sammandrabbningar nästan helt tagit musten ur mig. Och jag har börjat bli paranoid och stressad med en växande känsla av panik att jag alltid kommer säga fel saker och trampa på ömma tår i denna ständiga “äggskals-promenad” … “En så dömande människa som du borde inte finnas i den här världen” är en fras från ett familjebråk som fastnat. Alla förlåtord efteråt till trots.
Jag har som sagt inga svar… försöker mest samla information och samla vilotimmar i bulk. Gårdagens fynd från researchen var bland annat självskattnings-stresstest på hjärnfonden.se - kolla in och donera pengar - hjärnan är det organ som i dag tar största smällen av vårt makabra och totalt ohållbara samhälle. Mitt resultat “34 av 54” och allt “över 19 kan visa på stressrelaterad psykisk ohälsa -prata med din läkare”. Blä. Jag tyckte ändå det inte var så farligt när jag fyllde i frågorna? Kände mig lite nöjd att det var flera områden där jag ej slog i botten. Men men. Söker med ljus och lykta efter svaret. Har bland anat läst på om matmissbruk, perfektionism, klimakteriet (igen) och vanlig förkylning faktiskt. Då ett ständigt rinn i näsan, nysning och hosta hängt med i flera veckor nu.
Men problemet är nog tyvärr det gamla vanliga. Utmattning. Jag inser att jag velat undvika just exakt den här insikten. Förhoppningsvis är det bara ett skov? En svacka? Ännu hellre… bara en enkel post-navitatem-depression?
Fortsättning följer men oklart när.
Love Lisa
Fakta: hjarnfonden.se Kan inte länka till självskattningen av någon anledning men gå in på sidan och sök på “stresstest” och relaterad information.
Veckans kampsång:
THIS WILD DARKNESS
Moby
A portion like madness in season
Bracing all like a breaking of reason
With every night lost and every day torn
With the drama feeling calmer and it's calmer in the storm
Speakers are crying like a forrest in the rain
I was so alone with my thoughts and my pain
And the darkness closed like a mouth on a wild night
I'll never be free
Ooh, in this darkness
Please light my way
Light my way
Ooh, in this darkness
Please light my way
Light my way
I can't stand on my own anymore
I can't stand in the stain of the broken and poor
I can't break what I held and it never was true
In the mirror what I said was I lied to you
And me and everything I see and everything I could
Tried so hard to be good
For myself, for you, for the hidden and divine
For everything but I can fail just so many times
Ooh, in this darkness
Please light my way
Light my way
Ooh, in this darkness
Please light my way
Light my way
I can't stop when I feel like stopping
At five A.M. just cry, shoot, copping
The perfect life was enough for you
And ever enough to see me through
For all the lies that were spoken in waves
And the way we lived as an affront to the days
Was an affront to the things that we cared about
Was an affront to everything that we cared about
Ooh, in this darkness
Please light my way
Light my way
Ooh, in this darkness
Please light my way
Light my way
Ooh, in this darkness
Please light my way
Light my way, oh
Ooh, in this darkness
Please light my way (light my way)
Light my way (light my way)
Ooh, in this darkness
Please light my way
Light my way (out of the darkness)
Ooh, in this darkness
Please light my way
Light my way (light my way)