“Du är fet, ful och dum i huvudet!”

När den du älskar hatar dig och din kropp. Dags att tala om förtrycket från din så kallade kärlekspartner. Som kan vara allt från råa uttalanden till mer subtila kommentarer, medvetna och omedvetna härskartekniker samt back-handed compliments. Allt syftar till att ta makten från dig och trycka ner dig med ”din hälsofarliga övervikt och oattraktiva utseende” som vapen. För att du genast skall lägga dig platt. Så att du riktigt förstår hur otroligt dålig och värdelös kvinna/flickvän/fru du är. Patriarkatet ger oss två jobb: 1. Var hetero och gör din kropp tillgänglig för män 24/7 2. var SNYGG, så du förläner din man glans och hög status. Du skall väcka avund hos andra män.

Att möta hat, objektifiering och kräkningar av vårt utseende är i dag vardag för de flesta kvinnor. Men något av det värsta som finns är att få hatet från den MAN man älskar. Den människa man mest av allt vill skall hysa beundran av, stolthet över och kärlek till oss. För den vi är. En pojkvän. En make. En sambo.

Orden i rubriken är ordagrant mantra jag hörde om och om igen från Origianl-Satan i så många år. Plus kritik som att jag “måste vara lesbisk” för att jag var så “aggressiv” (=ointresserad av honom månne?) och anklagades för att vara “okvinnlig” för att jag ”aldrig målade naglarna, hade tajta jeans eller höga stövlar”. Alltmedan jag slet med att ta hand om tre småbarn, hemmet samtidigt som jag pluggade och jobbade.

Jag har hört förolämpningar på samma tema mer nyligen också tyvärr. Från ”Snubben”, som ni som följt mig från början känner igen, som jag hade ett förhållande tills för ett år sedan. Slut den 15 augusti 2020 - värt att fira! Korka upp champagnen!

Snubben var mer subtil men lika förgörande då han målmedvetet, steg för steg började bryta ner mig. Första gången han kommenterade mitt utseende, gällde det min vikt förstås. Som tjockare än normen, är jag ett lätt byte för elakheter och antydningar om att jag absolut inte duger som jag är. Tidigare har jag alltid stått först i ledet av mobbare och hatat mig själv och min kropp. Gjort allt i min makt för att trolla fram en snygg, slät och glansig porrskådis-figur. Ni vet. Den 11-åring med silikontuttar och brasilianskdesignad rumpa, vi talade om förra söndagen. Konstigt nog har jag aldrig lyckats? Obs! ironi! Men NU är det slut på detta. Jag sätter upp långfingret till mina mobbare, inklusive mig själv och det patriarkala förtrycket. Ingen skall någonsin mer kunna använda det sjuka skönhetsideal detta pestsmittade samhälle lider av eller min egen svaghet emot mig. Nu tar JAG befälet över mig själv. Jag har makten. Och härligheten i evigheten. JAG är min egen Gud.

Fly inte - vackra kvinnor är våra vänner!
Så här såg just det hatet ut för mig. Anledningen att jag vill berätta så öppet och osminkat jag kan är för att kanske kan det hjälpa DIG? Jag har själv fått så mycket pepp och inspiration av kvinnor som delar sina historier. Bilder. Filmer. Jag vill ge tillbaka. Det är min tur nu, att ta ER med på MIN på min resa. Som lett mig genom ångest, depression och självhat. Som resulterat i både viktminskning och viktökning… självrannsakan, sökandet efter förebilder, visdom och räddning samt till slut insikt och förståelse. Självbekräftelse och självkärlek. Vilket är en färskvara som jag får jobba på varje dag. Och jag behöver vänner. Medsystrar. Pålitliga förtrogna som är med mig varje steg på vägen.

Jag vill låna AAs 12-stegs-program – för det är en så vacker beskrivning av hur alla vi som gjort en omfattande livsstilsförändring och själaresa är ödesbestämda att ta våra nyvunna lärdomar och gå ut och hjälpa andra drabbade att göra detsamma. Direkt citat: ”steg 12: När vi, som resultatet av dessa steg, hade haft ett andligt uppvaknande, försökte vi föra detta budskap vidare till alkoholister (= misshandlade och förtryckta kvinnor) och tillämpa dessa principer i alla våra angelägenheter. ”

Vi kvinnor behöver detta steg! Då våra kontakter, samtal och delade erfarenheter sällan tagits på allvar av såväl samhälle, män eller till och med andra medsystrar. ”Varje dam för sig själv!” Att isolera oss från kvinnogemenskapen, att vända oss mot varandra, att uppmuntra vår inbördes splittring har varit ett av patriarkatets mest effektiva vapen. Att hetsa oss att konkurrera med andra kvinnor - MED VÅR SKÖNHET - om männens gunst är det VÄRSTA de kunde gjort mot oss. Varför skall vi se en annan vacker kvinna som ett “hot”? En fiende? Snarare än en vän? Detta gör mig rasande! Jag HATAR patriarkatets förminskande och förlöjligande av oss, vår solidaritet, vår intelligens och vår gudagivna rätt till makten över våra egna liv. Makten över våra barns liv. Samt vår kollektiva makt över samhället! Det är dags nu! Att spränga våra bojor, kasta av oket, låta de kättingar som tyngt ner oss falla till marken…en tung järnkedja i taget. Vår fysiska underlägsenhet. De helt orimliga skönehtskraven! Att fråntas våra pengar och vår politiska makt. Vår “tävlan” och osäkerhet inför andra vackra kvinnor.

“Tänk om männen visste hur vi såg ut egentligen?" HA HA!

I dag jobbar vi vidare med hur patriarkatet förtrycket oss och ger dåliga män vapen över oss via skönhetsidealen. Förra veckan pratade vi om hur porren eller snarare hur mäns sexuella pedofil-drömmar om ”den lilla, orörda flickan” i allmänhet format dagens utseende-norm för oss kvinnor.

Tänkte som sagt dela med mig av MINA erfarenheter hur män jag haft förhållande med utnyttjat detta allmänt vedertagna begrepp för sina egna personliga syften. ”Ens tjej skall uppfylla alla ens drömmar”, sa mina barns far en gång i tiden och tvingade mig bland annat banta, skrev tabeller och scheman för antal centimeter jag skulle tappa runt magen varje vecka och bära korsett för han tyckte det var så attraktivt med smal midja. Rimligt?

Andra killar jag dejtat eller bara träffat i verkliga livet har haft samma originaluppfattning om kvinnlig skönhet som resten av samhället. Men de har alla haft olika sexuella fantasier kring kvinnans kropp. Rent individuellt. Det skall vara små händer eller små fötter, stora bröst eller små bröst, stor rumpa eller liten rumpa, stor vulva eller liten vulva, hårig eller rakad… Vilket gör det omöjligt att vara ”alla till lags” även om jag skulle ha lyckats förverkliga porridealet själv. Det finns gränser för hur mycket man kan ”bygga om” sin kropp. Alltså skall vi inte ens försöka.

I en önskevärld hade alla kvinnor kunnat göra en synkroniserad aktion och omedelbart upphört med: kroppsformande ”shaping”-gördel-trosor och push-up- bh, rakning av ben eller färga och fixa håret. Ännu hellre bantning (eller förlåt! “ätit hälsosamt” menar jag förstås) och konstiga injektioner. Vad förvånade alla män skulle bli! Över hur vi ser ut ”egentligen” ha ha ha!

Genomgående verkligheten är dock att vi kvinnor, oavsett originalmodell, inte bara förväntas utan KRÄVS på att lägga alla våra ansträngningar om att anpassa oss till det patriarkala skönhetsidealet. Om vi vill slippa skam. Antingen det är pojkvänner eller klädbutiker, arbetsplatser och till och med vården som står för fördomarna mot tjocka. Till och med våra föräldrar, syskon och andra släktingar bidrar, om än omedvetet, till den förtryckande skönhetskultur som råder. För det är så de lärt sig. Växer man upp i ockuperat land ser du inte fiendenation som tagit makten över dig med våld. Det har alltid varit så. ”Du kan inte bryta dig ur ett fängelse som inte syns”, så bra replik från teaterföreställningen ”Så länge mitt hjärta orkar” som sattes upp på Per Brahe-teatern i Jönköping nu i augusti.

Varför säger du att min kropp är fel?

Jag vill bidra till att synliggöra vårt ”fängelse” genom att dela min historia som sagt. Kanske hjälper det någon? Vi måste börja med att SE. Innan vi kan samla rebellerna och störta diktaturen en gång för alla.

Varför är min kropp fel?

Hur kan hatet och kroppsskammandet se ut, när det kommer från en pojkvän?

Ur min dagbok 181229 (cirka en vecka efter att jag börjat dejta Snubben)

”Oj oj oj…vilket ångest. Har knappt sovit i natt. Detta pga av att jag varit helt besatt av …känslan eller direkt uttalade åsikten att Snubben inte tycker att jag har en attraktiv kropp. Svårt att reda i detta men när vi talade i telefon i går nämnde han att han skulle träna och frågade om jag skulle göra det? Vilket jag såklart skulle – Jönköpings maraton 24 augusti 2019 wohoo! Han sa att jag var "duktig" och "kämpade på" med min träning och kost. I en väldigt nedlåtande ton (?). Då härmade jag honom och sa jag "detsamma" - tänkte att vi skojade lite? Då sa han argt: "vad är det för fel på MIN kropp?". Varpå jag också blev lite arg och kontrade med "vad är det för fel på MIN?" Han blev helt tyst. …blev väldigt jobbigt och jag fick nästan andnöd av ångest. Detta gör mig verkligen ledsen och full av oro… jag VET ju hur jag ser ut. Jag behöver bara titta på vilken slumpmässig bild som helst. Detta gör mig verkligen ledsen.

Jag kapitulerade till slut och var den som tog ordet igen. Jag sa typ "jag förstår att du bara vill att jag skall ha en hälsosam livsstil och må bra när det gäller kroppen. Och jag kan lova dig att att jag aldrig kommer sluta träna eller sköta kosten därför att det har "räddat mig" och får mig att må så bra"  Han gjorde någon slags positiv reaktion till detta, vad jag kommer ihåg. Pratar ju inte så mycket när han är nykter. Men han sa: "jag tycker om dig ändå". TYCKER OM DIG ÄNDÅ???? Blä.

Jag måste ta reda på om han är sexuellt attraherad av min kropp? Om han vill och tycker om att röra vid min kropp? Tycker han om att se mig naken? Eller tycker han att jag skall skyla mig? ”

Alltså…! Detta är bara knappt tre år sedan, jag var ändå 42 år när detta hände! Ändå beter jag mig som en skamsen skolflicka som ertappats med fingrarna i kakburken!? WTF! Senare i relationen när jag konfronterade Snubben mer ordentligt sa jag att jag klart och tydligt publicerat ett foto av mig själv i helfigur i gymmet (se nedan) på den dejtingsida jag då använde. För att jag ville SLIPPA kommentarer eller kritik mot min kropp! Sålla agnarna från vetet bland friarna så att säga.

-        Jag vet, men jag tycker faktiskt inte utseendet är det viktigaste! sa Snubben som svar på detta. Utan att verka fatta att han faktiskt rent ut säger att han tycker jag är FUL. F.U.L!

Bara någon dag efter den anteckningen så talades vi vid igen. Han sa rakt ut att han tyckte jag ”borde gå ner några kilon för det är inte hälsosamt att vara så överviktig” som jag. Samt att han inte ville jag skulle få diabetes som hans runda pappa fått som gammal. ALLTSÅ! LÄGG AV!!!

Anklagades för lagt ut en sexannons för att locka män med “tjockis-fetisch” 

Jag borde naturligtvis sagt ”tack och hej” till Snubben redan där och då. Det är otroligt vad korkad man blir när man blir kär. Blä. Till mitt försvar vill jag bara säga att han parallellt med kroppsskamningen öste på i gammal fin kärleks-bombnings-stil med att säga att han var ”lite kär i mig” redan dag två. Samt skrev en lång kärleksdikt till mig dag tre. Men även ville träffas hela tiden och körde ”aldrig mött någon som dig förut” …”vi hör ihop” …”det är du och jag mot världen” … ”du är en ängel som kommit för att rädda mig!”. Hjälp! Med allt jag vet nu gör att jag önskar att jag kunde åkt tillbaka i tiden och vrålat till mig själv: SPRING! Suck.

Dessutom är det svårt att stå på sig när det gäller kropp och vikt därför att hela samhället står bakom en systematisk, självklar diskriminering av den tjocka kroppen. Män ställer sig bakom allmänna opinionen och spelar mer än gärna ut “trumfkortet”: “sjukvården håller med mig!”. Eldar på under fördomar precis lika allvarliga som till exempel homofobi. Den kroppspositiva rörelsen kritiseras för att “uppmuntra till fetma” …precis på samma sätt som HBTQ+++rörelsen kritiserats för sin rätt att skaffa barn en gång i tiden. Kritikerna då lät ungefär: “Men då kanske barnen tror att det är OKEJ att växa upp homosexuell…och kanske - ve och fasa - bli till exempel HOMOSEXUELLA SJÄLVA!”. Som om fler överviktiga eller homosexuella i samhället skulle vara ett problem? FÖRDOMAR! Är samma skit oavsett vilken folkgrupp det gäller.

För min del… med Snubben… skulle det blev värre. Naturligtvis. Mycket värre.

Ur min dagbok 191025:

Det hände något förfärligt igår kväll. Kl 20.28 skickade Snubben en bild till mig på messenger med texten "kan det vara du? :)" Bilden föreställde …(förlåt, jag gråter så mycket)…en tjej liggandes på mage på en säng med huvudet “mot kameran” utan att ansiktet var med. Iförd en slags billig svart korsettliknande grej och ett par svarta trosor som hon dragit in i rumpan. Hon hade korsade ben och hennes långa blonda hår hår syntes precis i förgrunden. Minns ej armarna. Hennes kroppstyp var mullig och hon hade ganska knubbiga ben. I bakgrunden var någon vit vägg, ett slags skåp, hylla och en del av ett element. I övre kanten av bilden stod "member.bodycontact". Det föreställde en annons på en sexsajt. Hjärtat nästan stannade i bröstet på mig.

Jag ringde direkt. En onykter Snubben berättade att han hade skickat information om ”den tjej han träffar" ("träffar? Jag trodde vi haft ett förhållande i tio månader?”) - ögonfärg, hårfärg, längd o vikt: som han gissat på ca 103 kg… (där lade han på minst 15 kilo!) till sina läskiga darknet-polare. De där hackersarna han sa att han använde sist för att få tillgång till alla mina privata meddelanden på messenger. Och….han har bett dem kolla mitt ”signalement” mot de sexannonser som ligger ute på internet just nu. För att “bevisa” att jag är en slampa och otrogen. Då har han fått bilder skickade till sig. Som stämmer in. Och liknar mig. Som han tycker att just den där bilden gör. ”Har du aldrig sett dig själv bakifrån?” säger han hånfullt.

Liknar de verkligen mig? Är det hans bild av mig? Är det SÅ han tycker jag ser ut? Tror han på allvar att jag skulle lägga ut en sån annons? När jag är i en relation med honom? Eller ens om jag varit singel? Det skulle jag aldrig göra. ALDRIG. Är det SÅ HÄR låga tankar han har om mig? Hur är det ens möjligt?!

Och vid telefonsamtalet/samtalen (han slängde på luren på mig, jag avslutade snabbt ett samtal till honom) i går sa han att han SER NER PÅ MIG när det gäller gamla sexchatten med killen från sommaren innan jag träffade honom: "du är äcklig", ”du är så jävla korkad” samt "en sån tjej vill JAG inte ha!" Vilken han upprepade i samtalet flera gånger och angav som skäl till att han - trots sitt löfte om att inte göra om det - begick databrott IGEN mot mig. "jag hittade ju faktiskt något på dig förra gången. Det kanske jag gör den här gången också!" VIDRIGT!!!

Snubben tjatar även om att jag sagt till honom att "sex är det viktigaste för mig" i bilen på typ annandagen måste det ha varit. Jag vet inte om han syftar på relationer eller livet i allmänhet. Men han blir väldigt provocerad av just detta påstående - som inte är sant för övrigt - och när jag ber honom förklara sitt resonemang hela vägen ut slutar det med att han skriker åt mig att: "sexberoende personer är ALLTID otrogna förr eller senare". "För mig är hjärtat viktigast men för dig är det bara kuk kuk, kuk". VA?! Dessutom påstår han… att jag gör saker för honom i sängen - inte för att jag älskar honom utan för att jag är …någon slags depraverad nymfoman. Eller hora helt enkelt.

SÅ HÄR låga tankar har Snubben om mig ….att han PÅ FULLASTE ALLVAR misstänker och anklagar mig för att ha lagt ut en sexannons på internet. Och han TROR verkligen att det ÄR jag. Försöker sätta dit mig genom att lura mig beskriva annonsen och när jag säger att tjejen såg “mullig ut” är han på mig direkt. “AHA! varför sa du just det ordet??!?. Sen citerar han detta ord ur texten plus "jag älskar sex" och något mer jag inte kommer ihåg vad det stod.

Snubben ville också att jag skulle ta bilder av alla element i huset och skicka till honom som "bevis". När jag säger att det är DITT fel att jag är arg och ledsen i dag säger han bara "psykopater skyller ifrån sig på andra". Då frågar jag om den här bilden han skickat på något sätt har med mig att göra, att det är MITT fel att finns. "Ja, det är DITT fel". Hotar också med att kolla IP-adresser mm för att få bevis mot mig. Då säger jag att "gör du det så är det definitivt slut" det tolkar han som medgivande. Även att jag blir så arg och ledsen "din reaktion visar att du är skyldig" säger han. Den självutnämnde förhörsledaren.

Enda positiva med samtalet var att Snubben efter vanligt jidder samt att han slingrade sig svarade "ja" på min önskan om att "blåsa av häxjakten av mig på internet".

Jag är glad att jag sa just detta:

Jag tål inte den typen av misstänkliggörande, att jag skulle vara - med tanke på min historik - omoralisk, promiskuös, kallsinnig, självisk, troligen otrogen - jag går sönder. Sex o erotik för mig bygger 100% på acceptans o naturlighet, förtroende o TRYGGHET för mig.

Just nu känner jag att jag skäms för min kropp (varför? Varför?), jag vill absolut inte visa den för Snubben. Han tycker att jag ser ut som tjejen på bilden. Jag vill inte förknippas med den tjejen på NÅGOT sätt och det stör mig att det finns tillräckligt med likheter (typ rund o blond men ALLT annat är olikt) mellan mig och henne för att helt kunna bortse ifrån.  Typ som att jag måste acceptera att jag ser ut så.

Jag vill inte visa mig naken. Knappt med kläder på heller. Vill inte äta med honom. Jag vill inte att han skall ta på mig. Jag vill inte ha sex med honom. Nu när min kropp, moral och sexualitet är så ifrågasatt. Jag vet inte. JAG VET JU INTE?! Jag vet inte varför mitt liv blir så här?! Varför jag …till syvende och sist blir behandlad som ….HUNDBAJS. Mindre värd tom. Jag blir behandlad som hundbajs, och mår dåligt …SÅ …fruktansvärt dåligt. Klarar ingenting. Sover typ ingenting (tre timmar inatt? Fyra-fem timmar igår natt?) känner mig…helt oduglig….helt värdelös. Tiden är bara en stor läskig öken…som sträcker sig för evigt in i framtiden. Och just nu kan jag bara se olycka och sorg och svarta, svarta dagar. I evighet tills döden befriar mig. Alltid ensam. Alltid full av sorg.

Dottern kom o tröstade mig och visade mig ellos senaste bodypositiva kollektion med kändisar. "de är större än du"  - ”ja och SNYGGARE också”, säger jag buttert. Men hon hänvisar bara till gammalt patriarkalt faktum att en kvinna kommer alltid bli dömd för sitt utseende och sin sexualitet. Och aldrig anses hålla måttet. Det är lika bra att acceptera, strunta i det och gå sin egen väg.

Dottern alltså. My pride and joy! Då 21 år. Och tusen miljoner gånger smartare än jag. För jag stannade ju kvar i förhållandet med Snubben. 10 månader till. Helt obegripligt. Helt nedbruten. Han fortsatte skamma mig för min kropp. Kan avslöja för sakens skull att han ett halvår senare påstår att han “aldrig satt igång någon häxjakt av mig på nätet. Mina gamla meddelanden på messenger läste han i appen på min ipad, utan att jag visste om det. Sex-annonsen hävdar han skickades till honom av en kompis. Absolut inte Hans Egen Höga Höghet som varit inne på sex-sajter av detta slag. Hm (?). Jag vet egentligen inte vad som är sant eller vad som är lögn i dag. Troligen är att allt är lögn. Men att han tyckte om att gaslighta mig. Helt enkelt. Och detta var inte ens det värsta han gjorde mot mig, konstigt nog? Men det utgör temat i dag.

Fet-skammare = självutnämnda medicinska experter med röntgensyn

Även ett år efter vi träffades och jag fick första ”övervikts-kommentaren” hade jag gått ner sju kilo till. Sprungit ett maraton och några halvmaraton. Lyfte 97,5 kilo i marklyft. Drog storlek 42 i kläder och hade 83 cm i midjan. Samtidigt som jag sov i snitt fyra timmar per natt, tappade hår, fick panikångestattacker, blödde näsblod, glömde bort hur man satte igång diskmaskinen, gick rastlösa milslånga promenader på kvällarna i ett försök att fly min ångest och grät varje dag. Då jag mådde så fruktansvärt psykiskt dåligt, efter tre utmattningar känner jag igen symptomen, sökte jag mig till Företagshälsan. De gjorde en fullständig undersökning av mig med alla mätningar som fanns. Från lungkapacitetstest (hade syreupptagningsförmåga som en elitidrottare tydligen) till syn- och hörseltest. Samt allt det andra. Allt visade att jag var frisk som en nötkärna – somatiskt sett – och DEFINITIVT inte led av någon övervikt utan tvärtom hade så låga blodfetter att de snarare låg UNDER lägsta gränsvärdet i en kategori. Men mitt psyke var bränt så läkaren ville genast sjukskriva mig naturligtvis. Och ge mig antidepressiva. Jag vägrade…helt ärligt för att jag SKÄMDES. För att jag inte ville gå upp i vikt igen…och ville fortsätta försöka på ”naturlig väg” först. Med fysisk aktivitet. Dygnet runt. Men det tänkte jag inte berätta då. Till slut fick hon mig att acceptera sömntabletter. Och så fick det vara några månader. Tills jag inte orkade mer. Men det är en annan historia.

Snubben, däremot, verkade anse att hans medicinska kunskaper vida översteg läkarkårens så han fortsatte ansätta mig med sina krav på att jag ”borde gå ner några kilon. Din övervikt är faktiskt inte bra för hälsan. Du kan få en stroke!”. Fortfarande! 2019. 2020.

Han granskade mig när jag gick ur badet – ”ville bara se om du gått upp eller ner i vikt”, gav mig bara komplimanger för mitt ”hår” eller ”hållning” eller för att mitt ”fina leende och tänder”. Skylde alltid min kropp till och med under sex. Annars blev det inget. Snacka om att jag gjorde en patologisk anpassning. Det är inte klokt! Nu när jag tänker på det så här i efterhand. Vem i hela världen kan rimligen leva så?

Drömmen blev sann: 100 kilo marklyft!

NU! Efter att ha ätit rekordhöga doser antidepp i 18 månader, varit pank och fågelfri i ett år är jag tjock och lycklig! MYCKET hellre än smal och olycklig som då. Och jag – med mycket hjälp från familj och vänner – tog tillbaka makten över mig själv. Och fick mitt liv tillbaka.

Det är klart. Jag kommer vilja springa maraton igen…jag ÄLSKAR springa långt helt enkelt. Ibland utanför maxtiderna på loppen. Ibland med konstiga blickar på mig – jag vet att jag inte ”ser ut” som en maratonlöpare. Men lika ofta blir jag påhejad och får göra highfive med barn utmed vägen. Jag mår framför allt så bra själv.

Och sjukskrivningen till trots nådde jag ÄNTLIGEN ett av mina stora mål med träningen i maj i år: 100 kilo marklyft! Wohoo!

Jag vill också peka ut att träningen varit med mig hela vägen. Träning och vikt har för mig inget samband. Träningen är helt enkelt en obligatorisk del av min vardag, det som får mig att må bra och orka med det dagliga livets krav, både mentala och fysiska. Till och med när barnen var små. “Jag tränar för den dag jag orkar satsa på att komma i form ‘på riktigt’” brukade jag säga. Suck. Jag avstod i alla fall inte. Bara för att jag var tjock.

Nu har jag lärt mig. Skruvat om huvudet. Vet att jag kan “välja program” och “välja procent sysselsättning varje vecka” och att allt räknas. Allt är bra. Jag är “duktig och gör rätt för mig”. Inga känslor av skuld, skam eller misslyckande. BRA! Bort med svart-vitt tänkande. Omognad. En konstig väntan på “bättre tider” eller “mitt rätta jag”. Tog bara 44 år…

Det bästa med´mina träningsprogram i dag är att det är veckovis resultat som räknas – 60% lyckande är väldigt mycket bättre än 0%. Så då slipper vi som är predisponerade till fasansfulla ”allt eller inget”-sjukan får ÄNTLIGEN en utväg till ett sundare förhållningssätt till träningen. Bland annat. Så har de roliga namn också!

Exempelvis min träning just nu:

-        ”Rumble in the jungle” hårda styrketräningspass med uppvärmning och fyra superset x 3 övningar x 3 repetitioner plus minst 20 minuter cardio två gånger i veckan. Tack T M P G: släktens egna PT. Plus ett löppass till – intervallträning, backintervaller eller långlöpning. Samt dagliga morgonpromenader i skogen.

-        ”Glad motionär” – poweryoga minst 15 minuter varje dag + minst en timmes promenad

-        ”Sun trip” – “plocka kulor?” nej, men väl promenad så länge du orkar på morgonen…ibland bara tio minuter runt kvarteret och ”krama kudden-yoga” (tex stretching, nedvarvning) med Sarahbethyoga på youtube.

Inspiration från ett par nära släktingar som också nyligen gått igenom en lång sjukskrivning för utmattning och depression och som väl vet att vissa morgnar orkar man inte ens gå ur sängen. Ännu mindre hoppa runt och dansa till ett aerobicpass. Så kan man anpassa träningsprogram efter förmåga och fortfarande stolt känna att man tränat och ”varit duktig”. De gamle munkarna Luther och Kalvin har mig fortfarande i ett fast järngrepp och är som besatt av kravet att ”göra rätt för mig” varje dag. Ta Kalvin tex “den som inte arbetar skall heller inte äta!” Ord och inga visor. Men först och främst har träning och fysisk aktivitet varit min egna medicin mot psykisk ohälsa. Är så även nu. Och för alltid. TACK K J O G och E A F G - initialerna på nämnda släktingar! 😉

Skönhet ligger i betraktarens öga

För att återgå till hur det är att bli kroppsskammad från din egen pojkvän. Vad har jag lärt mig? Har jag en annan syn på skönhet i dag? Ja, det är klart jag har. Men jag har inte lyckats frigöra mig helt. Skulle jag bete mig som att jag tycker mitt eget utseende är ointressant skulle jag ljuga. Vi som är uppväxta i en objektifierande förtryckarkultur kan inte bara ruska av oss de oönskade känslorna hur som helst. Vi är redan "förstörda".

"Du är ful" – ett av patriarkatets starkaste vapen mot oss kvinnor. Hur avväpnar vi dem? Räcker inte bara med att säga "jag tänker vara ful nu - ha ha! Vad sa ni nu!" Vi kommer en bra bit på vägen. Men når inte målet fullt ut. ‘

Vi måste återerövra makten! VÄLJA själva när vi vill vara fina. När vi vill vara fula. Kanske kan vi sikta på att OMDIRIGERA vårt behov av att vara "fina"? Kanske kan vi fundera ut till exempel tre saker vi tycker om i vårt utseende. Pyssla om, måla, färga eller bleka..? För att ha som känslomässig snuttefilt jobbiga dagar. Eller som råg i ryggen när vi behöver en självförtroende-boost. När vi vill vara stolta. Helt och hållet för vår egen skull. Jag vet inte?

Vi tvingas förhålla oss till vårt utseende på något sätt varje dag i alla fall. Därför behöver vi rustning, vapen och verktyg för att hantera påhoppen. Tyvärr lever vi inte i en bubbla med pansaryta openetrerbar för alla vassa giftpilar som skjuts mot oss. Vad tycker ni? Vill inget hellre än att vi slår våra kloka huvuden ihop. För det här är SVÅRT! Inte lätt att hitta varken rätt eller fel.

“Nöj dig aldrig med mindre än ÄKTA KÄRLEK = att bli älskad för den du är!”

Hur funkar då detta i relation till en annan människa? I en kärleksrelation. Vad är viktigt i ett förhållande? Attraktion? Att den älskade tycker jag är vacker? Att jag tycker hen är vacker?

Ja, definitivt. Men det handlar om/borde handla om HELHETEN - personlighet, kropp och själ, individens tycke och smak… snarare än ett normativt utseende. Finns inget ”skönhetsideal” som passar när det gäller kärlek. Såklart. Lätt att glömma bort. Snarare är det naturen, så mycket smartare än oss själva tack och lov, som ser till att vi möter den vi är mest biologiskt kompatibla med för att skapa avkomma med störst chans att överleva. För att säkra artens fortlevnad. Skulle modern kultur få bestämma skulle kanske endast cirka 1% av jordens befolkning ”få” reproducera sig. MINNS DETTA!

 Så när det kommer kommentarer, skammande och hat mot ditt utseende och kropp från en man, presumtiv pojkvän eller dejt = är det definitivt dags att DRA! DIREKT! Tack men nej tack! Om hen verkligen älskar dig spelar det ingen roll vad du väger, vilken hårfärg du har eller om du rakar armhålorna eller ej. Då är det DU som är den viktiga. Alltså är en man som vill förändra dig inte något att ha. Och om vi alla vägrar de patriarkala skönhetsidealen får männen nöja sig med att “ta oss som vi är”! Om vi ens är intresserade. Fnys! Minns att det är VI som har makten. Killar gör vad som helst för att få ligga. <För att få trycka in sin lille penis i något. De ligger till och med med diskettluckor i sina datorer, pajer och cyklar. Bra att påminna sig om då och då.

Lika viktigt: säg efter mig: “det är aldrig ALDRIG fel på mig. Det är bara fel på honom! Äkta kärlek är villkorslös.” Det finns tyvärr inget annat sätt att göra det på, är jag rädd. Når jag inte dit med en annan människa får det vara. Då lever jag hellre ensam resten av livet.

Skönhet är när vi verkligen ser varandra, våra ögon "själens spegel", ljuset, det livfulla i våra ansikten. Att le och skratta tillsammans. Känns fullständig närhet, glädje och harmoni. Genuin äkta kontakt. Detta är vackert! Som att se sina barn. En solnedgång. En älskad vän eller familjemedlem. Kattungar. Varma, kärleksfulla känslor. Är skönhet. Kärlek är att älska just dig. För att du är du. Precis som du är.

LOVA att du aldrig nöjer dig med mindre!!!

Love Lisa

P.S

Vill avsluta med fortsättningen av dagboksanteckningen. Redan här var jag inne på rätt spår. Jag hittade mycket av det jag ville ha av mig själv också. Även om det tog nästan ett år till innan jag kunde göra anspråk på det för egen del.

Ur dagboken 181229:

Snubbens frågor fick mig också att börja fundera över min självbild. Vad tycker JAG SJÄLV om min kropp? Vad är MITT ideal? Det är egentligen det enda som är intressant. Kände direkt att mitt utseendemässiga och funktionsmål skulle kunna vara en mytologisk varelse - en VALKYRIA! En stark och okuvlig kvinnlig krigare! Med muskler, stolt hållning och kvinnliga former - en soldat med vapen och rustning som hänsynslöst försvarar dem hon älskar. Och Valhall då.

Visar att jag på botten av min djupaste förtvivlan ändå kan kämpa mig upp igen, hitta NÅGOT positiv och hoppfullt att hålla fast vid. En förebild, en målbild …vad som helst som ger mig kämparglöden och stoltheten tillbaka. För jag skäms INTE för min kropp längre! ALDRIG!

Jag är i dag TACKSAM över att min kropp tagit mig fram hela mitt liv - hjälpt mig: rida distansridning, löpträna och springa fort, bära, föda och amma och fostra tre barn, stå ut med åratals misshandel (fysisk och psykisk) utan att gå sönder, klara tuff utbildning på mitt yrkesprogram och det ganska påfrestande fysiska jobb som det innebär. Ta mig ur fetman och bygga kraftiga uthålliga muskler och en nära på perfekt fysik inifrån och ut - springa MARATHON. Lyfta 85 kg i marklyft - alla andra tunga lyft i gymmet. Plankan! Löpning! Ha ogenerat passionerat sex med flera män bara nu i höst. Varpå flera sagt mig att "detta är det bästa sex de nånsin haft"! Jag kan bära en julgran på en axel! Snickra, bygga, lyfta…jag är STARK! Jag har INGET att skämmas för! Jag håller mitt huvud HÖGT OCH STRÄCKER PÅ MIG!

Allt detta startade också intressanta funderingar och jag började tänka igenom min kropps "historia" så att säga. Från att vara liten flicka och nånstans i lågstadiet upptäcka att jag var större än mina kompisar. Att vara ett överviktigt barn i mellanstadiet. Komplexen. Tröstätandet (socker- och kakaoröror, strössel direkt ur burken) klasskompisarnas kommentarer. "det syns!" när jag berättade. Frågan "varför är inte du Lucia-kandidat du som är så söt?" i mellanstadiet och jag insåg att svaret var “jag är för tjock”. Till att börja med gympa, löpning och diet i högstadiet - och glädjen över att det funkade! Berömmet från kompisar! Bekräftelsen! Resultaten! Distansridningen och den alltmer ökade löpträningen. Minskade maten. Beröm från grannen! Gymnasiet med extrem diet "bara frukost" eller helfasta. Att aldrig äta middag med familjen. Pappas vrede. Alla tonårsbråk om utekvällar, skammandet av mig när jag sminkade mig och dejtade killar i högstadiet. Uppmärksamheten från män. Slampiga perioden. Original-Satan, barnens pappa, (…."älskar dig som du är"-kommentaren när jag gnällde över mina breda lår några veckor in i relationen) som 17-åring. Första graviditeten, 19 år. Frustrationen när jag var tvungen att börja äta "normalt" för bebisens skull. Skammen och ilskan när barnmorskan tjöt "har du gått upp 14 kg på tre månader!?" så det hördes över hela avdelningen. Förlossningen. Den omedelbara tränings- och diethetsen. “Du är inte precis till din fördel” mitt barns fars svar på mina ängsliga frågor om vad han tyckte om det graviditeten gjort med min kropp. Amningen. Oron. Viktminskningen. Som höll i sig ca ett halvår. Den nya livsstilen - mer låst. Nya graviditeter = tre barn på fyra år. Min gammelmosters kommentar på ett släktkalas "nu var det minsann annan figur än sist!" syftade på mormors 70-års-firande sex år tidigare. Skammen. Misshandeln och misären. Föräldrarledigheterna. Origian-Satans "sjukdom" och 18 månader långa sjukskrivning = helvetet på jorden. När jag fick jobba OCH ha ansvaret för ettåringen och treåringen. Plus var gravid med nummer tre och kräktes i tid och otid. Att tvingas ränna med deras pappa till akuten natt som dag pga av inbillade krämpor. Tack morfar! Hopplösheten. Att bara hinna äta sent på kvällen - choklad och rån. Foglossningen. Att knappt kunna röra sig. Sex månader EFTER att yngste sonen var född. Första örfilen med bebisen i famnen. Origian-Satan börjar jobba (endast ett halvår men det vet jag inte då) Omstarten. Promenader - det dåliga samvetet över att gå ut SJÄLV och lämna barnen hemma…första kontakten med gymträning…. motviljan mot att vara attraktiv - ville bara bli fet på riktigt och slippa Orignal-Satan. Flyktplanerna. Ett nytt liv. För mig och barnen. Komvux - de andra människorna - lärarna - hur de öppnade mitt sinne. Fick mig att känna mig betydelsefull och värdefull. Fin. Glad! Flytten till Göteborg – original-Satan följde med?!?! NEJ! Fem års helvete för kropp och själ. Daglig förnedring och tvång. Oron för barnen. Så småningom de nya vännerna. Uppvaknandet. Andra människors uppskattning. “Du ÄR väldigt bra” = min mentors försäkran kring min kliniska förmåga på skolan. Beslutet att erövra min egen kropp - sista halvåret. Fysiken Kaserntorget. Skolan. Examen. Uppbrottet från förövaren. ÄNTLIGEN! Efter nära 15 års tortyr. Min och barnens flytt till mina föräldrar och barndomshemmet. Friheten. Ut och jogga i snön 06.00 i gamla spåret från tonåren före jobb och skolskjuts. Glädjen över kroppsrörelsen. Gympa-passen. Kampen för att komma tillbaka. Framgången. Bakslagen. Barnets klasslärares uppskattning "du har jobbat mycket med din kropp". Terapin och de nya insikterna efter tio tusen timmars samtal med psykologer, socialarbetare och poliser. Skolkuratorns kommentar efter året hemma: "Du ser helt annorlunda ut i ansiktet nu", troligen tack vare mental avslappning i första hand. Ständig belastning - oro för barnen, familjerätten, polisen, barnens skolor, allt nytt ständigt pågående Original-Gnolls-trassel, lära sig nya yrket. Ny konflikt kring försäljningen av kliniken med gamla ägarna och koncernen… Nya relationen med C - sexuell bekräftelse som senare byttes mot sexuellt avvisande. 2011 storkriser med terror från Praktikertjänst och säljarna, vårdnadsutredningen igång + utbränd och sjukskrevs för första gången 2 januari 2012. Helvete. Augusti 2013 slutade med antidepp på en vecka – galen men sen bra igen. April 2014 fann underbara PT/coachen Ida Andersson  18 oktober samma år: maratondrömmen blev sann i Växjö!  Och jag var smalare, ville inte veta min vikt men lyfte då 80 kg marklyft och fick höra ”nu lyfter du mer än du väger själv”! Men fattade inte, huvudet hängde inte med. Såg inte min nya kropp. Samma dåliga självkänsla. Samma ångest. Fler utbrändheter. Depressionen. Antidepressiva 6 + 15 månader. 2015 trassel med sjuka barnet, trassel med vårdnadsutredningen och stalking av Original-Satan av både mig och barnen. Trassel på jobbet. Tyngd av alla hemska avvisanden och misstroendeupplevelser från dåvarande pojkvännen. Misslyckad. Struntar i allt. Bygger bo hemma, total isolering. 2016 kris-final med överföra min klinik till eget AB, göra slut med C, nära familjemedlem får parkinson, nära anhörig får tvillingar efter akut kejsarsnitt - allt sker på en gång. Ligger tur och retur till Göteborg på helgerna för att hjälpa nyfödda bebisar och nybörjar-föräldrar hela hösten. Och hjälpa sjuka släktingen. Och serva mina tonåringar. Hade så smått börjat fila på min comeback fysiologiskt. Många käppar i hjulet. Januari 2017 slutar med SSRI efter 15 månader; "vill klara mig själv". Våren 2017 utsätts jag för mobbing på jobbet. Kraftig belastning från de bråkande handlingsförlamade tvillingföräldrarna. Tonåringen deprimerad. Sommaren 2017 när utmattningsdepression nummer tre hade mig i sitt grepp och jag bara låg inne o kollade på katastroffilm, åt glass o riskakor och sen gick kvällspromenad i skogen och grät. Augusti: Första barnet flyttar ut = hjärtekrossad och super-stolt, överlycklig mamma på samma gång. Personal på rymmen. September 2017 ny sjukskrivning och början till slutet för misären och STARTEN för det nya BÄTTRE livet! Med andlighet! Med fokus på mig själv och min hälsa. Vad KÄNNER jag? Hur MÅR jag? Vad VILL jag? Hösten då bonusdottern bodde och jobbade med oss, ständiga renoveringar i huset. Slutligen januari 2018 = Thailand! Starten på ett NYTT LIV! Kampen för att hålla i nya fina rutinen hemma. Våren: försök hitta nya vänner i Go Friendly. Sommaren - vrickad fot. En dagars depressionen. Simningen och det Nya Livet. Torekov Open Water Swim. Privat frisims-undervisning av lokala simklubben! Avicii "I feel good". Augusti: Tinder-dejting. Folk på jobbet kommenterar att jag gått ner i vikt. Jag börjar våga prova livet igen. Får lite ytlig bekräftelse från killar - skrivande och såna jag träffar och "provar på"… Reflekterar. Går i terapi. Gör mina läxor. Håller mina rutiner. Skruvar om jobbet. Beslutar mig för noll personal-visionen. Börjar känna igen mig själv. Långsamt långsamt…. Då blir det december. Och jag utsätts för flitig uppvaktning från Snubben…