“Varför är du så arg?”
IDAG: PSYKISK OHÄLSA SOMMAR. Första veckan i juli har för mig blivit långt från vilsam, välförtjänt sommarvila. Snarare har jag slagits på så många olika barrikader - med rekordhög sårbarhetsnivå och helt tomt i tanken - att jag fullständigt kört slut på mig själv. I fredagsnatt sov jag 12 timmar i sträck, tog en tupplur efter maten och somnade ändå som en stock klockan halv tio på kvällen. Vaknar i dag med huvudvärk och en dov pina utmed hela ryggraden. Detta är min kropp som säger ifrån. Klassiker. När fan skall jag lära mig att lyssna?
Sommartiden är långt ifrån en vänlig grönska och vindens ljumma fläkt… grillkvällar, sol och bad för alla. Ens någon? På doktor.se står att läsa att sommardepression, utöver hur solljus och årstidens växlingar sätter den hormonella balansen ur spel, bland annat kan orsakas av socialt tryck att “passa på att”, umgås och planera in aktiviteter. Samt normen att vara “glad och utåtriktad” i synnerhet på sommaren. Psykisk ohälsa ökar enligt folkhälsomyndigheten och de hårdast drabbade är unga (16-29 år). Exempelvis lider fler flickor än pojkar av psykosomatiska besvär (huvudvärk, ont i magen, ryggen, yrsel) enligt hjarnfonden.se som studerat 11, 13 och 15-åringar baserat på siffror 2017´-2018. Vi vet också att flickor ägnar sig mer åt självskadebeteenden som rakblad, ätstörningar och missbruk av alkohol eller droger. Unga män som mår psykiskt dåligt kan agera ut i aggression och våld mot andra och/eller tar sina egna liv. Folkhälsomyndigheten.se: Självmord vanligaste dödsorsaken för pojkar 15-44 år (män 85+ är den allra största suicidgruppen). Det finns all anledning att se och behandla ungdomarnas - och medmänniskornas - psykisk ohälsa i sommar. Och framför allt: ta hand om dig själv!
Mäns våld mot kvinnor
Min sommar startade med ångest, smärta och konflikter. Men jag hoppas fortfarande på en vändning och ett lyckligt slut. Hoppet är det sista som överger människan.
Ni som följer mig vet att det är stor variation på mina inlägg. Trots att jag har ambitionen att föra kvinnokampen framåt - alla medel tillåtna i krig och kärlek - kan jag bara hämta kraft ur mig själv. Och jag är bara en enda svag usel människa som skall driva mitt liv och mina ansvarsområden framåt parallellt. Jag vill dock gärna se även dessa personliga vittnesmål från mina Svarta Dagar som en pusselbit som också bidrar till helhetsbilden av hur en kvinnas vardag i Svergie kan se ut i dag. Jag hoppas i alla fall att det är till någon nytta. För någon.
Tanken med bloggen är att ha följande bevakningsområden:
brottslighet mot kvinnor, barn och LHBTQAI+-gruppen
kvinnokroppen
våldsprevention och påverkan
psykisk ohälsa
Som har en gemensam nämnare: MÄNS VÅLD MOT KVINNOR
Bekännelse är smärtlindring
I dag handlar det om psykisk ohälsa - min egen. Att avlägga vittnesmål av det här slaget skänker mig alltid en viss smärtlindring. Och kanske kanske kan någon mer relatera? Då vet du i alla fall om att du inte är ensam. Häng med igen i min KBT-övning jag alltid gör när livet överväldigar mig. Och hjälp mig hitta svaret på varför jag ligger vaken i timtal på nätterna i gråt och tandagnissel?
1 . Vad hände? Med vem?
a. Jobbet: konflikt med underleverantörer som levererat alldeles, alldeles för sent samt försvårat mitt arbete pga av dålig lyhördhet, utebliven närvaro vid möten och ointresse för kommunikation. Lägger mer arbete, klander och stress på mig. Och mina medarbetare. Försenar min egen “semester” med flera veckor.
b. Jobbet 2: jag drabbades över irrationell ilska över “ödets lott” efter nyligen inträffad sjukskrivning personal. Ombokning kunder (inkomstbortfall och sänkt servicenivå) samt kostsamt för mig som egenföretagare (arbetsgivaren betalar 14 dagars sjuklön). Mitt i en tid då jag själv varit sjukskriven.
a+b. Gilla Läget. Det är verkligen ingens fel. Här har jag helt enkelt svårt att acceptera verkligheten: olyckor, sjukdom och elände händer. Så är det bara. Snart blir det bättre igen. Förluster vänds snart till vinster. Håll ut!
c. Släkten: djurplågeri i min sociala närhet mot vilken jag protesterade renderade mig skit från närstående “SÅ kan du inte skriva till dina släktingar!”
d. Lokal kvinnorättsaktivism: gamla misslyckade samarbeten med civilsamhället mot mäns våld mot kvinnor. När jag funderar på nästa steg i höstens aktivism - i synnerhet 25 november och orange veckan FNs mot mäns våld mot kvinnor.
e. (glädjande) information om två ex-mäns sociala förfall. Som dock orsakade mig grubblerier och skamkänslor: “om dessa djävulska parasiters olycka är bästa tänkbara bevis på karma. Men vad säger det om MIG att jag valde att ingå relationer med dem? Hur kunde jag missa DET HÄR? Då i början?”
= sammantaget försämrar möjligheterna till tillfrisknande från sjukdomen. Samt förmörkar min tillvaro - som jag numer lever i frihet. Fri från destruktiva relationer hemma och i mitt privatliv. Frihet från chefer och konformist-tvång på min arbetsplats. Yttrandefrihet i mitt skrivande och aktivism. Varför kan jag inte bara få njuta av denna fantastiska tillvaro jag snickrat ihop till mig själv i lugn och ro? När kommer min “belöning”? Hur länge till skall jag fortsätta betala, betala och betala detta orimligt höga pris för min frihet?
2. Vad tänkte du? Vad kände du?
Är jag en omöjlig bråkstake? Tar strid för allting- helt i onödan? Är allt i själva verket mitt fel? Stämmer det som min (elake) bror sa en gång i tiden: “du är som en krigsskadad - du måste alltid ha en fiende i livet hela tiden”! Kommer jag bli ensam och utstött? “Fruktansvärd och hatad av alla?” Ovärdig kärlek, acceptans och respekt?
Gemensamt för alla ovanstående situationer - hur olika de än är - är att jag aldrig kan “hålla tyst” eller prioritera “gruppharmoni”. Sen jag började ta bladet från munnen och säga mitt hjärtas mening är det som om hela min omgivning exploderar i ursinne, bestraffning och iskallt avståndstagande. Varför? Har inte jag också en röst? Räknas inte den? Vill vi inte samma sak?
“Du är en felfinnare som alltid skyller på ‘kvinnoförtrycket’. Du försöker bara smita ifrån ditt eget ansvar” säger min inre kritiker och Den Anonyma Publiken. Är det sant? Jag ser på det så här: på individnivå är det givetvis jag själv som bär ansvaret för mina handlingar. Både för att läsa av situationen, göra min riskbedömning och sen agera. På samhällsnivå har jag som (ensamstående) kvinna alltid ett kroniskt motstånd och misstroende mot mig. Som omvärlden medvetet eller omedvetet bemöter mig med. Kliver jag dessutom utanför min givna roll som Kvinna får jag “skylla mig själv”. När jag får skit tillbaka.
Är jag utsatt för sexism? När släktingarna rasar över min (ensamma) fräcka protest mot att de orsakat vattensnokarnas död i sommarstugan? När jag anklagas för att vara “hård i ton” och sakna diplomati? När underleverantören själv är sjukskriven och prioriterar andra kunder (mer högljudda och krävande?) före mig? När den kvinnoförening jag var medlem i blev rädda, obekväma och röstade bort mig från ön på grund av mitt manshat? Mina försök att säga sanningen om mäns våld mot kvinnor? Kritisera utomsocknes socialtjänster när de gjort fel? Höja statusen på de gömda kvinnorna? På föreningens volontärer? När andra - klandrar mig för att jag inte kunde “läsa varningssignalerna” avseende mina gamla friare tillika förövare: som bredde på charmen i början men senare visade sig vara parasiterande narcissister med psykopat-fasoner? Som inte kunde existera utan sin “värdorganism”? Som dömer mig i hemlighet för att jag alltid “lockat till mig fel män”. För att jag inte besitter de magiska kvalitéer som kvinna, list, skönhet och charm, som skulle fått männen att värdesätta mig? Som skulle säkrat min tillvaro som respekterad Fru i all evighet.
Många är de kvinnor i relationer med män som hånler och tänker: “det skulle aldrig hänt mig”. #inteminman. Tråkiga, otrogna eller vedervärdiga Livets Hårda Skola-gubbar tillika halv-alkisar/sportfånar/mammas pojkar de träffat redan under skolåren. Det är övertydligt hur dessa sexistiska kvinnor tycks hysa en bisarr självbelåtenhet över att själva befinna sig på en “högre nivå” (enligt sin egen räkning) än sina olyckssystrar: som utsatts för våld, hot och förnedring. Till och med dem som tvingats ta sina barn och fly sina hem och liv på grund av dödshot från ex-mannen. Hamnar i en egen “kategori”. UNDERSTÄLLDA. Som det är “synd om”. Men som aldrig riktigt betraktas som jämlikar. Som lever av välgörenhet snarare än ett rättvist samhällssystem där allas liv är lika mycket värda.
Är det internaliserad sexism när jag håller med om ovan nämnda kritik? När jag också klandrar mig själv för det våld som drabbat mig? När även jag tycker det är fel att jag blir arg? Att jag beter mig problematiskt och ovärdigt åt? I dag “får” inte en kvinna visa att hon är arg. Inte ryta ifrån. Inte slå näven i bordet. “En ilsken kvinna är en okvinnlig kvinna”. En regel jag stångats mot hela mitt vuxna liv känns det som. Priset är högt för den kvinna som tappat tålamodet och kallar saker för dess rätta namn.
Kvinnor är också sexister.
Dessutom är jag nästan besatt av internt kontrollokus - jag MÅSTE veta om och i så fall HUR jag själv bidragit till en situation eller konflikt. Så jag kan ta ansvar för min del, “göra om och göra rätt” nästa gång. Men det betyder inte att det aldrig kan finnas utomstående krafter utom min egen kontroll med i spelet.
Tro mig, jag har försökt träna mig i att visa mer medkänsla - “med mig själv och andra” (se min nuvarande mindfulness-online-kurs) - och haft för avsikt att hålla rösten neutral och vänlig “mjuk i ton, hård i sak”. Påmint mig om att fler flugor fångas med honung än med ättika. “Vad skulle Moder Teresa ha gjort?” Gandhi? Nelson Mandela? Jag har försökt inspireras av stora ledare som lett människor mot positiv förändring på ett pacifistiskt sätt.
… kan jag helt enkelt inte frigöra mig från min stora vrede… Stoppa reflexen att slåss. Skydda. Försvara. Ta kulor för laget. Bekämpa orättvisa. Bli rösten åt den som inte kan skrika själv.
Samtidigt som det ger mig ångest i efterhand. Jag är fostrad i övertygelsen om att jag skall: “bära andras bördor”. Ge tillbaka som tack för allt överflöd jag själv växt upp med. Min självbild byggdes kring min förmåga att hjälpa andra. Bryter jag mot det säger det mig att jag inte längre fyller någon funktion. I parrelationen. I släkten. I samhället. Så jag skall sparkas ur grottan och får klara mig själv mot kyla, svält och vargar.
En inre energikrävande motsättning i min själ som ibland verkar slita mig i stycken.
3. Vad gjorde du?
Pratade med barnen. Kloka kloka fina barnen. Fina personalen. Fina vänner. Skriver. Pratar med vården. Skaffar mig överblick, distans samt tredje-parts-perspektiv. Lyssnar på poddar. Letar inspiratörer på internet.
Kom fram till slutsatsen att det enda sättet för mig att läka mig från kriser och personliga helveten är att leda med ÄKTHET. Min starkaste kärnvärdering. På andra plats efter “Barnens Bästa Först”. “Traumahealing through autenticity” är de ord som fångar mitt intresse i mitt extensiva faktasamlande. Min traumahealingyoga är också min bästa vän just nu. sarahbethyoga.com rekommenderas!
Mål: äkthet/autencitet alltså. Diplomati är absolut en färdighet som jag skulle kunna träna upp. Men den är ingen egen sanning. Ingen vägledning. Har ingen själ. Diplomati är ett verktyg. Ett bra sådant (?). För den som leder med äkthet.
4. Vad får det för konsekvenser?
a. negativ - kort sikt: känslosam upprensing i slentrianmässiga eller falska relationer. Smärtsamt. Självtvivel.
b. negativ - lång sikt: Jag kanske missar något viktigt samarbete, relation som kunde vara gynnande/värdefull i framtiden?
c. positiv - kort sikt: Jag skulle få tillfälle att öva mig i att stå upp för mig själv utan skuldkänslor. Känna lugn och trygghet i mina känslor, tankar och handlingar. Förlåta mig själv. Sova gott på natten medveten om att jag kan, vill och vågar göra Det Svåra. Det Kontroversiella. Sabba Stämningen.
d. positiv - lång sikt: Kanske kan jag se fram emot en framtid där jag på riktigt känner att jag “får finnas ändå”? Även när jag inte är 110% omhändertagande, hänsynsfull och osjälvisk? Vilken lycka det skulle vara att ha relationer som bygger på lugn, frid, förtroende och respekt för den jag är - innerst inne. Att bli älskad för att jag är jag. Inte för att jag tvingar mig tycka exakt likadant som just den individen? Eller gruppen? Jag vill slippa patologisk anpassning (till patriarkatet). Undrar hur det känns när min röst räknas? När jag tas på allvar? När mitt värde som människa förblir intakt, oavsett vilka värderingar (kontroversiella eller ej) jag ger uttryck för?
Låtsas vara man?
Kunde jag lära mig detta i själ och hjärta skulle kanske ilskan och mitt inre vansinne lägga sig? Kände jag mig trygg och övertygad om att min röst automatiskt blir hörd, utan kamp, skulle det troligen påverka mitt beteende. Som påverkar mitt humör. Som påverkar mitt mående.
Kanske skulle jag helt enkelt “låtsas” att jag är man? Fejk it til you make it! Att jag… spelar teater? Ignorerar den ångest och rädsla mina normbrytande, gigantiska övertramp och mitt uppror - mot den stereotypa könsroll jag tilldelats - leder till? Bara UTGÅR från att jag har det där ryggmärgs-övertaget. Privilegiet i den outtalade vetskapen om att alla lyssnar på mig. Tar det jag säger på allvar. Håller det för sanning. Hur länge skulle jag orka? Skulle det fungera?
Det är värt ett försök. Motsatsen: att göra våld på min karma och konformera är uteslutet. Jag har försökt hela mitt liv och det har bara lett till elände: destruktiva relationer, sjukdom och livskriser. Första regeln i befrielsekampen mot mäns våld mot kvinnor är: BRYT UPP! Våga ta steget UT. Lev DIN SANNING.
Nej, det får helt enkelt bli teaterspelet: “Jag är en Man”. Vilket kommer se ut som århundadets motvals-kärring från utsidan. Diplomati eller ej. Jag kan faktiskt leva med rollen som Argsint Ragata Från Helvetet. Inte precis min barndomsdröm. Men inte det värsta jag skulle kunna råka ut för heller. Det är faktiskt ett billigt pris att betala för min äkthet och sinnesfrid.
Ta hand om dig i sommar!
Love Lisa
FAKTA OM SOMMARDEPRESSION
doktor.se samt undertecknad.
Vår och sommar-depressioner, symptom:
Sömnsvårigheter
Sämre aptit och inte tycker att maten smakar.
Viktnedgång.
Att du känner dig rastlös och får ångest, till exempel en molande oro i bröstet.
= nedstämdhet/depression är ett allvarligt sjukdomstillstånd: sök alltid hjälp hos sjukvården först och främst. Medicinering, sjukskrivning och psykologbehandling är vanliga behandlingsmetoder.
Vad kan jag göra själv?
Parallellt med din behandling hos vården krävs det förändring och en hel del arbete hemma också. Vid en depression är det lätt att tappa sina vardagsrutiner, vilket förvärrar problemen. Det är också vanligt att bli mer passiv i vardagen. Vi tänker oss kanske att vi kan vila bort nedstämdheten: vilket i själva verket leder till ökad nedstämdhet. Den låga energin kan göra att vi hoppar över aktiviteter som egentligen brukar få oss att må bra. Det kan kännas skönt för stunden, men ger inte positiv energi i längden. I stället blir det en ond spiral av ökad passivitet och nedstämdhet. Prova istället:
Våga säga ja till sånt du vill göra. Inte bara “nej” till sånt du inte vill göra.
Solljus. Det är mycket viktigt att komma ut varje dag under de ljusa timmarna. Gärna i kombination med fysisk aktivitet, till exempel promenader.
Motion. Regelbunden motion, minst 30 minuter tre gånger i veckan, helst utomhus.
Undvik alkohol. Alkohol kan förvärra symtomen.
Regelbundna måltider. Ät regelbundet, och försök hålla i sunda matvanor.
Sömnrutiner. Sträva efter att gå och lägga dig och gå upp vid samma tid varje dag.
Prata med dina närstående. Berätta om hur du mår och ta emot stöd från din omgivning.
Flicka/kvinna: låtsas att du är en man när du skall föra kritik eller konflikter på tal ;)
kom ihåg: DET ÄR OKEJ ATT MÅ DÅLIGT! Du är inget freak. Du är inte ensam. Lyssna på kroppen. Visa medkänsla mot dig själv.
Veckans kampsång:
THE MAN
Taylor Swift
I would be complex
I would be cool
They'd say I played the field before I found someone to commit to
And that would be ok
For me to do
Every conquest I had made would make me more of a boss to you
I'd be a fearless leader
I'd be an alpha type
When everyone believes ya
What's that like?
I'm so sick of running as fast as I can
Wondering if I'd get there quicker
If I was a man
And I'm so sick of them coming at me again
'Cause if I was a man
Then I'd be the man
I'd be the man
I'd be the man
They'd say I hustled
Put in the work
They wouldn't shake their heads and question how much of this I deserve
What I was wearing
If I was rude
Could all be separated from my good ideas and power moves?
And they would toast to me, oh
Let the players play
I'd be just like Leo
In Saint-Tropez
I'm so sick of running as fast as I can
Wondering if I'd get there quicker
If I was a man
And I'm so sick of them coming at me again
'Cause if I was a man
Then I'd be the man
I'd be the man
I'd be the man
What's it like to brag about
Raking in dollars
And getting bitches and models
And it's all good if you're bad
And it's okay if you're mad
If I was out flashing my dollars
I'd be a bitch, not a baller
They paint me out to be bad
So it's okay that I'm mad
I'm so sick of running as fast as I can
Wondering if I'd get there quicker if I was a man (you know that)
And I'm so sick of them coming at me again (coming at me again)
'Cause if I was a man (if I was a man)
Then I'd be the man (then I'd be the man)
I'm so sick of running as fast as I can (as fast as I can)
Wondering if I'd get there quicker if I was a man (hey)
And I'm so sick of them coming at me again (coming at me again)
'Cause if I was a man (if I was a man), then I'd be the man
I'd be the man
I'd be the man (oh)
I'd be the man (yeah)
I'd be the man (I'd be the man)
If I was a man
Then I'd be the man