“Den viktigaste NU är DU!”

Jag ligger på yogamattan på golvet. Något är fel. Jag försöker andas in djupt som yogaläraren i youtubeklippet instruerar mig. Men det går inte. Det känns som om en osynlig hand har tagit ett stryptag på mig. Och försöker kväva mig inifrån. Jag frustar nästan efter luft. Får sätta mig upp, ruska på huvudet, rulla bak axlarna. Vad är det som händer?

När jag provar igen inser jag att hela min hals, nacke och övre bröstmusklerna är spända som fiolsträngar. Att jag krampat ihop hela min andningsapparat på något sätt. Det är inte ens fråga om den ytliga “revbensandningen” som är så utmärkande för stress. Här har det gått vidare till någon slags “hals-andning” där luftstrupen snörts åt ytterligare. Jag får tillslut fatt i alla dessa låsta muskler och börjar kunna lösa upp dem. När sista muskelfibren i bröstmuskleln slappnat av kan jag dra ett djupt andetag med diafragman. Äntligen.

Det är min första lediga dag i en lång rad arbetsdagar med hänsynslös arbetsbelastning, sorg hos nära och kära och egen migrän. Kriser och katastrofer har avlöst varandra. I vanliga fall är jag inte främmande för att skryta om hur “mycket jag lärt mig” på mina fyra utmattningsdepressioner (som vi kallar det i dag, mitt påhittade samlingsnamn för mina diagnoser: utmattningssyndrom, depresson och sömnstörning).Men nu är jag osäker. Jag tror att jag kanske bara inbillat mig att jag har “kontroll” över den belastning jag utsätter mig för i tillvaron? Att jag “känner igen tecknen” innan det hinner gå för långt. Jag inser att jag är en bluff. Har jag något slags internaliserat bluffsyndrom där jag blir avslöjad av mig själv?

Vet ej. Men när jag ligger där på yogamattan efter passet börjar jag fundera. Lägga ihop två och två. Upptäckten att jag ställt in jordnötssmöret i micron (när? varför? Har jag micrat detta utan att komma ihåg det?). Samt att jag sista veckan återigen börjat snitta fem timmars sömn per natt. Svårt att somna, vaknar 03.30 och kan ej somna om. Kan detta vara…? …ÄR det? Tecken på STRESS?

Tidiga tecken!

“Var uppmärksam på tidiga tecken på utbrändhet” Låter enkelt. Men är svårare än en integralekvation eller en-hjulings-cykling i praktiken. När det gäller mig själv. Se andra. Ge råd. Stötta, hjälpa, tipsa. Är superenkelt! Men av någon anledning har jag otroligt svårt att rikta den där allseende sökarlyktan inåt, mot mig själv.

Den riktigt goda nyheten här är dock att: det behöver jag inte! I dag, vid 47 års ålder: 14 år efter min första sjukskrivning för utmattningsdepresson, har jag lyckats etablera SYSTEM och RUTINER. Som fungerar som fallskärmar, brandlarm och flytvästar som räddar mig, när jag inte kan rädda mig själv. Ta bara grejen med att överhuvudtaget göra yoga? I min värld i dag delas tiden upp i Dag 1, Dag 2 och Dag 3. Där min inre-strypnings-kris inträffade på Dag 2: yoga-dags! (samt promenad/cykling och mindfulness-övning). Utan denna stränga schemaläggning kanske jag aldrig ens upptäckt min stressandning eller de spända musklerna?

Babben Larsson <3 foto: jontepodden.se

En riktigt lycklig omständighet till är att jag detta dygn både fick gå på föreläsning “Friskvård med Babben” OCH hade en tid bokad hos världens bästa mindfulnesscoach (shoutout @mindfultraining) som jag kunde gråta ut hos, bli tröstad av och börja sätta tänderna i orsaken. Jag gick därifrån med flera konkreta handlingsplaner för att kunna hålla stressen i schack framgent. Toppen! Och veckans avsnitt av underbara Ångestpodden (shoutout @angestpodden) som jag lyssnade på denna dag (obs! ligger något år efter) hade besök av Kaj Pollak! Så så fort avsnittet var slut kastade jag mig glatt över hans nya bok “Ett bättre liv - att förändras en tanke i taget”. Kunde detta kommit mer lägligt? Universum kanske håller en hand över mig ändå?

Kopplingen: Mäns våld mot kvinnor och psykisk ohälsa

Här i bloggen är det ju så att det är dagsformen som styr. Ni som känner mig vet att jag älskar att kasta mig ner i olika kaninhål och gräva fram så mycket fakta, historik och statistik jag kan om jämställdhetsproblemet, mansdominansen i samhällsapparaten samt det vidriga förtrycket av kvinnor och barn i dag. Detta är dock tids- och energikrävande så ibland behöver jag pausa lite. Och då mäns våld mot kvinnor i alla dess former ofta går hand i hand med stressrelaterad psykisk ohälsa ser jag bara fördelar med att då och då stanna upp och adressera även denna fråga.

Hur blir det så här? Vi tackar givetvis Värnamo Hälsocenter, kommunalt initiativ för livstil, hälsa, sömn (Shoutout igen @varnamohalsocenter ) som bjöd in Babben Larsson (bäst bäst bäst) till föreläsning. Babben berättade bland annat om sina egna erfarenheter av utmattningsdepresson (ett tag hette det faktiskt det även i sjukvårdens diagnoslistor) samt informerade om den tråkiga statistik vi har här i landet: att hälften av alla sjukskrivningar idag beror på psykisk ohälsa. Att 75% av den gruppen är kvinnor. Att 200 människor dör av stress varje år. Försäkringskassan säger även att stressrelaterad psykisk ohälsa, exempelvis utmattningssyndrom, är nu den vanligaste orsaken till längre sjukskrivningar - både i Sverige och andra “ekonomiskt utvecklade länder”. Babben talade även om hur sjukdomen går längre ner i åldrarna och varar längre. Att detta är ett “allvarligt systemfel” i dagens samhälle. Hon har helt rätt. Dessutom ställde hon frågan till publiken: “Tycker någon att det verkar konstigt att sjukdomen framför allt drabbar kvinnor? Hand upp!” Nej. Det var det ingen i den fullsatta salongen som trodde. I alla fall var det ingen som gav sig till känna. Kvinnor löper 44% större risk än män att drabbas av stressrelaterad psykisk ohälsa, i synnerhet gruppen “heterosexuella kvinnor i kärnfamiljer med barn i förskole- samt skolåldern”. Är någon förvånad? Är det någon som BRYR SIG? Är det någon som vill GÖRA NÅGOT ÅT DET??? När jag säger “någon” menar jag politiker, makthavare och alla oss andra patriarkatets lakejer ute i stugorna som är en del av den demokratiska nationen Sverige.

I väntan på att samhället skall vakna och börja sätta värde på sina unga och kvinnor får vi ta tag i hela grejen själva. Om vi nu orkar ta oss ur sängen idag.

HPA-axeln

Varför blir det så här? För att våra stenålderskroppar reagerar på alla typer av potentiell fara, hot och rädsla med att sätta igång HPA-axeln - den hormoncirkus som sätter igång när binjurebarken får signal om att producera stresshormonet kortisol. Och sparkar igång våra gamla hederliga försvarsreflexer: fight, flight eller freeze. Biologin är inte svår. Borde inte vara. Signaler om problem, konflikt eller kris kommer in till vår hjärna hela tiden. Det är hur jag reagerar och framför allt: BETER mig. Som är det svåra. Det egentligen finns ingen automatisering i systemet annat än om vi faktiskt blir anfallna av vilda djur eller en fiende med yxa. Under Babbens föreläsning berättade faktiskt en kvinna i publiken att hon blivit förföljd av en varg när hon och dottern varit ute med hundarna. Brrr! Vilken skräck. Då är det fullt förståeligt att HPA-axeln brakar lös. Men i vår vardag finns det egentligen ingen anledning till detta. Vi kan faktiskt - tekniskt sett - VÄLJA hur vi vill svara på “hotet”. Gärna genom logisk analys. Kaj Pollak säger “du väljer själv dina tankar och känslor. Det är ingen annans fel”. Hm? I alla händelser tänkvärt! Internt kontrollokus (“mitt ansvar” i motsats till “alla andras fel”) oftast långsiktiga vinnaren i loppet. Mindfulness-Maria lärde mig en viktig ramsa, cred till henne. Min tolkning:

SOAS:

Stanna upp. “Vad är det som händer nu?”

Observera. “Jag registrerar vad som händer. OBS! Bara fakta, inga känslor”

Acceptera. “Jag accepterar att det som just hänt, har hänt. Jag kan inte backa tiden”.

Svar/släpp det. “Antingen väljer jag att reagera på det som händer med någon form av SVAR. Eller så bedömer jag att jag inte behöver göra någon insats just nu. Så jag SLÄPPER det. “

Det viktiga är att skapa ett utrymme åt sig själv mellan IMPULS och RESPONS. Jag är själv väldigt snabb. För snabb. I allt mitt agerande. “Hetsig” kan jag absolut skriva under på. Någon kommer: “titta på det här problemet”. Två sekunder senare smattrar jag ut en lösning utan att ens blinka. Tyvärr även utan att tänka efter. Eller delegera till rätt person. Än värre, ta på mig även detta problem. När någon annan egentligen är ansvarig. Och borde fått chansen att lösa det själv. Som hade avlastat mig i framtiden.

Men i stressens värld är jag helt blind. Min utmaning är definitivt att lära mig att jag inte behöver agera så fort, hela tiden. Dessutom har jag lagt märke till att ju mer stressad och belastad jag varit. Desto mindre sömn. Desto mer problemlösning som krävts av mig. Under en alldeles för kort tidsrymd. När jag är “ut-maxad”. Förvandlas jag till en övertrött tvååring som ylande springer runt, runt ett bord för att slippa gå och lägga sig om somna. Som en kattunge: superhög energi enda studen. Faller ihop och somnar (I wish) andra stunden. Eller den traditionella bilden av ADHD. Men nej, jag tillhör inte denna skara och kan alltså inte få någon medicinsk hjälp.

Jag tror ni fattar grejen? Kan jag inte vila mig (på jobbet, i möten, i det sociala) kommer jag istället bli superspeedad. Springa på mina brutna ben. Omedvetet låta synfältet smalnas av till äkta tunnelseende. Stänga av storhjärnan och ramla rakt ner i reptilhjärnan och se fiender överallt. Och pulsen går inte ner på två veckor. Typ.

Detta min bror kallar för “att lägga i tryn-växeln”. Som gör att man instinktivt stångar pannan blodig mot motståndet. Som en noshörning. Istället för att ta ett steg tillbaka, TA ETT DJUPT ANDETAG och skapa ett utrymme för sig själv för: ANALYS OCH REFLEKTION. Ifrågasätta: “är det akut? Måste jag svara nu? Kan jag boka om/lägga på is? Är detta mitt ansvar? Ingår detta i mina åtaganden? Kan jag säga nej?”

ÅTERHÄMTNING

Babben Larsson, gudinnornas gudinna, säger även att stereotypen för utmattning, “högpresterande, empatiska, omhändertagande kvinnor - lite intelligentare än genomsnittet” (he he) egentligen inte borde bli straffade för sina höga krav på sig själva att hjälpa andra hela tiden. Det håller vi givetvis med om allihop. Det Babben Larsson säger i sina föreläsningar är att det är OKEJ att kunna jobba hårt. Så länge vi kvittar det mot lika stor del ÅTERHÄMTNING. “Work hard - Play hard”.

Den interaktiva föreläsningen i Värnamo 22 februari 2024 innebar att vita tavlan på scen fylldes av olika förslag på återhämtning genom att Babben tog upp tips från publiken (OBS! Min sammanfattning):

Aktiv vila: motion, husdjur, sex, motorcykel, pussel, skratt/gråt, städning (?)

Passiv vila: läsa, musik, sova, massage, spa. INSPIRATION (mitt bidrag!)

Och min favorit för “akut ångestlindring”: Ring En Vän.

Städning är jag lite tvekande till, men vid närmare eftertanke får jag ge denna tipslämnare rätt. Det ÄR faktiskt en skön känsla efteråt när jag städat en fysisk garderob. Att “städa garderoben” är annars en metafor för att sätta ord på sina känslor och Prata Ut efter konflikt. En huvudregel i mitt hushåll och fostrandet av min kärnfamilj (jag och mina tre barn) i alla år. Alt går i en cirkel och här ser vi även städningen och dess högre mening komma tillbaka igen. Härligt när allt liksom klaffar, ha ha! (okej, är ironisk också - men som vanligt: alltid med glimten i ögat!)

När jag ändå är i farten och är öppen med egna funderingar, spekulationer och min möjliga brist på seriositet (?) vill jag även berätta om min variant av “positiva affirmationer”. Tips från Babben… “bortse från det fruktansvärt pinsamma i att stå framför spegeln och säga snälla saker till sig själv. Här gäller det att lura hjärnan bara. Börja alltid med att säga ditt namn…” Jag gillar stenar. Rubriken på dagens blogginlägg kommer från en insikt som kom till mig under en kristallmeditation. Jag hörde meningen inom mig klart som korvspad: “Den viktigaste nu är du.”

Kristaller, astrologi och häxkonst är ifrågasatt i dag, sannolikt framför allt av patriarkatet som aldrig gillat att kvinnor kommer samman, finner läkning, gemenskap och andlighet tillsammans; utanför männens kontroll. Lika aktuellt nu; 2020-talet, som då-, 1670-talet. Kristallterapi är inget man botar somatiska sjukdomar med, ingen garanti för att komma in på drömutbildningen eller få nya jobbet utomlands. Däremot tycker jag det är perfekt för att jobba med psykisk hälsa. Det har en tydlig new-age-vibe och hör lika hemma i mindfulness som meditation eller yoga. Jag tycker det är “lite mer av samma sak” helt enkelt. För mig var det en perfekt avslutning på ett dygn i självreflektionens, återhämtningens och inspirationens tecken. Att rena och röka ut negativ energi ur sovrummet med mitt brinnande palo alto-trä, sitta med min månsten (“släppa taget, grundning, femininitet”) och meditera och formulera positiva mål för nuet och framtiden. Säga vad man vill om detta, men efter varje sådan sittning får jag alltid mer klarhet. Och sover som en stock. Tolv timmar blev det, med två kiss-pauser. Jag vet inte vad det är som fungerar. Men det fungerar.

Inget av det här är nytt, gissar jag? Varken för er eller för mig. Ändå är friskvård och självmedkänsla något att aktivt jobba på hela tiden. En färskvara precis som kondition. Så det är min absoluta övertygelse om att utrymme för återhämtning måste schemaläggas: mota bort jobb och plikter från din kalender med elstängsel och vallgravar fulla med krokodiler om nödvändigt. Och spetta in tid för något av ovanstående aktiviteter istället som en stadigt återkommande bokning en given veckodag. “Minst 20 minuter två-tre gånger i veckan”, säger Babben. Klicka i “upprepas varje vecka” i din smartphone. Samt håll dessa återhämtnings-bokningar HELIGA. Inget får rucka på dessa. Skulle du, femåringen eller hunden bli sjuk så gör en rehab-variant. Det är ju DIN tid - MIN tid. DITT LIV - MITT LIV det handlar om. Det måste ske NU. I dag! För som Kaj Pollak säger (min sammanfattning): “den enda dagen du vet att du har är IDAG.“

Och vi hör Oprah som ett eko: “Breathe. Let go. And remind yourself that this very moment is the only one you know you have for sure. ”

Lev väl och blomstra!

Love Lisa

Veckans kampsång:

GABRIELLAS SÅNG (vi kör den igen)

Helene Sjöholm i filmen “Såsom i himmelen” av Kaj Pollak.

Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever

Veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig
För att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag

Jag är här
Och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nå'nstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv