Mamma-pappa-barn = en onaturlig blipp i mänsklighetens historia
Del 1: den sanna historien om Kärnfamiljen
Mäns våld mot kvinnor är det gift som långsamt dödar vårt demokratiska, jämställda samhälle. Dödar ALLA – oavsett kön, nationalitet, religion, storlek, ålder, funktionsnivå eller sexuell läggning. Oavsett uttryck har allt detta samma gemensamma nämnare: nedvärderingen av flickor och kvinnor. Som trots hundra års kvinnokamp fortfarande matas med budskapet att det är heterosexuella parrelationer med sikte på barn inom en kärnfamiljsram som är “meningen med livet”. Men låt mig då peka ut detta viktiga faktum: kärnfamiljen är inte “den naturligaste formen för barnalstrande”. Målet för varje liten flicka. Den är en social, politisk konstruktion som lanserades kring andra världskriget: för att gynna staten och kapitalet. Detta gör vi klokt i att påminna oss om!
Myten om kärnfamiljen - det vill säga företeelsen där en man och en kvinna lever i monogam tvåsamhet tillsammans med sina biologiska barn - bär, som sagt, till stora delar skulden för dagens kvinnoförtryck. Anser jag och många med mig. Kärnfamiljsnormen förtrycker även ALL sorts familje- och parbildningar som utmanar normer och vill inkludera alla människor. Kollektiv. Polyamorösa relationer. LHBTQAI+. Generationsboenden. Egenföräldra-hushåll (“ensamstående”).
Det hårdvirade fokus som läggs på pojkar och mäns välbefinnande - redan från vaggan - är skrämmande. Som dagisbarn får vi flickor lära oss att se och prioritera relationer före prestationer. Lära oss kommunicera i ord och visa hänsyn och sätta andras behov före våra egna. I synnerhet till pojkar. Pedagogerna förklarar för oss: “pojkar är pojkar, som bara slåss och skriker”... när de vill uttrycka känslor. Så vi måste hjälpa dem.
I skolbänken får vi snällt sitta tysta medan killarna ges minst två tredjedelar av uppmärksamheten från lärarna och går ändå ut med bättre betyg än dem. “Duktig flicka-syndromet".
När vi blir könsmogna handlar ALLT om utseende, kropp och att slaviskt följa sociala trender för att öka våra chanser att bli attraktiva. För de tonårskillar som är så kåta att de skulle sätta på en syltburk. Snacka om att kasta pärlor till svin. Spaltmeter med “så vinner du hans hjärta i sängen” i tjejmedia läses av sönderstressade 13-åringar som ängsligt pillar på sin acne eller drar i maghullet: som alltid kommer med tillväxtspurten i puberteten. Jag fick ALDRIG frågan, på temat Sex, Kärlek & Attraktion; “vad vill DU ha?” under min tonårstid. Inte en enda gång. Tanken slog mig inte ens. Ej heller mina tjejkompisar. Allt fokus låg på KILLEN!
Homosexualitet var känt men avlägset och kopplat till omedelbar exil och social utrfysning. Bisexualitet var en diffus gåta, lika bra att lägga rejäl distans till också. För att vara på den säkra sidan. Den enda genusidentiteten för en biologiskt född flicka = cis-flicka. Jag är född 1976 och 90-talet var mitt främsta pubertets-decennie och introduktionen till allt detta genusbaserade vansinne som skulle förtrycka mig hela mitt resterande liv.
Kanske skall jag vara tacksam över att jag i alla fall slapp internetpornografin? Med tanke på dennes brutala genomslagskraft på dagens barn och ungdomars köns-, sex- och attraktionsuppfattning i dag. Pojkar är i snitt 12 år när de porr-debuterar i dag, flickor 14 år. Vad gör detta med unga sinnen? Tanken får mig att må illa. Och ja, jag slapp. Kom undan med en hårsmån. Men inte mina barn.
I alla händelser kan jag bara se att vår cis- och heteronormativa kärnfamiljsnorm spikas ordentligt, förevigt fast i ryggmärgen under vår uppväxt. Och populärkulturens budskap är tydligt: pojke möter flicka = “kärlek" uppstår och kärnfamilj är den självklara drömmen som går i uppfyllelse. Och de heterosexuella tu “lever lyckliga i alla sina dagar”: den största lögnen av alla i sagan.
Med verklighetsfilter på så får vi följande historia: flickan förvandlas snart till überstressad deltidsarbetande mamma till 2,2 barn, “skapandes det perfekta hemmet”, markservicechef samt med fullt ansvarar för socialt liv och relationerna. Och kommer gå in i väggen inom en snar framtid, få en skruttig sjuklön på sitt deltids-SGI. Dör hon inte i förtid som mönstret är kommer hon knappt klara sig på sin pension. Pojken gör skit-viktig karriär på förvärvsarbete utanför hemmet i raketfart innan han fyller 30 år. När småbarnstiden är som bäst i full gång går han visslande ut genom dörren och lämnar travar med smutsiga tallrikar på köksbordet, leksaker över hela golvet och en skrikande tvååring som snubblat och slagit i knät att tröstas av Husslaven…jag menar MAMMAN… bakom sig utan ett uns tvekan. Han har faktiskt sitt liv att tänka på. Dessutom FÖRSÖRJER han hela familjen, så det så. Det är HAN som drar in de stora pengarna, alltså är det HAN som bestämmer hur de skall användas. Detta gäller både tid och pengar såklart. Pojk-maken använder sin tid utanför hemmet till arbete delvis, visst. Men han passar också på att ta flygcertifikat, åker på supar-resa…förlåt jag menar GOLF-resa, med grabbarna till Spanien och sätter på företagets receptionist (snygg, ung tjej) på lunchen när andan faller på. Fortfarande “lyckliga i alla sina dagar?”
Så fort pojkvän och flickvän blir sambo börjar helvetet De Stereotypa Könsrollerna. Ingen verkar kunna stå emot. Läs “Det kallas kärlek” av Carin Holmberg. Igen.
Mitt liv som ung tjej
Det har dock inte alltid varit så här. Om något är dagens kärnfamiljsnorm ett bra exempel på hur kraftfulla politiska och kommersiella intressen är för att styra oss människor. Det är bara dumt och kontraproduktivt att försöka inbilla sig att “jag står över samhällets påverkan! Jag bestämmer SJÄLV!” Klart du inte gör. Du och jag och alla andra är utsatta för miljoner små - eller stora - påtryckningar genom livet. Beröm för “bra” beteende. Bestraffning för “dåligt” beteende. Manipulation. Eller “uppfostran”. Vilket ord man nu föredrar.
Handling: Slå tillbaka på elak pojke på dagis som vill ta min spade och raserar mitt sandslott. Konsekvens: Ilskna pedagoger flyger på mitt fyraåriga jag som arga bin och tvingar mig att “säga förlåt” OCH ge pojken spaden. (Min reaktion: Va fan?!)
Prata högt och ta plats i öppna diskussionen på samhällskunskapen i åttan - och därmed utmana den manliga vikarien. Åker ut i korridoren som straff. Jaha.
Svälter mig, löptränar och gympar som en femtonårig galning. Varför? För att jag var "bredare” än genomsnittet svultna tonårstjejer i min krets. Min dåvarande pojkvän bad mig gå framför honom medan han noggrant granskade mina jeansklädda ben. “Du har i alla fall stans smalaste midja, det kan man inte alls tro när man ser dina lår”. Aj!
-Tycker du inte det är svårt att skriva i tidningen? Det är ju mycket att hålla reda på för en ung, söt tjej som du?
Vidrig 50+gubbe i miljö- och hälsoskyddsnämnden i liten grannkommun jag mötte i mitt arbete som 19-årig journalist.
Men ändå hela tiden försöka hålla ett stelt leende på plats. Det undermedvetna upprepar sitt mantra: “Vara till lags – vara till lags – vara till lags... …i all evighet tills jag sitter där i ett heteronormativt kärnfamiljshelvete och får stryk för att jag sa emot. Trots att jag tar hand om barn, hem och man. Tills blod, svett och tårar rinner. Alltid alltid utdömd. För att jag är kvinna och kraven på mig är omänskliga.
-Vad modig du är som flyttar tillbaka hit med barnen fast du är frånskild! sa en jämnårig bekant som hälsning till mig: när jag återvände till hemorten efter separationen. 2008?!
1950-talet ringde och ville ha tillbaka sin kvinnosyn.
Varför kärnfamilj?
Så låt historien berätta för oss om nutiden, och kanske till och med bli ett facit i hand och leda oss in på rätt väg mot framtiden. För det är just under perioden kring andra världskriget som konceptet “kärnfamilj” börjar formas. Den moderna bilden av 1950-talet som en storhetstid för hemmafru-idealet har aldrig varit mer sann. I alla årtusenden tidigare har vi bildat familjer och levt i generationsboenden och storhushåll av olika slag. Där långt ifrån alla vuxna “skaffar barn” eller bildar par. Änkemödrar, fastrar, morbröder, pigor och drängar levde tillsammans med män och kvinnor i konvenansäktenskap. Och de barn som föddes fostrades tillsammans; oavsett om det var frun i husets eller pigans. DET om något, är “det naturliga”. Så som människor levt och byggt civilisationer sen 10.000 år tillbaka.
Jag har lyssnat på podden “Lära från de lärde”, avsnittet sänt den 13 november 2023. Här talar Fredrik Hilleborg med författaren Jonas Frykman om hans bok “Kärlek och kärnfamilj i folkhemmet”: om Den Svenska Kärnfamiljens födelse.
Efter sekelskiftet 1900-talet levde svenskarna huvudsakligen i landsbygds-Sverige; kännetecknat av med arrangerade äktenskap, stora byhushåll där föräldrar, barn, barnbarn, pig- och drängfolk levde tillsammans. Många barn föddes, men sällan inom äktenskapet. Staten och kyrkan satt i samma båt och prästerna, med medhåll från vissa läkare, kom med stark kritik till det frisläppta barnalstrandet. Det uppstod också en hel del problem med alla utomäktenskapliga barn som oftare hemföll till fattigdom, sjukdom och till och med kriminalitet. “Barn måste födas inom äktenskapet!” krävde kyrkan (och dåtidens sjukvård).
Befolkningskrisen födde kärnfamiljen
Stora omstörtande händelser som wallstreetkraschen och andra världskriget förändrade samhället. Barnafödandet avtog och det uppstod en befolkningskris. Något måste göras!
Alva Myrdal, socialdemokratisk politiker, akademiker (psykologi- och familjesociolog) och senare diplomat och Nobel fredspristagare 1982 (!) byggde vidare på tidigare idéer och inrättade 1936 vad hon kallade för “god sexualhygien”. Samt skrev boken “Kris i befolkningsfrågan”. Hon drev igenom idéer som gick ut på att sex endast skulle förekomma inom äktenskapet och då i syfte att reproducera: idealiskt tre barn. Men könsakten skulle likväl vara psykiskt och fysiskt tillfredställande. Lär hon sagt.
Alva Myrdal lyckades och resultatet blev den största babyboomen vi sett i svensk historia: 40-talisterna föddes.
Mitt under brinnande världskrig skall vi dock tillägga. Efterkrigstiden präglades i hela världen av reformen att sätta kvinnor som ansvariga för familjeprojektet. Under krigsåren hade majoriteten kvinnor – exempelvis i Sverige och vårt nuvarande föregångsland USA - gått ut och jobbat i fabrikerna, på vägarna och i stadshusen. Medan majoriteten män varit inkallade till krigsapparaten. Efter freden återvände männen hem och förväntade sig att få tillbaka sina jobb igen. I podden “White Picket Fence” pratar Julia Kohler i avsnittet “The nuclearfamily myth” om denna tid och hon bekräftar att även den amerikanska familjebildningen genomgick en politisk reform efter 1945. Kvinnans roll omdefinierades från: “arbeta för seger” till “homemaker”. Vilket betyder ungefär: osjälvständig hemmafru utan tillgång till lön från förvärvsarbete utanför hemmet. Mannen sattes som självklar familjeförsörjare. Statliga subventioner och policys skapades för att gynna en-inkomst-hushållet av kärnfamiljstyp. Reklam (bland annat öl) gjordes för att befästa och idealisera den nya sociala trenden. Och på 1950-talet snurrade hjulen på igen i världen och blev ett uppsving i ekonomi. Bara en person i hushållet behövde jobba. Kärnfamiljen gjordes till en stark hjärtefråga i politiska kampanjer där partierna lovade göra “America great again”. Ja, redan då alltså. Trump är, bland många andra saker, en fantasilös härmapa.
Arbetsvillkor och löner sänktes för kvinnor
Snart var kärnfamiljs-byggandet igång på löpande band. Löner höjdes för män för att de var “familjeförsörjare” - en trend och motivering vid lönesamtalen vi ser i Sverige än i dag. Löner sänktes för kvinnor, villkoren försämrades och hon erbjöds oftast bara tillfälliga eller tidsbegränsade anställningar. Äktenskap blev kvinnans enda möjlighet att försörja sig, skaffa sig tillgångar och barn. Kallt blåste efterkrigstidens vindar på (exempelvis) ensamstående mödrar.
Även i Sverige var denna tidsperiod (1930-60-talen) av stor betydelse för kärnfamiljens födelse. Våra reformer gick också ut på att få bort kvinnor från produktionen och förvandla dem till hemmafruar. Idén var att pojkar skulle fostras av kvinnor (och män) i kärnfamiljer. Folkhemmet hade sett dagens ljus: även om det var en liberal idé från början, menar Jonas Frykman.
Den sociala ingenjörskonsten började dock redan så tidigt som 1930 på Stockholmsutställningen. Då lanserades funkishusen: alla familjer skulle få elektriskt lyse och rinnande vatten inomhus. En stor reform på den tiden! Fabriksproducerade leksaker introducerades – och därmed även de stereotypa könsrollerna: dockor till flickor och lastbilar till pojkarna.
Nu var det tufft för “hemmafrun”. Pressen, att leva upp till idealbilden av den amerikanska “homemakern” och realisera folkhemmet till mannens och barnens fördel, var hård.
-”Pappa kommer hem på lördagen, drar upp klockan och slår barn och fru”, är ett gammalt uttryck, säger Jonas Frykman.
Det är mannen som har den stora makten i hemmet: i egenskap av familjeförsörjare med ensamrätt till hushållets inkomster. Men även andra kvinnor stod för en kontroll- och dömandefunktion av en kvinna och hennes hem i grannskapets hemmafrukollektiv. Kärnfamiljsnormen och myten om Den Perfekta Hemmafrun är knappast en bra grogrund för systerskap, rättighetsaktivism och solidaritet. Så vi vacklade i vår tro på vår snäva roll i folkhemmet. Och nya och gamla generationer förenades och protesterade.
Kärnfamiljstvånget födde kvinnorättsrörelsen!
Även i USA växte missnöjet mot den nya kärnfamiljen under ytan på 1940-60-talen, berättar Julie Kohler. Kvinnorna kände sig utnyttjade och männen ignorerade. Verkligheten levde inte upp till fantasin, helt enkelt.
Det uppstod också en katastrofal rasifiering av orättvisorna mot kvinnor. Vita kvinnor ålades höga krav: de skulle stå för “purity” (betyder ungefär: oskuldsfullhet, fläckfri perfektion, överlägsen sexuell och social moral och självkontroll). Vara rena, representativa och förebilder i samhället. Att ge makt, pengar och social status till de “familjeförsörjande” männen som arbetade UTANFÖR hemmet. Ledde till en stor nedvärdering av arbete INOM hemmet. Som vid den här tiden inte längre var en stor egendom, en lantgård eller ett torp på landsbygden, utan kanske ett radhus eller villa i en stad? I USA fick detta bland annat följden att även dem som vanligen anställdes för arbete i hemmet; svarta, asiatiska och tyska kvinnor fick en låg status.
Under 1960-talet började missnöjet hos kvinnor att bubbla och exploderade tillslut i kvinnornas frigörelse och protestaktioner. 1960 blev det första p-pillret godkänt i USA (1964 i Sverige) och senare kom även rätten till abort inom äktenskapet. 1965 blev även våldtäkt inom äktenskapet ett brott i Sverige. 1973 fick alla amerikanska kvinnor rätt till fri abort via, numer upprivna, Roe vs Wade-domen.
Ekonomin försvagades parallellt och strax innan 1970-talet blev det svårt för hushållen att klara sig på en lön. Kvinnorna behövde komma ut från hemmen och börja jobba. Här fick patriarkatet ge sig.
I Sverige avskaffades sambeskattningen (kvar i USA) 1971. En lag som gynnade höginkomsttagande äkta män (som slapp marginalskatt) medan låginkomsttagande äkta hustrur fick betala mer i skatt på grund av sitt äktenskap. Men inte nu längre alltså. Berusade av frihet lämnade kvinnorna hemmen och 1974 var rekordår i antalet skilsmässor. Det tycker jag säger ganska mycket om kvinnors privata uppfattning om äktenskap. Samma år kom föräldraförsäkringen och daghemsreformen. 1975 legaliserades fri abort i Sverige. 1979 instiftades jämställdhetslagen och homosexualitet betraktades ej längre som “sjukdom”.
Allt detta öppnade portarna till universitet, arbetsplatser och politisk och ekonomisk makt för kvinnor. Jämställdhetens morgon hade grytt.
Hur gick det sen?
Låt oss se oss omkring i dag, 2024. Den självstående, egenföräldrande mamman kan praktiskt sett klara sig någorlunda bra i det svenska samhället i dag. Det finns barnbidrag, föräldraförsäkring och förskola. Hon, och andra normbrytare, kan leva ett relativt bra liv. När de står på egna ben.
I USA är det helt annorlunda. Rasifierade, icke-cis, LHBTQAI+ eller bonusfamiljer. Det saknas socialt skyddsnät i detta land och konservativa, patriarkala krafter påstår att det finns ett samband mellan icke-normativ kärnfamiljsbildning och barns försämrade välfärd och framtid, berättar Julie Kohler. På grund av statliga policys får amerikanska kvinnor sämre hälsovård, sämre möjlighet till högre utbildning och sämre löner och anställningsformer. Det går inte försörja sig på en lön från ett jobb som ensamstående kvinna med barn i USA i dag. I synnerhet inte för icke-vita, icke-cis-kvinnor med fattig bakgrund.
Är det så annorlunda i Sverige? Även svenska kvinnor lider av missgynnandet på arbetsmarknaden – i synnerhet om de är mödrar. För att inte tala om vårt ekonomiska, sociala och kulturella underläge. Vi tjänar i dag bara 90,1% av vad männen får i lön och den minskning av lönegapet man sett de senaste tio åren har under 2022 avstannat, till och med ökat något! Oroväckande!
Sveriges Ingenjörer har granskat lönegapet inom sin sektor. Rålönegapet var 2022 9,9 procent mellan mäns och kvinnors löner.
– Det är inte en bra signal! Vi vill att fler kvinnor ska välja en framtid som ingenjör. Då duger inte ojämställda löner där kvinnor ges sämre möjlighet till löne- och karriärutveckling, säger Johan Kreicbergs, samhällspolitisk chef på Sveriges Ingenjörer.
Nu står vi här med det nya året; 2024, vid våra fötter. Är dagens flickor och kvinnor så olika våra medsystrar från förra seklet? Trots ett århundrade av intensivt arbete, aktivism och reformer ser det mörkt ut. Är äktenskap med en man FORTFARANDE, 2024, vår enda möjlighet till GOD försörjning, barn och tillgångar samt hög samhällsstatus? Jag vill reflexmässigt svara nej på den frågan. Men ett “nej” är troligen fel svar. I verkligheten.
För hur kan vi säga “ja”? Har vi lyckats utradera femtiotalets dammiga gamla kvinnosyn ur varje vrå av oss själva, våra nära och kära, våra arbetsplatser och i maktens korridorer? Det verkar inte vara så. Varför skulle vi annars så blint lyda parnormen? Så tanklöst rusa in i den heteronormativa kärnfamiljen? När det är så otroligt, obegripligt svårt att lämna den. Med liv, förnuft och barn i behåll?
Jag vill verkligen att vi alla ställer oss frågan. Och tar en ordentlig funderare. Varför har vi – kvinnor, makthavare, nära och kära - år 2024 inte kommit längre?
Veckans kampsång:
INDEPENDENT WOMEN pt 1
Destiny’s child
Lucy Liu
With my girl, Drew
Cameron D. and destiny
Charlie's Angels, come on (come on)
Uh, uh, uh
Question, tell me what you think about me?
I buy my own diamonds and I buy my own rings
Only ring your celly when I'm feelin' lonely
When it's all over, please get up and leave
Question, tell me how you feel about this?
Try to control me, boy, you get dismissed
Pay my own car note and I pay my own bills
Always fifty fifty in relationships
The shoes on my feet, I bought it
Clothes I'm wearing, I bought it
The rock I'm rocking, I bought it
'Cause I depend on me if I want it
The watch I'm wearing, I bought it
The house I live in, I bought it
The car I'm driving, I've bought it
I depend on me (I depend on me)
All the women, who independent
Throw your hands up at me
All the honeys, who making money
Throw your hands up at me
All the mommas, who profit dollars
Throw your hands up at me
All the ladies, who truly feel me
Throw your hands up at me
Girl, I didn't know you could get down like that
Charlie, how your Angels get down like that?
Girl, I didn't know you could get down like that
Charlie, how your Angels get down like that?
Tell me how you feel about this
Do what I want, live how I wanna live
I worked hard and sacrificed to get what I get
Ladies, it ain't easy being independent
Question, how'd you like this knowledge that I brought?
Bragging on that cash that he gave you is to front
If you're gonna brag, make sure it's your money you flaunt
Depend on no one else to give you what you want
The shoes on my feet, I bought it
Clothes I'm wearing, I bought it
The rock I'm rocking, I bought it
'Cause I depend on me if I want it
The watch I'm wearing, I bought it
The house I live in, I bought it
The car I'm driving, I've bought it
I depend on me (I depend on me)
All the women, who independent
Throw your hands up at me
All the honeys, who making money
Throw your hands up at me
All the mommas, who profit dollars
Throw your hands up at me
All the ladies, who truly feel me
Throw your hands up at me
Girl, I didn't know you could get down like that
Charlie, how your Angels get down like that?
Girl, I didn't know you could get down like that
Charlie, how your Angels get down like that?
Destiny's Child, wassup?
You in the house? sure 'nuff
We'll break these people off, Angel style
Child of destiny, independent beauty
No one else can scare me, woah ohh
Charlie's Angels, woah
All the women, who independent
Throw your hands up at me
All the honeys, who making money
Throw your hands up at me
All the mommas, who profit dollars
Throw your hands up at me
All the ladies, who truly feel me
Throw your hands up at me
Girl, I didn't know you could get down like that
Charlie, how your Angels get down like that?
Girl, I didn't know you could get down like that, oh-ohh
Charlie, how your Angels get down like that?
Girl, I didn't know you could get down like that
Charlie, how your Angels get down like that?
Girl, I didn't know you could get down like that
Charlie, how your Angels get down like that?