Kärnfamiljen har backat 30% på 40 år
Del 2: statistiken talar sitt tydliga språk
Iden att barn fostras bäst inom kärnfamiljens ram, där kvinnan tar det huvudsakliga ansvaret hemma, betraktas av många idag som en absolut sanning. Politiker går till val på “traditionella (=sexistiska) familjevärderingar: “för trygghet och framgång”. Konceptet har sålts in som “det vanliga”. Normen. Det stämmer att kärnfamiljen dominerar svensk familjebildning i dag. Men det är en statistisk sanning med modifikation: för sifforna dalar stadigt. Från att legat på 99% 1980-talet är siffran i dag nere på 70% (SCB). Utveckling och aktivism för mer inkludering, kvinnor och barns ökade rättigheter i reproduktionen har talat sitt tydliga språk: stjärnfamiljen är på framfart = kärnfamiljen backar.
En oroväckande avstanning i det friska flödet framåt har dock också noterats i statistiken. 2021 och 2022 har siffran över antalet barn i familjer som lever utanför het-cis-kärnfamiljsnormen sjunkit till 3,3% från mellan 3,6-3,8% under 2010-talets senare år. Varför? Är de senaste årens konservativa krafter i världen som spökar även i de svenska hemmen? Vill vi ha det så? Skall vi tvingas att tro att het-cis-kärnfamiljen är “tryggast, mest framgångsrika och stabila valet för föräldrar och barn?” Måste vi svälja denna ihåliga, skickligt uppsminkade, sociala konstruktion? När det i själva verket handlar om en politisk, ekonomisk och framför allt patriarkalt skapad kvinnofälla; fotograferad, reproducerad och upprepad miljontals gånger i media, kultur och via mun-mot-mun-metoden för att indoktrinera medborgarna ordentligt. Opium för folket? Vi måste ständigt söka efter vår egen röst i larmet. Fokusera på frågan “vad funkar bäst för MIG? Vad känns bäst för MIG?” Och följa svaret.
Framför allt gäller detta flickor och kvinnor, som vi alla vet. Ansvaret på att “fixa” en het-cis-kärnfamilj och tillse att vinnande en mans gillande i detta syfte. Utmålas som flickors största belöning och kvalitetsstämpel i livet. En attityd som är djupt nedgrävd i vårt undermedvetnas ryggmärgsreflexer. Tyst men mäktigare än solen. Det är viktigt att inte underskatta “the company whip” eller den enorma genomslagskraften i byskvallrets “automatiska sanningar” som förs och sprids mun-mot-mun-metoden: generation efter generation via grannar, släktingar, vänner. Det är VI. Folket. Samhället. Som är patriarkatet: direkt eller indirekt. Ingen kommer undan.
Hur lätt är det för en trebarnsmamma med en personlighetsstörd, våldsam "pappa” att få rätt hjälp och stöd i kampen om ensam vårdnad? I ett kompisgäng där resten av hennes tjejkompisar (och psykologen OCH socialtjänstens handläggare) bara rycker på axlarna och tycker: “så där gör min man också, så gör alla. Du vänjer dig. Det är lika bra att du ger upp direkt: så blir det enklare för dig i längden”. Hur skall DU se faran med din kontrollerande, sadistiske pojkvän när din egen pappa tycker det är “så skönt” att hans 17-åriga dotter är i ett “stadigt förhållande” med en man, hellre än att “hon springer runt på stan på nätterna!”? Hur skall du klara av att ta dina barn och lämna en destruktiv relation? När svärmor, grannfrun och klassläraren säger: “men han har ju aldrig SLAGIT dig!” Läs: “knäckt ditt revben, skjutit dig, gett dig en blåtira”.
Förövar-balken eller friheten utan för kärnfamiljen?
Hur skall flickor, kvinnor och barn i denna mörka, hemska värld någonsin få lycka, trygghet och frihet när vår närmiljö och ledare säger att vi skall böja oss för våldet: till förmån för den samhällsnorm som ger män och pojkar makt över våra kroppar, liv och värdighet? När ensamma mammor möter omvärldens oönskade ömkande och förakt, blir sociala parior som inte längre bjuds på “parmiddagar” (blä!) samt ställda inför utmaningen att leva på existensminimum (även för en höginkomsttagare) och arbeta 300% med avlönat förvärvsarbete, oavlönat arbete i hemmet samt rehabiliterings-ansvarig för traumatiserade barn samt sin egen PTSD. På obestämd tid. För hemmets förövare blev aldrig fälld för sina brott. Tingsrättens domare och familjerättshandläggaren tittade för djupt i gamla skitboken “Förövar-balken”. Och socialtjänst och polis tvår sina händer. Så med största sannolikhet skall den ensamma mamman/överlevaren tvinga sina barn till både umgänge och boende med brottslingen som bär skulden för traumat.
Detta gör mig rasande. Och jag klandrar alla dem som historiskt förtryckt kvinnor i tusen år och inte verkar ha några planer på att sluta… på minst tusen år till. Och alla vi andra som fostrats in i en reproducering av stereotypa könsroller och därför (även omedvetet) upprätthåller en könsmaktsordning.
För att återkoppla till huvudfrågan i detta resonemang: vad säger statistiken om svensk familjebildning? Är fortfarande kärnfamiljen nummer ett?
Dokumentet 18. Separation - en kris för alla i familjen från MFOF (Myndigheten för Familjerätt och Föräldraskapsstöd) från sent tiotal gör gällande att andelen barn som fostras utanför het-cis-kärnfamiljen (“bor med separerade föräldrar”) har ökat:
1980: en procent
1990: fyra procent
2017: 28 procent.
SCB (2022-06-14): 30 procent.
SCB hävdar också i en artikel, där den senare uppgiften att 70% av barnen lever med båda sina biologiska föräldrar.
Jag ville dubbelkolla den så kallade prevalensen – hur många barn totalt bor i dag med separerade föräldrar. Men fick inte fram någon ordentlig summa. Klart från SCB är dock att cirka 3,3 procent av alla svenska barn (58.000 barn 2022) upplever en separation (incidensen) varje år, hittills. En minskning jämfört med uppgiften att andelen under åren 2015–2020 varierat mellan 3,6 och 3,8 procent.
De 30% av svenska familjer som lever utanför kärnfamiljsnormen benämns i SCBs statistik som “ensamstående mammor, ensamstående pappor och ombildade familjer där minst en förälder har ett barn från en tidigare relation”.
Är då trenden på väg att vända? Vill vi gå tillbaka till kärnfamiljens norm? Jag funderar mycket på dessa samhällströmningar och försöker rada upp olika fakta jämte varandra för att få en klarare bild.
För det första anser jag inte att uppgiften “färre föräldrar skiljer sig”, eller att vi har 70% kärnfamiljer i Sverige i dag, är någon positiv information om vår samtid.
SCB och statistiken säger inget om levnadsförhållanden eller klimatet i dessa kärnfamiljer. Vilket till en övervägande majoritet är kraftigt underfungerande. Hänvisar återigen till statistik över kvinnors nästan dubblade risk att drabbas av stressrelaterad psykisk ohälsa under barnåren jämfört med män. Snedfördelningen av det obetalda arbetet i hemmet, inklusive föräldraledighet och vab. Sämre löner, anställningstrygghet, sysselsättning, sparande och pensioner. Ni kan denna lista utantill.
Och anekdotiskt vet både ni och jag att merparten kvinnor kämpar och försöker hålla ihop familjen så länge det går. Hur omöjligt förtryck, våld eller försummelse än är (både mot mamma och barn). Sedan vi var små flickor har vi fått lära oss att sätta pojkar och mäns behov före våra egna och “kämpa!”.
Ekonomin är vårt sjunkande skepp
Jag har tidigare redovisat statistik i den här bloggen som säger att en av fem kvinnor inte har råd att separera/skilja sig (!). Ekonomimedia redovisar uppgifter om inflation och kris och vi vet alla vad som hänt sedan coronapandemin och Rysslands krig mot Ukraina: konkurser, arbetslöshet samt stigande priser på el, bränsle och mat. Vem slår ekonomin mot hårdast? Kvinnor. Framför allt ensamstående kvinnor med barn.
Tidningensyre.se skriver 230622 om försäkringskassans rapport: som visar att för första gången på decennier minskar hushållens inkomster. Exempelvis drabbas ensamstående föräldrar som förlorat 3,3 procent av sina reala inkomster, eller motsvarande runt 7800 kronor under 2022.
- Den ekonomiska utsattheten är störst bland ensamstående föräldrar, särskilt ensamstående mammor med flera barn och utrikesfödda föräldrar, säger Anna Persson analytiker på Försäkringskassan i ett pressmeddelande. Hon menar också att risken för fattigdom ökar för exempelvis kärnfamiljens hemmafruar utan förvärvsarbete (exempelvis födda eller med föräldrar från andra kulturer). Eller en vanlig grupp vi alla känner till: kärnfamiljens mamma som jobbar deltid för att mannen står för lejonparten av avlönat arbete utanför hemmet och därmed också hushållets intäkter.
- Båda föräldrars förankring på arbetsmarknaden är viktigt för att hushållet ska ha en trygg ekonomi.
Är kriser och katastrofer en förklaring till att något färre föräldrar (i kärnfamiljer) separerat 2022? Är det en ny trend? En ledtråd får vi av en sexistisk dansk sociologen och välfärdsforskaren Gøsta Esping-Andersen, “världsledande” inom demografi. Skriver forskningochframsteg.se.
- Det som styr dynamiken är kvinnans förändrade roll, säger han. Även i den tidigare trenden i slutet av 1900-talet med fler skilsmässor och lägre nativitet var det kvinnor som drev på. Det var kvinnornas förbättrade ekonomi, p-pillret och den ökade frihet som ledde till fler skilsmässor och färre barn.
Som vi alla vet var p-piller, slopad sambeskattning inom äktenskapet och aborter kvinnornas väg ut i friheten. Till utbildning, arbete och tack vare ekonomisk och reell makt kunde ta befälet över sitt liv och få VÄLJA när de vill bli gravida och skaffa barn. Eftersom män frånsäger sig allt ansvar för “oönskade graviditeter” men samtidigt kräver alla rättigheter till kvinnans kropp och vaginalt penetrerande sex i all evighet. Amen.
Att kvinnor kan få rätt och möjlighet att ta kontroll över den manliga spermans förödande spår i hennes kropp är en av av de allra viktigaste vägarna ut ur det tusenåriga kvinnoförtrycket. Att slippa vara låst och styrd av en man för all framtid (minst 20 år framåt i alla fall), bara för att du blivit gravid. Är frihet. Progression! Framsteg! Utveckling! Säkerställandet av kvinnans rätt till demokrati och mänskliga rättigheter.
Motsatsen till Kvinnans Rätt och civilisationens utveckling är “en minskning av skilsmässor och färre barn”. Att sitta 2024 och bejubla en sån utveckling i dag gör mig chockad och äcklad! Ändå är det detta vi hör från SCBs analytiker, akademiker eller mainstream-media.
Det ser tyvärr onekligen ut som att konservativa, bakåtsträvande krafterna nått även Sverige. Trots vår påstådda “världsledande jämställdhet”, vetskapen om kvinnors svåra omständigheter i en kärnfamilj och som ensamstående:
var femte person någon gång lever i en destruktiv relation
var tredje kvinna upplever sexuellt eller fysiskt våld i nära relation under sin livstid
Försäkringskassans uppgifter om att kvinnor: framför allt ensamstående, hemmafruar och deltidsarbetande mammor har sämst ekonomi och är mest sannolika att behöva söka statliga bidrag för sin familjeförsörjning.
Att var femte kvinna stannar i ett destruktivt äktenskap/samboförhållande med en man på grund av att hon inte har råd, alltså inte upplever att hon har några ekonomiska möjligheter, att lämna.
Även Gøsta Esping-Andersen håller med om detta och pratar vidare till forskningochframsteg.se.
– Den nya jämställda och stabila familjen är starkast bland de högutbildade som tjänar bra, säger han. De lågutbildade fortsätter att skilja sig. Så detta fördjupar klyftan mellan fattiga och rika. Jämställda familjer med två heltidsinkomster och två karriärer håller ihop, och de lägger dessutom mycket tid på sina barn.
Redaktonen fortsätter tolka Esping-Andersens ord kring de fattiga familjer. Kvinnan arbetar deltid, paret skiljer sig sedan och deras barn får det sämre. Barn till ensamstående mammor löper större risk att bli fattiga.
Cirkeln är sluten.
- Det är den här “fina familjelyckan” som sätts högst upp, när egentligen de flesta befinner sig mitt emellan, sägs det i Psykopatpodden i avsnitt nr 19 från 8 november 2019.
- Vi har den här idealbilden – och den ställer ju till det för oss också - den gör ju att man håller ut i förhållanden. Och släkter och föräldrar. Den normen är viktig att bryta.
Hjälp! Vad skall vi göra?
I mitt huvud återkommer jag alltid till frågan: “hur kunde det bli så här?” Svaret blir om och om igen: vi måste uppmuntra till individens frihet istället för automatisk kärnfamilj som livslång strävan. Och tämja den romantiska kärleken till jämställd lydnad för bättre skydd för flickor och kvinnor. Predika budskapet till ung och gammal och allt däremellan. Framför allt till flickor och kvinnor. Pojkar och män får delta i informationskampanjen, och även de så småningom njuta av frukterna av det jämställda samhället fritt från våld.
Förlåt mig, men jag måste brista ut i en spontan tips-lista:
Lär dig sparka retsamma pojkar i skrevet redan på dagis.
Behåll alltid ALLTID makten över ditt liv. Som ung välj skola (högstadie/gymnasie /högskola) med sikte på pengar och karriär. Inte vad din syster, mamma eller bästa tjejkompis valt. Eller vart din pojkvän bor.
Sätt dig själv först. Skaffa jobb och flytta dit det passar DIG. Inte din pojkvän/familj/kompisgäng.
Skaffa barn först - relation sen. Vill du ha barn = skaffa det själv! Insemination och eget trygghetsnätverk. Män kommer och går men dina barn består. Och du måste, MÅSTE ha 100% kontroll över dina barns välfärd. Med en egen vårdnad solitt gjuten, fast förankrad och för evigt.
Var ekonomiskt paranoid och behåll alltid all kontroll över dina egna pengar, din egen kreditvärdighet och juridiska åtaganden:
delad ekonomi, riktigt äktenskapsförord (med detaljer!) och ditt namn på barnens sparkonton/fonder.
Jobba heltid (med kreativt arbetsschema) majoriteten av ditt liv för en god löneutveckling och bra pension. Ta alla chanser till befodring, chefstjänster och fortbildning.
Framför allt förstå: DU är familjeförsörjare. Det hänger på DIG om dina barn skall få mat på bordet – i dag, i morgon och om fem år. Vänj dig inte en livsstil du inte har råd med på egen hand.
Egenvärde kommer från DIG! Viktigast av allt: ej döma dig själv med omgivningens glasögon. Jobba på din självkänsla, din självbekräftelse. Omge dig med stabila människor, bra förebilder som kan nära ditt inre, sanna jag och hjälpa dig till bra beslut och vägval samt stötta dig när det går hårda vågor på livets hav. Träna dig på att fråga dig själv “vad funkar för mig? Vad känns bäst för mig?” när kommersiella krafter och social påtryckning kommer i din väg. Säg NEJ till tankar och impulser som om att ditt människovärde hänger ihop med exempelvis skönhetsideal, märkeskläder eller ytlig populäritet på sociala medier eller på skolan. Stå Fast!
“inte alla män”
Alla kärnfamiljer är givetvis inte destruktiva. Lika lite som alla män är våldsamma förtryckare. Men liksom alla män är ansvariga för att se, namnge och stoppa sexismen är alla kärnfamiljen skyldig att göra detsamma. Medlemmarna i “majoriteten” borde kunna se destruktivitet både i de egna leden och i andra het-cis-kärnfamiljer omkring sig. Kärnfamiljen är själv ansvariga för att fungera och stå på egna ben. När problemen hopar sig och familjemedlemmarna mår dåligt, kanske till och med skadas? Är det dags att nämnda kärnfamilj och dess nätverk (andra kärnfamiljer?) ser till att stoppa den destruktiva utvecklingen så fort som möjligt. Samt på ett sansat sätt rädda alla familjemedlemmar ur krisen. Samt vägleda dem vidare till sundare, tryggare familjebildningar – tex ensamstående hushåll med gemensamt eller uppdelat ansvar för eventuella barn och husdjur. Det får absolut inte handla om att: “Kämpa tillsammans! Hålla ut för barnens skull! Stanna till varje pris!”. NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ!!!
När inte kärnfamiljen eller parförhållandet inte fungerar skall man LÄMNA. Kanske efter att man “utömt alla möjligheter” ( = jag när jag drev mina nära och kära till vansinne i senaste parrelationen med denna förhatliga fras). Eller kanske efter några veckor när nuet är outhärdligt och ingen gemensam framtid synes än. När det inte “ger mig någonting längre” = övergrymma fantastiska dotterns ord när hon bröt upp ett treårigt, het-cis-samboförhållande med en helt okej man.
Här har vi alla ett ansvar. Peppa hellre en gång för mycket än för litet för alternativet: lämna. Som det står i boken: “You GO girl – konsten att lämna destruktiva relationer”: “du kan alltid bli ihop igen.” Helst inte. Men du har säkert större chanser att värdera relationen med nyktra ögon när du kommit bort katastrofområdet och lever i egen bostad på fredlig mark. I lugn och ro. Kanske inte alltid. Många går tillbaka som en del av ett känt, destruktivt mönster.
Men min fundering är: om vi går TIDIGT? Nästan direkt? När problemen börjar, undgår vi att bli så fast i en destruktiv förövares järngrepp. Han hinner inte fängsla oss lika hårt. Vi slipper hela normaliseringsprocessen. Ja, det generella rådet måste bli: GÅ DIREKT. INNAN första slaget.
Och undvik het-cis-kärnfamiljen - i synnerhet om du vill ha barn. Lyckliga och friska sådana.
Love Lisa
Veckans Kampsång
EVA-MARIA ANDERSSON
Grupp 8, “Sånger om kvinnor” (1971)
Eva-Maria Andersson gick i skola som han
lärde jobbet som han, men han var man
så när Carl-Gunnar Bergman gifte sig
blev Maria också man, Bergman vill säga
Lill-Maria, Lill-Carl och Lillan kom tripp trapp trull
och där stod Eva-Maria vid sin kastrull
och Carl-Gunnar fortsatte läsa och blev civilingenjör
men hustru Eva-Maria blev bara utanför
en dag är den äldsta 18 och säger tufft “ajöss”
och pojken deras har redan på hösten stuckit till sjöss
och lillan är 13 och har ett eget gäng
och Eva-Maria är ensam i deras dubbelsäng
Carl-gunnar har hittat en annan en som talar ett innespråk
en som är framåt och säker. och inte brister i gråt
vem vill ha Eva Bergman, 40 år gammal och rädd
hon får nog ta ett skitjobb där ingen karl vill bli sedd
för hennes man är ingenjören han har ju jobbat i ett
men vad Eva-Maria har gjort, det har ju ingen sett
Det får hon inget betyg på, det räknas helt enkelt ej
så nu får hon börja från början okej
kruxet är bara ett
det finns ingen vidare början kvar för en som är 41