Dagens mansgrisar jagar bort morgondagens ♀️ guldmedaljörer

”Ni är Sveriges horor! Fy fan vilka sopor ni är! Om ni inte håller käften skall jag våldta er och sen skall ni dö!”: tillmälen som kom svenska landslaget till livs via sociala medier inför VM 2015. Hånskratt och förlöjligande. Svordomar, könsord och objektifiering. Tafsande, snusk och sexuella övergrepp. Sexuellt tvång, misshandel och våldtäkt. Idrottarnas utseende och kropp rapporteras mer än prestationer i medierna. Detta är vardag för många svenska kvinnor och flickor som älskar sin sport i dag. Bara för att de är kvinnor. Alla kvinnor i alla idrotter berättar samma historia.

OS i Tokyo 2020 är inne på sin sista dag. Sveriges ryttarhjältar, bland annat Malin Baryard-Johnsson, kammade hem en guldmedalj i laghoppningen. Svenska landslaget i fotboll har skördat ”Seger” efter ”Seger” och finalmatchen mot Kanada, som slutade med silvermedalj. Vilket var en häpnadsväckande uppvisning i mod, kampvilja och fantastiskt skicklig fotboll. Josefin Ohlsson har tagit silver i segling. Sarah Sjöström simmade hem en silvermedalj.

Samtidigt har stormen till dags dato mer eller mindre rasat ut kring det norska landslaget i beachhandboll – våra grymma vikingasystrar – och dess starka ställningstagande MOT SEXISMEN och objektifieringen av kvinnans kropp inom sin idrott. Och bötfälldes för besväret. Mycket talar dock för att det kommer ske en regeländring angående reglementsenlig tävlingsuniform. Det vill säga att spelarna kan bestämma själva om de vill ersätta tidigare ”bikinibyxan” med annat klädesplagg. November 2021 sägs förbundet fatta beslut i frågan. Förändringens vindar blåser.

Inte tillräckligt fort, menar jag dock. Och inte utan tillräckligt mycket bråkande och protester. Amerikanska idrottssajten i-sight.com skriver att minst 40% av alla kvinnliga idrottare någon gång upplevt sexuella trakasserier pga kön. 84% har med egna ögon bevittnat homo- och transfobi. När jag börjat gräva i frågan har många dokument kring ”mål för jämställdhet inom idrotten” dykt upp. Nationella mål kring tex fler kvinnliga ledare behövs inom idrotten. I dag är endast 27% av totalen idrottsledare tjejer och man vill se 40% innan 2025 (FoU 2019) på alla nivåer exempelvis: inom barn- och ungdomsverksamheten, på idrottsgymnasier och i landslagsarbete. Att dagens sexism har både elitidrottande män och kvinnor att tacka för genom diverse utvik i herrtidningar samt i reklamfoton för sponsorer genom tiderna. Att det kan finnas både individuella och strukturella förklaringar till dagsaktuella förhållanden. Säkert. Suck. 

Systematiskt kvinnohat drabbar tom små flickor

Tittar man dock på gräsrotsrörelsen, det vill säga de enskilda idrottarna och föreningarna, visar de en annan bild. Nämligen att det helt klart handlar om gamla vanliga patriarkala strukturer och systematiskt kvinnohat – precis som för alla annan misogyni i samhället. Väldigt enkelt egentligen. Men inom idrotten kliver flickor och kvinnor fram på ett annat sätt,, sätter fokus på sig själva och sin prestation. Låter sin strävan, sin passion, sina drömmar gå först. Och medan samhället premierar dessa egenskaper hos MÄN - tycks de provocera enormt när det handlar om en kvinna. Som enligt patriarkal tradition skall spela andrafiolen, hålla sig osynlig samt enbart aspirera på rollen som stöttande maka och mor. Och sexobjekt förstås. “Cheerleaders” åt män i allmänhet och manliga idrottare i synnerhet. Ta bara begreppet “ring girls”, dvs de bikiniklädda stackare som skall påannonsera när en ny rond är på gång i kampsportsringen. FORTFARANDE?! 2021? Kanske inte så konstigt att de infantila, porrskadade, idiot-karlarna har svårt att hålla fingrarna i styr när kvinnors kroppar exponeras, tar plats och imponerar på ett så explicit sätt som de görs inom sport? Oavsett om kvinnan själv är utövare eller är så kallat “ögongodis” för den manliga blicken i publiken. Nej. Männen bär naturligtvis allt ansvar för sitt beteende. Jag är här för att hjälpa och stötta alla kvinnor till en värdig roll inom idrottens värld. På ALLA nivåer. Ring girls inkluderade.

Allt från wakeboard- till pokerstjärnor berättar om hur deras prestationer ifrågasätts och förminskas, underställs männens resultat. Att deras kroppar, sexualitet och utseenden kommenteras och betygssätts på sociala medier. Amerikanska gymnaststjärnan Simone Biles, med 31 medaljer från OS och världsmästerskap trots sina blotta 24 år, var en av dryga 265 offer för landslagsläkaren Larry Nassars fruktansvärda terror mot många barn och ungdomar inom elitgymnastiken. Nassar har suttit fängelse i Florida sen 2016 och avtjänar ett 300-årigt fängelsestraff för bland annat: sexuella övergrepp, misshandel, stalking, barnpornografi samt våldtäkt av barn. Nyligen fick han sitt 60-åriga straff påbackat när nya bevis framkommit. Simone Biles har kämpat med sin psykiska ohälsa, sen övergreppen som började redan som ung flicka, men har sagt till världspressen att hon ville medverka i årets OS ändå för att ”vara en röst för överlevarna”. Även om hon tvingades hoppa av medaljstriden i finalen mot Ryssland i sista minuten på grund av mentala hälsoproblem. Vi vet sedan tidigare att barn och ungdomar utsatta för sexuellt våld generellt drabbas av PTSD, depressioner, ångest, smärtproblematik, livslång förlust av tillit samt problem i relationer. Samtidigt har de övriga offren slutat med gymnastiken helt; vilket är helt förståeligt.

Gubbsjuka hästkarlar, fingrar upp i vaginan och äckligt tafsande på bröst

Ridsport är fjärde största kvinnosporten i Sveriges i dag; sett till antal deltagare. Visar statistik från Riksidrottsförbundet 2019. Med dess många, väldigt unga, passionerade kvinnliga utövare och majoritet manliga tränare och ledare, är idrottsgrenen hårt drabbad av sexuella övergrepp. Sveriges Radios dokumentär ”Hästgården” visar en av tusen och åter tusentals liknande historier. 61-årige OS-ryttaren Rich Fellers dömdes i USA för fyra fall av sexuella övergrepp; bland annat för att ha tvingat in Maggie Kehring i en sexuell relation när hon bara var 17 år. Senare startade hon hasthtaggen #weridetogether. #visparkarbakut (1089 underskrifter) är den svenska ridsportens uppslutning kring #metoo. Den 5 mars 2018 lämnade Mika Thalén och Caroline Craaford, initiativtagare, över sju krav till dåvarande jämställdhetsminister Åsa Regnér sammanfattningsvis: större satsning på utbildning och undervisning, nationell visselblåsarfunktion, utred fler anmälningar från arbetslivet samt använd #metoo-uppropens expertis i statliga utredningar. På temat sexuella övergrepp och trakasserier och dess motsats.

#timeout var totalen kvinnliga idrottares svar på #metoo och startades av Isabelle Widmark, Fairpay i november 2017 där Irma Helin var snabb på bollen (!) och en av de första att skriva under. Totalt 2290 personer skrev under, bland andra Nilla Fischer och Anja Pärson.

-        Många tjejer slutar med idrott på grund av den förtryckarkultur som finns, säger bästa svenska utförsåkaren genom tiderna till DN 22 november 2017. Anja Pärson berättar även att killar i olika sportsammanhang hetsat varandra att ta på hennes bröst.

Jag länkar till artikeln på Feministiskt perspektiv där hela det öppna brevet, med ett urval av de vittnesmål som skickats in, finns att läsa. För det är för jävligt. FÖR. JÄVLIGT. En SKAM för vårt land.

https://feministisktperspektiv.se/2018/01/09/timeout-oppet-brev-fran-idrotts-sverige/

Anonyma röster berättar om manliga fingrar uppkörd i vaginan, tafsande på rumpor och bröst, stalking och oönskade sex-sms. Supportrar vittnar om gamla gubbar som trycker sina stånd mot ryggen i publikhav, håller fast och hotar samt får kommentarer som: ”jag vill ta dig bakifrån” men även ”du vill att jag skall dra in dig på toaletten och klämma på dina bröst, annars hade du inte haft linne!”. Till och med VÅLDTAS av manliga medsupportrar de träffar på idrottsarenorna. Idrottsutövare berättar hur överåriga manliga tränare går in i duschen där 12-åringar är nakna, inleder flera sexuella relationer med flera 16-åriga tjejer på samma gång i ett lag, blundar för manliga lagkamraters övergrepp och tafsande. Ger uppmaningar att ”inte träna låren för mycket då du inte ser ut som en man” och telefonhot med tal om att: ”jag kommer knulla dig en dag antingen du vill eller ej”…som bara tystas ner. Sportjournalister som förnedras på grund av sitt kön, det tittas under kjolar, hon blir tvingad till intervjuer inne i herrarnas omklädningsrum med provocerande, hånflinande nakna manliga spelare i ring runt sig. Högt uppsatta deltagare i förbundskongresser och ledningsgrupper där manliga VD, chefer och mentorer säger saker som ”dig vill jag se i lack och läder” eller ”nätverkansmiddagar” som egentligen är förtäckta uppraggningsförsök. Kvinnliga deltagare gör upp om att hålla ihop så de skall undvika oanständiga förslag, sexistiska kommentarer och krav på ”följ med upp på mitt rum” på konferenser.

Allt detta sammantaget har en röd tråd: offren – vi tjejer - jagas bort från sporten. Som spelare. Som supportrar. Som lagledare. Som sportjournalister. Med det tydliga budskapet: idrott är MÄNNENS arena. Ni andra är här på nåder.

Hat mot 7-åringar

Linda Wijkström, Elitfotboll Dam berättar i podden Svensk Fotboll 17 juni 2019 att hon brukar föregå dumma frågor när hon föreläser genom att inleda med att berätta att hon är heterosexuell, med man och två barn. Direkt. För att slippa felfokus på hennes eventuella homosexuella läggning redan från början. Ändå får hon frågor om hon rakar benen och sånt som handlar om utseende och kropp.

En sport där kvinnohatet tycks manifesteras extra mycket är tyvärr fotbollen. Den största idrott i Sverige i dag, sett till antal deltagare, med en bit över en miljon aktiva spelare. Drygt 300.000 av dessa är kvinnor. Bara att alltid behöva säga ”DAAAAAAM-fotboll” i alla sammanhang?! När herrfotbollen alltid benämns som …”vanlig fotboll”. VM. EM. OS. FANTASTISKA  proffsspelaren Nilla Fischer berättar i sitt sommarprat redan 2015 att dåvarande FIFA-ledaren vägrade låta damerna kalla sitt VM för ”VM”. Det skulle nödvändigtvis heta ”DAAAAAAM-VM” …samtidigt som han stramade åt klädkoden för de kvinnliga spelarna. Bokstavligt talat. Det vill säga: tajtare shorts på plan. Brrrr!

Skrämmande historier redan från barn- och ungdomsspelandet berättar om hur flickor systematiskt ses ner på och hånas när de spelar.

-        När jag bara var sju, åtta år och jag och killarna i mitt lag spelade match, gjorde jag tre mål. Motståndarlagets målvakt släpades efter matchen av plan av sin rytande tränare som skrek: ”sätt aldrig din fot igen på en fotbollsplan om du släpper in tre mål av EN TJEJ!!!” berättar Irma Helin, landslagsspelare innan ett dåligt knä ödelade vidare fotbollskarriär, nu aktuell som OS-kommentator i Tokyo samt tränare i hemmaklubben Djurgården IF till podden Svensk Fotboll 17 juni 2019.

-        Jag och andra fotbollstjejer har fått lära oss redan från början att vi ses som ”sämre” bara för att vi är flickor. Länge var det något jag inte ens tänkte på. Det bara ”är så”.

Nilla Fischer, absolut grymmaste, svenska fotbollsstjärnan, har liknande erfarenhet.

-        Som 10-åring var jag enda tjejen i Verums GoIF och killarna i motståndarlagen fnissade och förlöjligade mig varje match. Men de blev tysta när jag dribblade snyggt, tacklade eller gjorde mål. Samtidigt såg jag många tjejer som satt tysta på avbytarbänken, utan att våga be om att få spela.

-        Det var först när jag träffade min fru – efter att ha spelat på elitnivå många år – som jag började öppna ögonen för orättvisorna inom fotbollen. Tack vare henne och hennes systrar lärde jag mig mycket om genusvetenskap och jämställdhet, säger årets vinnare av Diamantbollen tillika spelare i tyska ligan där hon representerar laget Wolfsburg i sitt sommarprat 2015.

Lön kvinna: 100.000 dollar vs lön man: 111 miljoner dollar?!

Vidare berättar Nilla Fischer om hur hon tidigare tyckt att det var en självklarhet att hon cyklade till sitt dagjobb varje morgon när hon spelade i allsvenskan. Att hennes manliga kamrater samtidigt kunde tjäna över 60.000 kr i månaden. Mot snittet 8.000 kr i månaden för damerna.

Den bäst betalda damspelaren i världen i dag är Marta Vieira da Silva som har en lön på 100.000 dollar per år. Lionel Messi är nummer ett hos herrarna med sina löjligt överbetalda 111 miljoner dollar per år. Nilla Fischer är rankad på femteplats med sina 65.000 dollar per år. Hennes like i herrfotbollen är Paul Pogba med 29,5 miljoner dollar per år (=femte bäst betalda manlige spelaren i världen).

2015 valde FIFA att dela ut 25% mer vinstpengar i Champions League. Enbart till herrarna. Damligorna får cirka 0,6% av totala vinstsumman varje år. Sydsvenskan gjorde en undersökning 2012 som visade att herrarna får 425 gånger mer betalt än damerna. 425 gånger?! Det är HELT ORIMLIGT. Varför?

Ett vanligt argument för männens vansinneslöner inom fotbollen brukar vara: ”herrarna spelar bättre fotboll, de har en större publik, ’produkten’ är helt enkelt bättre”.  Dessa påståenden är enkla att punktera med lite logik, menar både Linda och Nilla och flera andra eldsjälar inom idrotten. VM-finalmatchen mellan USA och Japan 2015 blev den mest sedda i USA:s historia med 25,4 miljoner tittare, skriver i-sight.com. Än så länge finns har jag inte lyckats ta fram uppgifter för hur många som såg svergies finalmatch mot Kanada i fredags. Men vi vädrar definitivt tittarrekord.

-        Resurserna fördelas ojämnt inom klubbarna – med fördel för pojkarna. Både gällande bredd och elit.

-        Misogyn sponsring. Åtminstone statliga svenska bolag, tex Svenska Spel, borde i högre utsträckning sponsra mer jämställt

-        Herrfotbollen får mer pengar till reklam, marknadsföring och sponsring. Därav ökade tittarsiffror och ännu mer exponering via kommersiella avlönade samarbeten.

-        ÖKA TILLGÄNGLIGHETEN – sänd alla matcher eller åtminstone matchklipp i all media

-        Anställ proffs som hanterar och bemöter sexistiskt hat på nätet, på och utanför plan, som undergräver damspelares självförtroende så att de STANNAR i sporten. Se Djurgårdens IF.

Mäns aggressiva budskap: “rör inte vår fotboll!”

Det värsta och allvarligaste orsaken till sexismen inom just fotbollen tycks dock vara mäns djupt rotade hat och deras obegripliga fientlighet mot alla kvinnor som rör sig i fotbollens värld. Tre universitetsutbildade brittiska sportjournalister startade #hergametoo efter att ha tröttnat på att ständigt bli sågade av manliga fans och andra ”sakkunniga” manliga kollegor. ”Ni kan ingenting om fotboll, ni skall inte uttala er, håll er till damfotbollen” och andra värre tillmälen var vardag för dessa kvinnor. Irma Helin som bland annat kommenterar OS i Tokyo berättar om liknande erfarenheter samt om män som sänder henne obehagliga meddelanden: ”du är så sexig när du står och pratar fotboll i studion” eller värre; vilket verkligen gör henne rasande.

-        Riktigt så här är det inte i friidrotten eller simning till exempel. Och ingen kommer på tanken att klaga på ”tjejers dåliga spel” i till exempel bowling. Jag tror det beror på att fotboll är en lagsport och att männen känner sig hotade som grupp. Män ser fotbollen som ”sin”, säger Irma.

-        Min fundering är att många av hatarna är misslyckade fotbollsspelare själva som inte tål att kvinnor är bättre än dem.

När EDA vann Järnspiran 2018 ställde de upp ett tält på Centralstationen i Stockholm och erbjöd förbipasserande att lägga en straffspark. Vad de många frivilliga inte kände till var att de samtidigt skulle bära hörlurar med inspelning av en sammanställning av verkliga förnedrande, hatiska kommentarer som flickor och kvinnor får höra från publiken när de spelar match.

-        Att komma in och få lägga en straffspark var väldigt populärt hos tex 16-åriga killar som vill visa upp sig, vara tuffa, skjuta hårt mm, berättar Linda.

-         Men många blev faktiskt väldigt illa berörda av att lyssna på de hatiska kommentarerna. ”Precis detta stod jag själv och skrek åt tjejerna på plan i lördags” var en insikt. Många verkade äntligen förstå vilken skada de ställer till med.

I poddavsnittet från Svensk Fotboll fick jag även lyssna till en intervju med fotbollsaktiva tonårstjejer i Stockholm. Då berättades bland annat om hur det under en match stod ett gäng tonårskillar precis vid hemmamålet och häcklade laget; vilket framför allt drabbade målvakten. Hon blev så illa berörd att hon till slut valde att gå av planen. Och hon har inte vågat spela match sedan dess. Hon är helt traumatiserad.

-        Det är inte konstigt att fler tjejer än killar hoppar av fotbollen, säger Nilla Fischer, i sitt sommarprat.

“Vi kvinnor måste ta vår rättmätiga plats som ungdomsledare!”

Att bråka, protestera och kräva förändring kan dock göra susen. Uppryckning på alla nivåer krävs, menar de initierade. Om fler kvinnor kvoteras in som ledare så det inte behöver bli avskräckande eller tröttsamt att sitta som ”enda kvinnan i en stor grupp män”. Vilket uttrycktes i ett annat avsnitt av podden Svensk Fotboll.

-        Vi kvinnor måste våga ta vår rättmätiga plats och fatta att vi är minst lika bra som papporna i att träna barnen, säger Sussi Palmquist, barntränare i Nässjö.

-        Vi måste också få visa vårt engagemang i våra barns träning! Tex gå ungdomsledarutbildningar fast vi inte har någon erfarenhet av fotboll. Så vi kan träna åtminstone de små barnen – vi behövs! Vi måste våga försöka! Vi får inte låta någon eller något sätta upp hinder för oss.

Tränas flickor och pojkar olika i dag?

-        För killar är det vanligtvis mer allvar, hård fysisk träning, alltid med boll – medan tjejerna tröstas när de ramlar och får leka fler lekar utan boll, säger Nilla Fischer i sommarpratet.

-        När jag var barn var det ingen skillnad på hur mycket jag orkade eller hur mycket killarna orkade. Och att få träna rätt, att FÅ VARA MED på alla matcher har betydelse!

Irma och Linda berättar också om sina positiva erfarenheter av mixade lag.

-        Hos oss tränar pojkar och flickor tillsammans, säger Irma och berättar att i och med denna avköning lär sig individerna att beundra och respektera varandra. Bedöma varandra efter skicklighet, kamratlighet och engagemang i sporten snarare än kön.

-        Alla går att omskola!

Tränar pojkar och flickor tillsammans försvinner dessutom problemet med att herrlag prioriteras i klubbarna när det gäller fördelning av antalet träningstimmar och attraktiva tider för tillgång till tex fotbollsplaner och isrinkar.

Säkra idrotts-tjejernas psykiska välmående

#KeepHerPlaying är en kampanj från Friends samt Always som initierat en undersökning, utförd av Norstat, som visar att en tredjedel av aktiva tjejer i gruppen 13-16 år slutar med sin idrott. De uppger att ”brist på motivation”, ”ej kul längre” samt de känner sig ”inte tillräckligt bra” som skäl. Kod för sexismen månne?

Samtidigt är fördelarna med att idrotta fantastiska:

60% av tjejer som idrottar får bättre självförtroende.
1/3 upplevde att idrotten hjälpt dem hantera motgångar bättre.
78% förknippar sina idrottsår med ökat psykiskt välmående.
58% förknippar sina idrottsår långvariga vänskapsrelationer.

Visar nämnd undersökning vidare.  

Vad kan vi göra själva?

Jag funderar själv på följande frågor, tacksam om den som vill och kan besvarar dem. Jag vill lära mig mer och sprida ordet!

1. Vilken är den största orättvisan inom damidrott idag?

2. Vad är dina erfarenheter av sexism inom idrottsvärlden?

3. Hur skall jämställdhet uppnås anser du?

- på individnivå

- på strukturell nivå

0. Vad kan vi - tex en vanlig tjej - göra här och nu idag?

A. vad kan barn- och ungdomsidrott göra genast? Ledare? Föräldrar?

B. Vad kan ledningen för idrottsvärlden göra genast? (Klubbar, sportförbund)

C. Vad kan kommun och riksdag göra?

D. Forskning och universitet? Idrottsmedicin, sociala fakulteter och sportjournalistik.

i-sight.com föreslår följande lösningar:

• Stöd kvinnor och flickors sport som fan eller spelare. Delta i kvinnors sportspel på alla nivåer. Spela en sport om du är en idrottsman. Stöd kvinnliga idrottare genom att titta på deras spel på tv eller följa dem på sociala medier.

• Utveckla jämställdhetspolicyer. Idrottsorganisationer måste arbeta för jämställdhet. Kvinnor som utför lika arbete bör ha lika möjligheter till deltagande, ekonomiskt stöd eller finansiering, löner och förmåner som sina manliga motsvarigheter.

• Undvik sexistiskt språk i kommunikation. När du skriver om kvinnors sport, undvik att använda fördomar eller förringa idrottare genom att anspela på deras kläder eller familjeroller utanför spelet. Använd samma levande språk när du beskriver både kvinnliga och manliga idrottares prestationer.

• Upprätta ett visselblåsarprogram. En lättanvänd, säker och anonym whistleblowing-plattform kan fånga upp diskriminering och trakasserier i din idrottsorganisation. Att komma fram för att avslöja orättvisa metoder kan vara skrämmande, så det är viktigt att upprätthålla visselblåsares säkerhet och integritet.

• Anlita fler kvinnliga sportchefer. Att uppmuntra kvinnor att fortsätta karriär som spelare, tränare, tränare, chefer och journalister kan driva idrotten mot jämställdhet.

Starka kvinnliga förebilder del av lösningen!

Med drivna och positiva förebilder inom både idrotten och för kvinnans frigörelse finns det en framtid. Vilket är mer belönande än alla medaljer i världen.

-        Jag känner att jag gjort ett avtryck i världen när jag får brev från unga tjejer, killar eller icke-binära och de skriver att de får mod och styrka. Hänvisar till mig när de kommer ut till syskon och föräldrar. Att det är okej att älska vem som helst. Jag har hjälpt dem att leva öppet med min kärlek, min sanning, då blir mitt liv större än mig själv, avslutar Nilla Fischer sitt sommarprat.

En tusenmilaresa börjar med ett enda steg. För 100 år sedan hade vi inte ens kvinnlig rösträtt. Så rimligtvis borde vi SNARAST inom kommande 100 år få ett samhälle där kvinnors – inklusive alla som definierar sig som kvinnor och allt däremellan - val av idrott, karriär eller kärlekspartner respekteras och beundras av omvärlden. Vi har rätt att kräva att våra medmänniskor skall se oss för den vi är. Hissa eller dissa oss för den vi är. Älska eller hata oss för den vi är. Inte för vårt kön.

BILAGA 1:

Idrottsforskning.se redogör slutligen för sju viktiga steg för att förebygga och hantera sexuella trakasserier och övergrepp inom idrotten. Från en publikation 16 augusti 2018, av Susanne Johansson, fildr. idrottsvetenskap GIH. Sexuella övergrepp, trakasserier och utnyttjande förkortas: SÖTU i texten.

1. Bryt tystnaden

SÖTU möjliggörs av en tystnadskultur som bidrar till osynliggörande, isolering, underrapportering och fördröjd rapportering. Steget att anmäla SÖTU upplevs så stort att många avstår eller väntar i åratal. Samtidigt bygger de flesta av idrottens insatser på att utsatta rapporterar SÖTU snarare än förebyggande insatser.

#metoo visade uttryck för en normbrytande motkultur, men ansvaret att bryta tystnaden och skapa strukturell förändring är inte främst de utsattas utan alla andras. Det krävs systematiskt arbete med kollektivt ansvar att skapa och bevara en ”berättarkultur”, samt adekvat mottagande, i och utanför idrotten.

2. Helhetsperspektiv och inkludering

Idag ligger fokus på SÖTU mot barn av vuxna personer (manliga idrottsledare) inom idrotten. Grova övergrepp mot barn i termer av pedofili tenderar att uppmärksammas särskilt.

GRÅZON MELLAN SAMTYCKE OCH EJ SAMTYCKE

Sexuellt samtycke är en vanlig skiljelinje för att definiera sexuella övergrepp, trakasserier och utnyttjande (här förkortat SÖTU).

Barn anses för unga för att ge giltigt samtycke, varpå alla sexuella handlingar med barn under 15 år är olagliga. För äldre personer kan gränserna mellan välkomna och ovälkomna sexuella handlingar vara otydligare och samtycke mer komplicerat (5, 6).

Figuren nedan illustrerar en gråzon som förbinder lagliga sexuella relationer mellan idrottsaktiva och tränare med sexuellt utnyttjande respektive sexuella trakasserier och övergrepp i tränar-aktivrelationer utifrån sexuellt samtycke.

I den här gråzonen kan sexuellt samtycke vara komplext, ambivalent och motsägelsefullt. Det kan baseras på normativa villkor och på kompromisser mellan emotionella och professionella intressen.

Samtycke kan också vara resultatet av manipulering och av en gränsnedbrytande process som maskerar SÖTU och gör att sexuella handlingar först senare uppfattas som utnyttjande eller övergrepp. Under en sådan process är det vanligt att utsatta lägger ansvar och skuld på sig själva och vill inte äventyra idrottskarriären genom att säga ifrån eller berätta för någon.

Figuren illustrerar vidare fundamentala skillnader mellan SÖTU och samtyckande sexuella relationer, men också överlappning och fall med likheter. Förutom samtycke kan etiska, professionella och juridiska gränser också vara otydliga i gråzonen. Gråzonsfall faller alltså mellan stolarna för att det inte går att sätta en ömsesidigt uteslutande stämpel på dem (6, 7).

Den faktiska förekomsten inkluderar däremot ett brett spektrum av SÖTU och åldrar (se figur) (1, 3). Även lagliga sexuella tränar-aktivrelationer tenderar att vara problematiska och hålls ofta hemliga av rädsla för negativa reaktioner.

Isoleringen skapar ytterligare marginalisering, sårbarhet och psykisk ohälsa (8). Det dominerande och begränsade barn- och sexualbrottsperspektivet behöver därför kompletteras så att det utgör delar av ett större helhetsperspektiv som visas i figuren nedan (6, 9).

 I gråzonen kan sexuellt samtycke vara komplext, ambivalent och motsägelsefullt. Samtycke kan också vara resultatet av manipulering och av en gränsnedbrytande process som maskerar SÖTU och gör att sexuella handlingar först senare uppfattas som utnyttjande eller övergrepp.

3. Kunskap och utbildning

Okunskap är en riskfaktor för SÖTU (9). Myter om förövare, utsatta och om SÖTU bidrar till att egna och andras upplevelser ifrågasätts och misstankar avfärdas. Till exempel föreställningar om ”typiska förövare”, om utsatta som svaga, naiva offer och om sexuella trakasserier som skämtsamma pojkstreck.

Kunskapshöjning och utbildning är A och O för att förebygga och hantera SÖTU. Utbildning kring detta bör ingå bland andra relevanta utbildningsämnen för ledare, tränare och medlemmar. För att utveckla beprövad kunskap behövs vetenskapliga studier. Kopplingen mellan forskning, utbildning och praktik behöver därför stärkas (3,6).

4. Tydlig policy

Policys är viktiga ställningstaganden och utgångspunkter att basera vidare insatser på. Gränser genom policy samt regler, riktlinjer och uppförandekoder behöver formuleras tydligt (vilket till exempel gjort kring dopning). I Riksidrottsförbundets stadgar adresseras inte SÖTU och Sveriges Olympiska kommitté hänvisar till internationella dokument. Otydlighet och otillgänglighet bidrar till synen på SÖTU som obegripligt, onämnbart och försvårar praktiska insatser.

Riksidrottsförbundet har däremot policys mot sexuella trakasserier och övergrepp, inriktade på oönskade sexuella handlingar av vuxna mot barn inom idrotten. Utifrån ett helhetsperspektiv behöver SÖTU mellan jämnåriga, idrottsaktiva och mot personer över 18 år inkluderas mer. Så även sexuellt umgänge i gråzonen för att begränsa ohälsosamma sexuella relationer och manipulerat samtycke. Vidare bör riktlinjer uppmuntra gränsdragning och tydliggöra allas rätt till kroppslig integritet.

5. Initiera, tillämpa och utvärdera rutiner

Rutiner behöver initieras och etableras i föreningar, distrikt och förbund kring: utbildning och kunskapshöjning; råd, hjälp, stöd och samtal i och utanför den direkta idrottsmiljön; hantering av oro och misstanke (”visselblåsning”); rapportering av SÖTU till förening, distrikt respektive förbund, samt anmälan till polis, socialtjänst och riksidrottsnämnd.

Rutiner ska även finnas kring tävling, läger, resor och boende; kring vuxen- och ledarnärvaro; alkoholkonsumtion; beteenden i omklädningsrum; samt för krav på regelbundna begränsade utdrag ur belastningsregister för samtliga i kontakt med idrottsaktiva.

Kontrollera att rutinerna tillämpas och utvärdera effekterna. Effektiva rutiner utvecklas över tid genom kontinuerlig utvärdering. Systematisera rutinerna i verksamheten så de inte är beroende av enskilda individers engagemang eller måste ske via en enstaka individ (som kanske själv är iblandad eller berörd). Länka interna med externa stödfunktioner (i respektive utanför idrottsmiljön). Synliggör rutinerna och uppmärksamma, belöna och sprid goda exempel på praktik.

6. Agera vid misstanke, anmälningsskyldighet

SÖTU bevittnas sällan och bevisning saknas ofta. Därtill finns en påtaglig rädsla för att sprida falska anklagelser. Så trots att det oftast har funnits personer i omgivningen som misstänkt att något inte står rätt till när SÖTU uppdagas, avstår många från att göra något åt sina misstankar av rädsla för att anklaga någon oskyldig. Vid gråzonsfall där gränserna är otydligare minskar benägenheten att agera ytterligare. Dessa omständigheter poängterar vikten av funktionell och tillförlitlig rapportering.

Anmälningsplikt till polis vid brott och orosanmälan till socialstyrelsen bör implementeras för ledare inom idrotten. Åtgärder inom idrotten ska komplettera – aldrig ersätta – polisanmälan.

7. Förändra perspektiven

Hittills har SÖTU inom idrotten främst setts som ett individuellt problem: Enstaka fall orsakade av enskilda (avvikande) individer som ett fåtal eldsjälar agerat emot, snarare än ett erkänt, strukturellt problem där många har ansvar att agera (2, 5). Idrottsorganisationer har i regel agerat först när SÖTU orsakat skandaler skildrade i medierna (2,4,5). Det perspektivet behöver förändras. Individuella, kulturella och systematiska insatser enligt ovanstående rekommendationer krävs.

SÖTU förekommer utan att det syns eller rapporteras. Tystnadskulturen göds genom att rapportering av SÖTU har negativa associationer (t.ex. risk för skandal och rädsla att förlora medlemmar, anseende och inkomster). Det kräver också en perspektivförändring enligt: Rapportering och synliggörande är en framgång – underrapportering och osynliggörande är problemet.

Dessutom bör initiativ att undersöka och utvärdera idrottsverksamheter (särskilt externt) förordas och premieras – inte minst när brister, missförhållanden och problem uppdagas. För det är först när dessa synliggörs som de kan hanteras.