OCD-vården till stor hjälp för alla ångestsjuka
Söndag igen och ytterligare en vecka i återhämtningens tecken är till ända. Det går väl inte skitbra för mig just nu. Behovet har varit större än jag och läkaren kunde förutse och jag börjar inse att jag endast skrapat lite på ytan av det verkliga arbete som återstår. Det finns dock tecken på att jag åtminstone för handlingen framåt. Summan av kardemumman och dagens insikt är att jag och vi alla har mycket att lära om oss själva, hjärnans mekanismer och verktyg för frid och ro av vetenskap och vård kring diagnoser som OCD, men även perfektionism och kontrollbehov. För att kunna bryta destruktiva mönster och vanebeteenden hos oss själva. Och börja välja ny, mer hållbar livsstil framåt.
Tänkte kort dela med mig av dagens insikter; då mående och kraft verkligen är begränsat i dag.
Det jag ser är ett mönster. Djupa hjulspår i mitt sinne som plöjts upp och fördjupats om och om igen… egentligen sen innan förra julen då jag hade en betrodd och kär medabetare som skulle rycka upp bopelarna till sitt liv och flytta till ny kontinent på andra sidan jorden. Försöken att ersätta henne blev en turbulent historia som slutade i krasch och förskräckelse i somras. Då jag driver ett tjänsteföretag inom vården är det “människor som är produkten” - till skillnad från exempelvis maskiner som bockar plåt eller spottar ur sig skruvar eller järntråd i treskift som är så vanligt här i gnosjöregionen. Mina medarbetare och jag och det arbete vi utför är själva kärnverksamheten: varför arbetsmiljön påverkas oerhört när en ny medarbetare skall in i bilden och alla rutiner. Oavsett förmåga.
Inlärd hjälplöshet - myndighetens främst vapen
Det som dock gjorde slut på mina resurser under hösten var efterspel och nyrekrytering på arbetet men också ökad myndighetsbevakning från Försäkringskassan: som administrerar statliga bidrag till verksamheten (enkelt uttryckt). Och vi har säkert alla samma dåliga erfarenhet av just denna svenska myndighet? Varför jag gärna vill tro att jag inte är ensam om mina känslor av skam, frustration och stundtals uppgivenhet efter kontakter med myndigheten. För att vara något så byråkratiskt och torrt med tydliga direktiv och regleringar via exempelvis förvaltningslagen utsätter enskilda handläggare svenska medborgare för vad som rent ut är mobbning. Aggressivitet, hånfullhet och hot är vardag i brev och telefonsamtal. Samt underminering av verksamhetens ekonomi då handläggare tar tillbaka utbetalade pengar i ersättning med anledning av att hon hävdar att jag gjort byråkratiska fel med koder, borttappade papper och “bristfällig dokumentation”. Parallellt med att de tycks anse sig vara i sin fulla rätt att komma med vilseledande, motstridig information, skriva om, lägga till och dra ifrån sina instruktioner, lite när det passar dem själva. Samt de oceaner av tid som avkrävs mig istället för att jag får ägna mig åt kärnverksamheten. På samma sätt som Askungen i sagan inte hinner sy sin egen klänning (jag = hinner inte lägga tid på att hjälpa människor, debiterbara insatser och intäkter) för den elaka styvmodern jagar på med omedelbara krav på att städa hela huset, tvätta alla kläder och passa upp på sina styvsystrar när de skall klä sig för balen på slottet.
Tyngden av de orimliga och omäjliga krav och klagomål som försäkringskassan ställt på mig i min yrkesroll har fått ner mig på knä. Skam att säga. Samtidigt som mina tankar också i och med detta letts in på nya vägar och söka ny information om min situation och mina rättigheter. Jag tvingas lyssna inåt och rannsaka mig själv: “vad är jag egentligen rädd för? Vad är det värsta med denna häxjakt? Vad skall jag göra?” Jag kan nu se att den hotbild som växt sig stor och stark i utkanten av mitt medvetande egentligen inte behöver vara så skrämmande. Jag börjar kunna avmystifiera den tidigare oformliga, gäckande skräckkänslan av att “min” hänsynslösa utredare, som är öppen med sitt onda uppsåt och sitt personliga korståg mot mig, när som helst skall kunna skrämma mig livet med deadlines och hot om “regelbrott och felaktiga utbetalningar” samt kräva att jag lägger timmar på att leta upp och skicka in dokument i någon av alla hennes “kompletteringar, synpunkter, ‘kan inte läsa materialet’, har inte fått materialet skicka om” och alla överklaganden…. (tungt och skrämmande för både mig och mina medarbetare) som om deras pengar vore grunden till all min lycka, min hälsa och det viktigaste i livet? Inget kunde vara mer fel.
Peppande instagramkonto med tips från dottern. Inspiration!
Eliminera energitjuvar och minska känslomässigt engegemang
Genom samtal med branschorganisationens jurister, andra statliga utredare och justitieombudsmannen börjar jag dock förstå att ingen myndighetshandläggare får agera i egen sak och hitta på regler själva, hur väl hon än döljer och väver in det i kanslisvenskan i sina beslut. Jag är inte utan rättigheter. Statliga utredare har inte all makt och fritt fram att trakassera de medborgare eller institutioner de granskar. Vi har trots allt i dag ett rättsamhälle som skall skydda invånarna från oegentlig myndighetsutövning och maktmissbruk. Jag visste det egentligen men hade distraherats och glömt bort det i allt larm och kaos, rökbomber och chockgranater kastade av försäkringskassans handläggare dag ut och dag in. Men nu när jag tillåtits en viss distans, haft tid för analys och reflektion samt tillgång till kompetente bollplank börjar jag äntligen se pusslet framför mig och får en aning om hur jag skulle kunna gå vidare: för att eliminera denna enorma energitjuv som slagit sin väg in i mitt liv.
OBS! Förtydligande för mig själv och andra: Detta handlar inte om att jag aldrig “gör fel”, enligt ett regelverk plus myndighetens “osynliga” regler och krav som inte finns nedtecknade någonstans, eller att jag inte vill bli granskad i min yrkesutövning. Det handlar om att myndigheten inte har rätt att neka mig mina rättigheter (exempelvis rätt tid för deadlines, hjälp med rättning, rätten till en objektiv bedömning som följer lagarna, att ge sanningsenlig korrekt information om myndighetens direktiv och att ansvaret för inskickat material är MYNDIGHETENS inte mitt, med mera). Det är så att det finns tandläkare som gör fel i myndighetsformulären och då finns det också handläggare som gör fel i sitt arbete. Vi är alla bara människor. Neutralitet är svårt. Det är därför som det finns tydliga lagar för statliga utredare som säkerställer den granskades rätt till objektiv bedömning. Förvaltningslagen.
Så ja, summan av kardemumman är att det faktiskt känns något bättre. I synnerhet efter ett telefonsamtal jag hade med en närstående som jobbar som utredare på en annan statlig myndighet och alltså faller under samma jurisdiktion som “min” handläggare på försäkringskassan. Fakta och validering - det vill säga att en annan människa bekräftar, håller med om och backar dig i att din upplevelse är SANN, att gärningspersonen inte har rätt att göra så mot mig, att det finns vägar att anmäla en sån person - är oerhört trösterikt och befriande. Varför vi aldrig får glömma bort att använda varandra, andra medmänniskor och de av samhällets tjänster som faktiskt finns för att hjälpa oss i stunder av nöd. Det är så lätt att krossa en annan människa, skapa kaos och förvirring. Att varken du eller jag skall vara så hårda mot oss själva. Vi är helt beroende av ett helikopter- eller tredjepartsperspektiv av våra liv för att nå klarsyn. För detta ändamål är andra människor det bästa vi har! Återigen, när livet är kaos och hela havet stormar och du ser varken ut eller in: Ring En Vän.
“Bråk är bra för relationen!”
Jag har även tidigare talat om konflikter i nära relationer som seglat upp under hösten: avseende dessa upplever jag dock nu att dammet lagt sig. Vilket måste bero på att jag tack och lov har god förmåga och goda människor i min närhet som förstår och sätter värde på de positiva effekter som en löst konflikt för med sig. “Bråk är ett utmärkt sätt att lära känna en annan människa på”, som en av mina psykologer sa en gång i tiden. Det stämmer - kärnvärderingar, gränser och behov blir aldrig så tydligt som i en dispyt där två olika intressen och viljor plötsligt står emot varandra. Och samsyn och god relation är en färskvara, inget man kan sätta på paus så det räcker en evighet. Relationer är som livet = dynamiskt och ständigt utsatt för omvärldspåverkan, dagsform och andra prövningar. Jag har själv lärt mig detta den hårda vägen och ställer mig därför ödmjuk till mina medmänniskor; nära och kära. Ta ingen eller ingenting för givet. Så skall jag bara försöka komma ihåg det i realtid också…men det är bara att “träna på” och inse att jag kommer fortsätta göra fel och misstag i relationerna. Att det dock är okej så länge jag kan se min egen del, ta eget ansvar och jobba för förändring.
För att återkoppla till Mina Djupa Hjulspår i sinnet: är de sammantaget en utmaning att hantera nu när mitt fokus skall ligga på återhämtning, självbekräftelse och acceptans. Samt viktigt häsloarbete och nya planer på mer sunda, hållbara förutsättningar i livet. Jag upplever det absolut som ett misslyckande och oerhört irriterande när tankar på exempelvis försäkringskassan, illojala före detta anställda och förväntansångest om rädsla för kontrollförlust över min tid och sinnesfrid pga av nämnda myndighetsperson kommer insmygande i hjärnan och plötsligt befinner sig längst fram i mina tankar. Dagtid. Nattetid är det helt enkelt ett jävla trauma. Min reptilhjärna beter sig som om det fanns en blodtörstig tiger under sängen i sovrummet, drar på max i kortisol-frisättningen med stressad revbensandning, dunkande hjärta och muskler spända till max. Jag glömmer helt bort att djupandas, realitychecka mig själv och deflektera de invaderande tankarna och skräckkänslan. Nu är det två veckor sen snart jag hade min senaste panikångestattack, något jag trott var borta sen många år tillbaka. Men men. Som sagt: psykisk hälsa är en färskvara. Och människan klarar inte hur mycket som helst.
Vad skall jag göra? Jag försöker lugna mig, repetera de tips och kloka ord jag hört tiotusentals gånger i mindfulness, meditation och KBT-strategier för hantera invaderande tankar och den flod av självkritik och perfektionistiska krav som följer med dem. Direktiven är tydlige: tvångstankar skall motas bort. Ångest är ett falsklarm. Det viktigaste just nu är du. Allt annat får vänta.
Ångestsyndromen kan hjälpa oss alla
Jag VET detta. Jag jobbar hela tiden på att inte döma mig själv eller jaga upp mig när de oönskade tankarna och därmed rädslan kommer. Jag har närstående med OCD-diagnoser och har också därför tillgång till jättebra tips och strategier (som jag avser redogöra för nedan). Jag har läst på om perfektionism. Jag har läst på om depression. Jag har läst på om OCD. Och kan bara dra slutsatsen att alla tre spelar en viss roll i den situation jag befinner mig i nu. Förtydligande: alla kan inte ha en kliniskt ställd diagnos exempelvis OCD eller GAD. Men alla människor kan drabbas av/känna igen drag av alla dessa tillstånd; i större eller mindre omfattning. Vi är alla människor och delar samma sorts hjärna och nervsystem när det reagerar på stress.
Det är också intressant att reflektera över att all ångest egentligen bara är ett uttryck för vårt behov av att ta kontroll över vår tillvaro. Men vi vet alla sanningen - vi HAR ingen kontroll över livet. Inte egentligen. Det finns så mycket i vår omgivning vi inte kan styra: sjukdom, död, kris och katastrof. Oro, ångest, ängslan inför framtiden tär bara på oss och för med sig olycka. Bort med detta! Och fokusera på det du faktiskt KAN kontrollera - som exempelvis dig själv och dina medvetna handlingar för bättre hälsa.
Jag måste förstå att jag också kan vara slav under tvångstankar - även om jag inte checkar alla boxar symptom för OCD-diagnos. Detta är viktigt för jag måste begripa att jag därmed inte är annorlunda än alla andra med ångest. Helt ärligt måste jag erkänna att jag oreflekterat fått känslor av att inte förstå andra människors ångest eller tvångshandlingar, på något sätt tycka att allt är “deras eget fel”, att de borde förstå att dessa är helt orimliga och oviktiga och bara händer i deras eget huvud. Jag har kommit på mig själv med att tycka jag är helt annorlunda än dem. Möjligen ett undantag: för MINA ångest- och tvångstankar är ju “problem på riktigt”. Vilken hemsk och hänsynslös hybris! Ja, i mitt rehabarbete krävs en ordentlig dos ödmjukhet och insikt om att jag är givetvis precis likadan som alla andra människor. Det finns inget speciellt med mig. Jag är inte undantaget som bekräftar regeln. MINA invaderande tankar och tvångshandlingar är exakt likadana, med samma ursprung som en annan stress- eller ångestsjuk medmänniska. Som kanske behöver skriva om en postit-lapp med orden “ring Göran” 25 gånger för att det skall kännas “rätt”. Kollar spisen 13 gånger innan man våga lämna hemmet. Eller tvingar sig att läsa/radera alla inkomna jobbmejl innan hen får sluta för dagen för att annars kommer hen - eller närstående - DÖ!
Jag är exakt likadan. En plötslig tanke på den senaste attacken från försäkringskassans handläggare går som en stöt genom kroppen, skapar ett hugg av ångest: en tydlig signal på ett omedelbart hot! På en hundradels sekund har hjärnan kastat sig över funderingar och katastrofplaner på hur jag skall formulera mig till en chef eller JO. Min första impuls är att genast gripa min telefon eller närmaste block och penna och genast skriva ner de ord jag har på tungan. Som ett försvar mot det inbillade hotet. När jag utfört tvångshandlingen - skriva upp en lång text i ämnet - släpper ångesten något för ögonblicket. Jag andas ut. Jag tror att jag i och med detta har slagit tillbaka ett fiendeangrepp och kan se fram emot resten av dagen i lugn, ro och trygghet. Utan att förstå att jag bara grävt det jävla hjulspåret i sinnet djupare och banat väg för tio liknande tankar med tillhörande tvångshandling istället. Hjärnan går väldigt gärna i samma hjulspår. Det du tänker mycket på, det som får mycket uppmärksamhet av dig, föds av dig kommer växa och få en framträdande plats i ditt sinne och därför återkomma mycket oftare. Som en jävla logaritm-AI i din sociala medie-app eller sökmotor.
Detta vet människor med OCD-diagnos. Hela behandlingen går ut på att träna på att låta invaderande tankar komma och gå med målsättningen att ALDRIG begå tvångshandlingar. Först då kan besvären långsamt dö ut. Och de hemska, ångestframkallande, invalidiserande tankarna försvinna. Första steget är att erkänna att “tankarna på dina problem” och liknande faktiskt ÄR tvångstankar. Som inte hör hemma i din hjärna här och nu.
Tips som hjälpt mig hittills:
“Tankar är moln - se dem, låt dem blåsa förbi och passera. Du är ett berg. När molnen skockas runt dig är det lätt att tro att du är dina tankar. Men du är inte ett eller alla moln. Du är berget. Som reser sig över molnen” (sarabethyoga.com “fem minuter meditation för ångest och oro”)
“Håll med tvångstanken” = se det upplevda hotet som ett förslag som du “går med på”. Exempelvis: Jag har ofta svårt att båda åka till och lämna mataffären jag befinner mig i rädsla att jag “glömt något”. Jag får aktivt träna på att acceptera tanken “då FÅR jag väl glömma något då!” Jag åker hellre tillbaka till affären tio gånger igen än handikappas av denna jobbiga ångest som får mig nästan vänta till kyl, frys och skafferi är tomt hemma samtidigt som jag dröjer mig kvar i affären när jag väl är där: strängt granskande varenda hylla för att kanske hitta precis det vi behöver hemma. Detta tar timmar.
Vi måste spela djävulens advokat här: “vad är det värsta som kan hända?” Blir lättare att nå ett sinnestillstånd där du kan rycka på axlarna och säga till dig själv: “det där är inte viktigt så jag skiter i det här”. Som gamla favoriten: “om solen exploderar i morgon: då för den väl FÖR FAN GÖRA DET DÅ!”. Så omkalibreras din hjärna att sluta hålla på att kasta upp inbillade hot-, ångest- och tvångstankar hela tiden. Är det inte viktigt för dig och ditt medvetna jag kommer det så småningom inte vara viktigt för ditt undermedvetna heller.
Arbeta mycket med mindfulness och meditation på dagtid så du tränar på att ta kontroll över din egen upplevelse av nuet. Dina tankar. Dina känslor. Din andning. Vår förmåga till medveten situationsanalys är långt mycket viktigare än stenåldershjärnans ängsliga överlevnadsreflexer på temat “tänk om!”
Nattetid: försök få kontakt med dig själv när skräcken slagit sina klor i dig. Djupandas! Det är alltid en bra början. Påminn dig själv om din evolutionsbiologi - vi är daglevande däggdjur och nattmörkret skrämmer oss (vi kan inte se rovdjur, faror eller fiender). Repetera att det inte finns någon tiger under sängen - ingen anledning till dödsångest eller oro. Träna dig själv i att besluta att skjuta upp tankar, handlingsplaner, beslut med mera kring det aktuella inbillade hotet till morgondagen: I DAGSLJUS, PÅKLÄDD/PÅ JOBBET, GÅR UPPRÄTT. Vilket är din enda reella förustättning för att möta ett hot eller lösa ett problem. När vi ligger ner, avklädda, i vår säng, i mörkret på natten är vi som mest sårbara och utsatta. Säger vår stenåldershjärna. Men du behöver inte upp och slåss/fly mitt i natten. Vi kan överrida denna urgamla instinkt med vårt moderna, civiliserade (?) sätt att resonera. Och kortisolnivåerna går förhoppningsvis ner igen.
Att läsa på om OCD, perfektionism och kontrollbehov kan ge vem som helst bra verktyg för att hantera ångest och oönskade tankar. Starkt tips från mig. Generella behandlingsmetoder i professionella vården är KBT via skräddarsydda metoden ERP: exponeringsrespons och förebyggande terapi. Länk till svenska OCD-förbundet: Manual för att hjälpa dig själv - Svenska OCD-förbundet
Själv tar jag en dag i taget med utgångspunkten: “vad känns bäst för mig i dag?” och välja vägar som jag vet leder MOT mitt mål, snarare än bort från det.
Ta hand om dig!
Love Lisa
Veckans kampsång:
JUNGLE
Tash Sultana
I see the way you move
It's so fluid
Be here by my side
Got nothing to hide
Know that you're hurting
I see the tears behind those eyes
And I can't wipe them clear
Your love was like gold to me
But you hold me closer to the light
Wouldn't find the bullet inside
Unless you magnified
But you throw me into the deep end
Expect me to know how to swim
And I, I put my faith inside my hands
Cause I will be just fine
Welcome to the jungle
Are you gonna dance with me?
Welcome to the jungle
You got to close your eyes and see
Welcome to the jungle
Are you gonna dance with me?
Well, no nah
Well, no nah
Sitting tight with my black jeans on
And I'm paralysed make your way toward the sun
Got the palest soul you ever seen oh darling
You mightn't be the one
Sitting tight with my curly hair
Making your way with that sheepish stare
Said are you real do you feel are you there?
Ashes to ashes
And the embers I blaze
Oh, I gotta rise amongst you, though
And I think about your face every day
But you pull me closer to the light
You wouldn't find the bullets inside
Only if you magnified
Welcome to the jungle
Are you gonna dance with me?
Welcome to the jungle
You got to close your eyes and see
Welcome to the jungle
Are you gonna dance with me?
Real or not
Real or not