Jag vs post-vålds-depressionen 1-0

Offer för psykiskt misshandel, eller som nck.se skriver, “kontrollerande psykiskt våld”, har störst samband med efterföljande psykisk ohälsa; som exempelvis ångest, PTSD och depression. Depression och evolutionsbiologi då? Varför har vi smärta? Professor Randolph Nesse, psykiater och författare aktuell med boken “Good reasons for Bad Feelings”, svarar på dessa viktiga frågor kring smärta och lidande under sin intervju i podden Smärtpunkter av Åsa Nilsonne, också psykiatriker och författare. Enligt Nesse behandlar 80% av den psykiatriska vården i världen i dag patienter med depression och ångest. Jag och du och alla andra som utsatts för våld i nära relationer utgör en stor del av denna grupp. I dag vill jag titta närmare på depressionen och dess koppling till offer för könsbaserat våld från närstående.

Nesses bok citerar bland annat Darwin: “Pain and suffering of any kind, if long continued, causes depression and lesses power of action. Yet its well adapted to make a creature make guard it self against any great or sudden evil” = "Smärta och lidande av något slag, om det pågår länge, orsakar depression och minskar handlingskraften. Ändå är den väl anpassad för att få en varelse att skydda sig mot all massiv eller akut ondska."

I nämnda poddavsnitt diskuteras det faktum att depression och naturlig nedstämdhet har en koppling till de önskningar och viktiga strävanden vi människor har. Som började redan i tidernas begynnelse med hur vi letade mat. Pessimisterna satt still i grottan och väntade ut dåliga tider. Optimisterna trodde på “det FINNS mat där ute!” gick ut under dåliga omständigheter och försvann. Eller stod och ruskade ett fruktträd långt efter att sista frukten fallit. Det gäller att veta när man skall fortsätta sträva efter sina mål och när man skall släppa ouppnåeliga drömmar. Lägga sina värdefulla krafter på något annat. Mer realistiskt och fruktbart. Diskuterar de två psykiatrikerna.

Dessutom “lär” vår kultur oss att om vi bara “kämpar” och “tror på oss själva” så kommer vi lyckas med våra mål. Vår kamp. Vår livslånga strävan. Oavsett vad det gäller! Titta på vilken slumpmässig biofilm du vill. Det mesta handlar om hur någon “lyckas mot alla odds”. Postivismens farliga fälla. Nesse önskar att fler skulle acceptera enklare levnadsförhållanden. Varför kan vi inte tillåta oss duga som är vi är? Just nu?

Vill återigen slå ett slag för Negativt Tänkande, se mitt allra första blogginlägg. Mycket uppfriskande!

De sju himmelska dygderna: kyskhet, måttfullhet, generositet. Nedre: Flit, medmänsklighet, tålamod och ödmjukhet.

Randolph Nesse menar att depression ofta beror på att människor ständigt strävar efter ouppnåeliga mål. Och när vi inte lyckas blir vi förtvivlade. Deprimerade.

“Most behavior is in pursuit of a goal. Most religions offer to get people OFF the hedonistic treadmille. Get of this constant pursuit of satisfying desires. Buddist says all desires are illusions. Like I say; “some desires are good for your genes not you”.

Det knyter an till de sju dygderna (motsatserna till de sju dödssynderna), eller hur?

Ödmjukhet (motsats till högmod)

Generositet (motsats till girighet)

Kyskhet (motsats till lust/”det som är bra för våra gener, inte nödvändigtvis bra för oss själva som individer”?)

Medmänsklighet (motsats till avund)

Måttfullhet (motsats till frosseri)

Tålamod (motsats till vrede)

Flit (motsats till lättja)

Yla mot månen

Jag är ingen aktivt religiös person men är ändå intresserad av andlighet. Av alla sorter. Allt kring lidandet som människor funderat över genom tiderna. Och det här perspektivet på depression är fascinerande. Motsatsen till psykisk ohälsa är ju psykisk hälsa. Vi vet ju att om vi börjar leva efter de sju dygderna kommer vi nånstans troligtvis må bra? I längden.

Mina rutiner, exempelvis, ser jag som en långsiktig behandlingsmetod mot mitt dåliga psykiska mående som helhet. De har en koppling till de sju dygderna. Wow! Inte tänkt på detta tidigare. Även om jag och äldste sonen diskuterade faktiskt detta ganska nyligen. Han kanske sådde ett frö?

Daglig rutin:

• Att lägga mig tidigt varje dag (måttfullhet?).

• Träna yoga och mindfulness - nästan varje - morgon (tålamod/flit?).

• Öppet dela med mig av min ruskiga historia i bloggen här (ödmjukhet/generositet?)

• Mer aktiv i kvinnokampen, #kvinnostrejk, lokala kvinnojouren, att lyssna och lära av fantastiska feministiska kvinnocommunityn (medmänsklighet?).

• Kyskhet hade varit ett bättre val än att ge efter för Lustan för Den Gifte Mannen exempelvis. Vilket även gäller mina två (mycket fysiskt attraktiva) Förövare. Det hade skonat mig hjärtesorgen…

  = Så slutsatsen är nog faktiskt.. att de sju dygderna. Faktiskt hjälper mig.

Kanske är det räddningen? Även för depression och psykisk ohälsa som orsakades av våld i nära relationer? För mitt “ouppnåeliga mål” är troligen att jag vill bli “precis som jag var förut”. Hel och ogrumlad. Utan gamla knöliga ärr och hälta. Utan den fruktansvärda historiken. Sveken mot barnen och mig själv. Den historien vill jag gärna skriva om, tack! Men ingen kan bli “född på nytt”. Kanske bättre att gilla läget och acceptera detta livet som det Nya Normala?

Skall jag vara helt ärlig så tror jag aldrig jag haft det så bra i mitt vuxna liv nånsin? Praktiskt sett. Är ifred. Har världens finaste bästa vuxna barn. Bor i mitt eget hus, fri från demoniska HCM. Världens bästa jobb med världens bästa människor. Omgiven av härliga, äkta, varma vänner. Fri att ägna mig åt min aktivism, kämpa för bättre villkor för kvinnor och andra minoriteter. Med tillgång till all världens kunskap… bara sådär.

Tacksamhet och dygder ÄR verkligen en sund plattform. Då och då. Lite till vardags. Lite lagom så.

Så kan jag fantisera om att slita loss köttbitar ur imaginära HCM-penisar så blodet rinner över min haka, rusa naken över frusna ängar mitt natten och YLA MOT MÅNEN… på helgerna! Ha ha!

Denna vackra bild, av signaturen Sugargrl14 från deviantart.com, säger allt om hur det goda och det onda inom oss samexisterar, tycker jag.

Min inre hälsoresa så. Vi har kommit till vecka fyra och fredagen på Hooks Herrgård SPA fortsätter…

När den naturliga ångestdämparen VARMT VATTEN får verka kommer så småningom stress, ångest och rastlöshet att rinna av mig. Hjärnan befrias från monkey-mind-tankar och annat vansinne. Efter ett tag blir det en lugnare ström på aktivitet. I stillheten har viktiga saker äntligen en chans att få flyta upp till medvetandet. Och några exempel på det jag funderar på i dag är… varför blir jag sjuk, fet och tappar formen om och om igen? Klart som fan att kroppsångesten spökar när jag glider runt i bikini hela dagen tillsammans med en massa andra halvnakna människor. I en miljö där det kryllar av helfigurspeglar…

En utmaning! Okej - dags att kavla upp ärmarna och ta i tu med det. Normbrytande är som stenbrytande = det krävs hårt arbete, järnvilja och oräddhet (för att bli svettig eller utstirrad av en arg pöbel). En underlig slump har uppenbarat sig för mig; det är fem år mellan mina maraton och stora viktförändringar. 2014 gick jag ner säkert 50 kg med min pt och hennes pulver-klubb och sprang mitt första maraton 18 oktober i Växjö. September 2015 sjuk igen och SSRI-comeback, träningsförbud (pga prestationsångest) och mental och kroppslig dvala. Viktuppgång. "Friskförklarad" efter drygt ett år, medicinutsättning våren 2017. Sommaren 2017-2019 gick jag ner en massa igen och tränade mig till topp-trim. Mitt andra maraton sprang jag 24 augusti 2019 i Jönköping. Mellan där hade jag också en halvårs-släng med sjukskrivning september 2017-mars 2018 då en distriktsläkare skrev ut tabletter att sova på, jag ville inte ha några SSRI denna gång. Tänkte bekämpa sjukdomen “au naturel”, tänkte jag. Det sket sig. Hade jag inte envisats med att ge mig i lag med Snubben så kanske jag inte suttit här nu? Vem vet?

Hur som helst. Jag har - i och med denna tio veckors satsning - börjat ta mina första stapplande steg mot maraton hösten 2023..! Blir det 2024 har det gått ytterligare fem år (!) Vill i alla fall hinna med ett till maratonlopp innan jag fyller 90…!

Mitt lömska sneglande på övre bilden beror på att jag inte riktigt fattar hur kameran på mobilen funkar, ha ha!

…är ena bilden bättre? Andra sämre? När det gäller att bedöma min hälsa? Syns det på utsidan hur man mår på insidan?

Patriarkatets skönhetsideal dömer givetvis ut övre bild till fördel för nedre bilden. Men inte jag! För på bilden med Emma från nu i julas MÅR jag så oerhört mycket bättre psykiskt. Jämfört med nedre bilden från maraton-målgången 2019. Där var min fysik fortfarande på topp. Men det var bara en tidsfråga innan Det Stora Raset skulle komma. När den bilden togs levde jag ett liv där jag inte sov nånting. Min Förövare plågade mig med fylla och psykiskt våld dag som natt. Grät jämt. Fick upprepade panikångestattacker och det kunde ta timmar innan skakningarna i kroppen gav med sig efteråt. Att le på målbilden är den mentala motsvarigheten till att kamma över en flint. Det skall se ut som om jag har hår. Men egentligen är jag skallig. Så skulle man kunna summera denna bild…

Jag letar mönster

Det jag försökte åstadkomma i och med denna promenad längs minnenas allé var att försöka hitta en gemensam nämnare bland de orsaker, riskfaktorer och val som lett fram till sjukdom. En svår nöt att knäcka! Jag såg något slags mönster = destruktiva relationer. Sjukskrivningen 2012 var en uppskjuten och framflyttad historia som jag har original-satans knappt femtonåriga terror, + tre års eftervåld, att tacka för.

2015 var Gamla Killen i kombination med jävla vidriga Praktikertjänst och min omöjliga sits i detta företag. …plus livet som ensam mamma med tre tonåringar hemma som ständigt tävlade om titeln "Dagens Känslomonster Tillika Vandrande Svettmongo". Vem skall vara svarta fåret i dag. Dessa tonåringar som levde efter principen "Golvet är en Horisontell Garderob", "Att Byta Strumpor En Gång i Månade Räcker" samt "Syskon är Djävulens Påfund" och andra visdomar… Detta säger jag med största möjliga kärlek… men två veckor efter att lillebror fyllt 13 år och jag hade tre tonåringar (13, 15 och 17 år) under samma tak, samtidigt var jag helt slut… "jag ORKAR inte detta…" tänkte den här ensamma mamman.

Det var under den här perioden jag tyckte jag klurade ut varför spädbarn är så otroligt duktiga på att skapa kärleks- och omhändertagandekänslor hos vuxna. Jag gör vad som helst för mitt barn! Min kärlek är stor som universum. Älska älska älska…. Barnen måste se till att kärlekskontot hos föräldern fylls på ordentligt i fjorton, femton år… för sen kommer TONÅREN. Då blir det en hel del aktivitet på uttagssidan på detta konto… Nejdå. Klart jag älskar mina små gullungar, även när de var tre blanknästa rufsiga troll som ylar i raseri mot varandra som värsta operadivor när man kom hem efter en lång dag på jobbet. Har stekt köttbullar i två liter olja så hela hemmet osar och sjutton olika plastbyttor, grytor och skålar står utspridda över hela köksbänken. Eller ännu värre… guppar runt på ett flottigt, stinkande hav av avfallsvatten i en överfull diskho för nu har någon korkat igen de gamla rören…IGEN! Eller darrar på rösten och med ögonen fulla av tårar vill prata ut om att jorden kommer gå under i år (för det visar både Nostradamus och Maya-kalendern!) samt att oljan håller på att ta slut. Vad skall vi då göra? “Hur kan du kalla dig för djurvän mamma?! När du ÄTER KÖTT!” För att inte tala om det ständigt återkommande, vedervärdiga problemet med igenkorkat avlopp på toa när jag störtar in, kissnödig så jag håller på att dö… Bara för att mötas av en toalettstol där vatten runnit upp ända till kanten. Där en avslöjande, mörkgrå klump (ibland mer…) fyller hålet längts ner. Samtidigt som några sorgliga, tunna rester av toalettpappret sirligt svävar långsamt i vattenvirvlarna. Nu har de "snutit elefanter". Använt en halv toarulle när de bajsat. IGEN!!! Suck suck SUCK!!!

Men! Allt går över. Till och med tonåren. Då borde satans depressionen också gå över. För jag har inte sett några återfall i pubertet hos ungdomarna? Inte än i alla fall…!

Kanske besvarade jag min egen fråga precis här? Att vara ensam ansvarig: "allt hänger på mig", både hemma och på jobbet tar ut sin rätt. Så småningom. Och envisas jag samtidigt med att släpa runt på en pojkvän som får till och med min inre kritiker en dålig dag att lika Moder Theresa. Så självupptagen och dömande är han. Så konsekvent att vägra ge tillit, bekräftelse eller osjälvisk kärlek. Ovanpå allt det andra. Är väl ett ganska tydligt recept på katastrof. Och sjukdom.

Den psykiska misshandelns gift

Svaret på min fråga i dag blir i alla fall: Jag är definitivt medansvarig i mitt öde eftersom jag utgjorde "ena halvan" av den destruktiva relationen. Samtidigt kan jag inte klandras för att ha blivit misshandlad - fysiskt, psykiskt eller genom "vanvård" och utfrysning. Det var inte "mitt fel" att jag blev sjuk. Det jag kan göra nu är att försöka förpassa mina traumatiska minnen och de mindrevärdeskänslor hos mig själv som följer med dem till min faktiska minnesbank. Som jag tänker mig som en något dammig avdelning med arkivhyllor i grått stål som rymmer låda efter låda i wellpapp. Det står olika datum på lådorna. På några av dem har en spindel byggt ett fint, symmetriskt nät. Ingen har grävt i det här arkivet på åratal. SÅ vill jag ha det. Jag vill… som mindfulness-Ola säger i sin e-kurs "bli FRI från mitt lidande". Jag vill inte att gamla tiders synder och trauman skall hemsöka mig I DAG!

Som en god vän sa till mig när jag bott i min hemstad igen ett par år, efter separationen från original-satan, och bara ville isolera mig… gömma mig hemma under en filt och aldrig komma ut igen. "Du har ju kämpat så hårt för din frihet! Skall du nu inte använda den till någonting nu?! Vad var det då värt?". Ja jag HAR slitit oerhört. Gett allt blod, all svett och alla tårar jag har för att bli fri. Men fri är jag bara om jag vågar ge mig ut och LEVA LIVET! Annars sitter jag fortfarande i fängelse. Fast i praktiken i mitt eget huvud då.

Är troligen precis just detta som är så förrädiskt och farligt med misshandel. Den psykiska och de psykiska effekterna av allt våld. Den absolut mest livshotande och farliga skadan händer INOM DIG! Och du blir aldrig "kvitt" dig själv. Ett brutet ben läker. Men en sönderslagen själ? Ett krossat hjärta? En utplånad självkänsla? Hur blir det med den?

Det är otroligt svårt att bli kvitt hemska saker som sagts om mig - av min närmaste, den jag älskat mest, levt med - i åratal. Hur hämtar man sig från detta? Hur förstår man att det han sa INTE ÄR SANT? Vem kan komma in i min hjärna och städa ut åratals degenererande, själsdödande, systematisk hjärntvätt? Ingen. JAG SJÄLV. Måste göra jobbet.

"Nej, jag är inte ful, fet och dum i huvudet." "Nej, jag är ingen slampa som inga män vill ha". "Nej, jag är ingen dålig mamma". "Jo, jag tror visst att mina vänner, syskon eller familj tycker om mig för den jag är. De vet vem jag egentligen är och skulle inte skrämmas iväg 'om de såg mig nu". "Jo, jag tror någon annan människa ute i världen visst skulle kunna tänka sig att bli tillsammans med mig. Det är inte alls bara du som 'står ut med mig' och jag behöver inte vara det minsta tacksam mot dig för detta".

Var din egen bästa vän!

Vi själva måste säga de här sakerna till oss själva. Vända på det förövaren säger. Och förstå att det faktiskt är lögn. Inte ett enda ett av alla de påståenden han gjort mot dig är sant. Inget i hans fruktansvärda behandling av dig är rättfärdigat för att du är så usel,som han tycker.. Inget av allt det här är ditt fel.

Men problemet är… i en sån relation. Och efteråt också ibland… har vi för länge sedan slutat lyssna på oss själva. Även i våra ögon har vår egen röst inget värde. Jag var van att vara rättslös. Att ha offrat allt. Till och med min egen identitet. Inget fanns kvar. Jag skulle inte kunna stå på mig mot en myra ens en gång. Att jag då skulle kunna säga till mig själv "jag har rätt och han har fel!". "JAG ÄR BRA!" "INGET AV DET HÄR ÄR MITT FEL!". …blir en omöjlighet. Lika tvivelaktigt som om en femåring på en lekplats hävdat att bebisar kommer från storken. Jag saknar trovärdighet i mina egna ögon!

Visst, jag kanske på ett plan förstod att jag och barnen måste ut! När det gällde originalsatan. Att jag måste lämna relationen! Flytta! Stanna hemma! Aldrig träffa original-satan, snubben…med flera igen… Det praktiska och förnuftsmässiga är en sak.

Det känslomässiga…min inre röst…när jag är ensam… är en HELT annan sak. För mannen tar över min röst. Han gör sig till Min Inre Kritiker i egen hög fysisk person. Det är fasansfullt när den man älskar dömer mig mycket hårdare än jag till och med dömer mig själv.

Ta Snubben till exempel: "du borde verkligen gå ner några kilo, det är inte hälsosamt att vara så överviktig"…för att sen klappa mig på huvudet när jag varit och tränat. Och nedlåtande säga: "du FÖRSÖKER i alla fall. Så duktig som kämpar på!". Att jag faktiskt sprang ett maraton var inget som han ville låtsas om. Min kropp var DÅLIG. Och FET. Helt FEL som den var. Punkt slut. Hade han bestämt. Snubben såg bara en sjukligt överviktig människa. Inte den topptrimmade, hälsosamma kropp jag faktiskt hade. Det var som om han förvandlats till min egen kroppsdysmorfofobi - gett den liv och skepnad och börjat gå omkring. Han hade precis den skeva synen på mig som jag kunde haft oturen att åka på själv. Med tillhörande ätstörning eller något annat.

När det har gått så här illa. Är det otroligt svårt att bli av med de där rösterna i huvudet. Det är illa nog att slå på sig själv, att låta Vår Inre Kritiker - som Ola Schenström, mindfulnesscenter, talar om att vi alla har - bestämma. Men det är än värre när en livs levande människa - en kärlekspartner - tar över den här rollen. Synar och HÖJER! Som Snubben gjorde.

Men det är precis det som händer i en destruktiv relation. Mannen/männen, i mitt fall, blev Min Yttre Kritiker. Och även om jag gjorde mig av med dem rent fysiskt så skvalpar resterna av dem fortfarande runt i mitt huvud. Nu ned-morfat till Min Inre Kritker. Som håller med om allt de sa. På deras nivå. Styr och ställer. I tid och otid. Går i skov. Du tror du är av med henne ett tag. Men så dyker hon upp igen! Och rabblar ALLT mina förövare sa… Särskilt när jag är stressad. Ledsen. Mår dåligt. Haft en dålig dag. Såklart. Hon slår på mig när jag redan ligger ner.

Detta är så SJUKT JOBBIGT!

Här behöver vi hjälp! ALL HJÄLP VI KAN FÅ! Ta emot den. Med båda händerna. Psykologer, coacher, nära och kära. För vi kommer aldrig kunna läka såren i våra hjärtan annars.

Får du cancer tar du hjälp. Får du kärlkramp tar du hjälp. Får du själsliga sår som depression efter misshandel TAR DU HJÄLP!

Snälla!

Tonfisk på parkeringen

Själv är jag långt ifrån botad. I min strävan mot självständighet, sund själviskhet och en självbekräftande tillvaro snubblar jag ständigt på gränsen till excentricitet. Just denna dag ledde en felberäkning i måltidsplaneringen att jag bara åt en liten lunchmacka från macken förutom min grönkål denna dag. Så runt klockan sex efter spaets magiska helande verkan börjat blekna bort under bilfärden hem i den mörka, blötsnöstormande februarikvällen… Då inser jag att jag med hela mitt väsen var VRÅLHUNGRIG. Stannade på ett lokalt Coop och velade runt bland hyllorna. Valet föll till slut på en proteinbar. Samt frukt. En påse honungsrostade nötter hoppade ner i kundkorgen - helt själv! Hade lite annat att handla till hemmet - mer grönkål, glödlampor, proppar - så tillslut släpade jag fram en ganska full korg till kassan.

Några minuter senare fann jag mig ståendes i blötsnön på parkeringen och halsa tonfisk med olja ur en konservburk. Hm? Tror min logik var “det blir för slabbigt att äta i bilen” = alltså mycket lättare att både äta och städa upp utomhus (?). Min äldste son hade inte varit nöjd. Jag hade dock köpt våtservetter också. Min äldste son hade varit aningen mer nöjd med. Hungern var endast tillfälligt stillad så den cirka 45 minuter långa hemfärden satt jag och gnagde äpple, mumsade proteinbar och gnaskade nötter. Hade jag kunnat hade jag ätit både glödlamporna och propparna. Mådde lite konstigt när jag kom hem. Magen bubblade oroligt.

Fick springa på toa nästan direkt väl hemma. Pustade kallsvettig ut i sängen. Några timmar senare var jag dock hungrig igen. Dags att äta. Hemgjord hamburgare - yeah! Är orimligt stolt att det det dock är Helt Vanliga Livsmedel med hem från affären. Ingen glass. Inga bönbågar. = Framsteg! (Hör och häpna!).  

För att summera dagen:

• äter tonfisk direkt ur burken på parkeringen 

• Kör iväg med tankningsslangen kvar i bilen, när jag tankade bilen på macken (där jag också köpte lunchmackan) innan SPA. Rapport butiksbiträdet o försäkringsbolaget

• Missuppfattade pepparkvarnen som tom och råkade hälla ut massor av pepparkorn i min köttfärs som skulle bli hamburgare. Fick slänga en del köttfärs. Katt dock glad. Fick äta en del av den kasserade köttfärsen. Den med minst antal pepparkorn. Annars: katt ledsen och bränd i munnen.

 Dagar utan incident: 0

Låt oss muntra upp oss lite och även lista saker jag är glad och tacksam för i dag:

• Jag har köpt jättebra vinterstövlar! Går torrskodd även i värsta snöslasket. Wow! Första gången sen var liten / hade häst 🐴

• Jag har köpt en jättebra regnjacka som ser ut som en vanlig. Också en premiär - vuxenpoäng på det!

• Jag har lagt deodorant i bilen! (…så jag direkt kan spraya på mig när jag är nyduschad, exempelvis efter spa, utan att behöva släpa med packning in i omklädningsrummet. Blöt bikini får ligga i jackfickan lilla sträckan från spa-byggnaden till bilen på parkeringen. Effektivt!)

= underlättar livet. Livet har lärt mig skjuta upp vissa inköp - tex nya huvudkuddar, handdukar och köksredskap. ”Lyx” i mitt gamla liv, dominerat av nedärvd snålställd konsumtion. Det bär mig även emot att köpa nya ytterkläder mm som vuxen.  Som inte är träningskläder. Min mor och dotter har i många år hotat att slänga min gamla täckkappa. Sen konspirerade de och köpte en ny åt mig i födelsedagspresent 2019. Som är för liten nu HA HA!

Lägga initiativet där det hör hemma

Lördag

Ur dagboken:

“När jag vaknar denna morgon funderar jag kring DGM igen. Veckans tema så att säga. Jag är nu mer lugn i mitt beslut att “bekänna” till honom. Jag inser att jag genom att säga som det är - liksom att lägga skulden där den hör hemma - lägger INITIATIVET där det hör hemma.

Jag väljer att “ge tillbaka de oönskade känslorna” (lust eller kärlek egentligen ointressant) till honom. Tack för lånet men nu - när du gjort ditt val - behöver jag inte dem längre.

Dessutom är jag SÅ glad att jag formulerade mig ordentligt: ”…här går jag och är OLYCKLIGT kär”.

Bearbetningen ligger bakom mig? Varför blev han glad? Smickrad? Kan jag ”bjuda på” …”komplimangen”..? Jo, det kan jag nog. DGM kan inte ha det inte för roligt i sitt liv just nu. Han behöver kanske allt uppiggande han kan få…så okej då. För den här gången, he he. “

Än är jag långt ifrån i mål… långt ifrån att “bli fri från mitt lidande”. Jag jobbar på att lära mig att trösta mig själv. Att känna självkärlek och självmedkänsla. Och dem som gjort mig illa. Men jag fortsätter. En dag i taget. Ibland en timme i taget. Ibland en minut i taget. Och jag känner att jag är på rätt väg!

…där stannar vi för den här gången. Helgen vecka fyra kommer inom kort.

Under tiden: ta hand om dig! Trösta dig själv! Trösta andra kvinnor som kommer i din väg i veckan. Vi betyder allt för varandra.

Love Lisa

Foto: https://justiceforcomfortwomen.org som visar sydkoreanska kvinnor som hedrar minnet av Comfort Women Memorial Day. Så fint!

Veckans kampsång

Phoebe Ryan “Mine”

When it went down
It was so hard to breathe
I gave up everything
And I slow fall down to the floor
Life was escaping me
I couldn't find myself
'Til it was all lost
Not anymore

I'm holding on to all the pieces of my heart's debris
'Til it's time
I'll, I'll pull it together and fix myself eventually
I know it's mine

I found gold in the wreckage
Put it on a necklace
Keepin' it 'cause I-I-I, I know that it's mine
I wear it like a message
So I don't forget it
Keepin' it 'cause I-I-I, I know that it's mine

I know that it's mine no matter what I do
I know that it's mine whether I win or lose
And even though my heart needs to take its time
I know that it's mi-i-ine, I know that it's mine

Facing the change
But it's still tough to see
At first I fought it all
I was so mean
I'm still unsure
How it's supposed to be?
I'm taking everyday now by the skin of my teeth
Until I learn

I'm holding on to all the pieces of my heart's debris
'Til it's time
I'll... I'll pull it together and fix myself eventually
I know it's mine

I found gold in the wreckage
Put it on a necklace
Keepin' it 'cause I-I-I, I know that it's mine
I wear it like a message
So I don't forget it
Keepin' it 'cause I-I-I, I know that it's mine

I know that it's mine no matter what I do
I know that it's mine whether I win or lose
And even though my heart needs to take its time
I know that it's mi-i-ine, I know that it's mine

I found gold in the wreckage
Put it on a necklace
Keepin' it 'cause I-I-I, I know that it's mine
I wear it like a message
So I don't forget it
Keepin' it 'cause I-I-I, I know that it's mine
I know that it's mine no matter what I do
I know that it's mine whether I win or lose
And even though my heart needs to take its time
I know that it's mi-i-ine, I know that it's mine