Systerskap botade min nyårsångest
Nu skall jag berätta om min nyårsångest (/midsommarångest). Men frukta ej! Det ÄR en solskenshistoria med lyckligt slut. Därför jag fann botemedlet mot ångesten under resan fram till detta blogginlägg. En resa jag påbörjade första måndagen efter julhelgen. Vilket är en del av ett klassiskt mönster för mig. Om jag kunde bli botad från min nyårsångest... Kanske kan du göra detsamma?
Anledningen till att denna historia får ett lyckligt slut tack vare alla de fina, älskade kvinnor jag hittar bland vänner, bekanta och familj. Min text i dag tillägnar jag alla er. Riktig, äkta kvinnlig vänskap… är det som på riktigt berikar livet och gör det värt att leva. En hel evinnerlig livstid.
Jag skall – helt i motsats till all god sed i journalistiskt textförfattande – börja från början.
Jag växte upp med mamma, pappa och två yngre bröder: den heteronormativa kärnfamiljen alltså. Redan i min tidiga barndom lärde jag mig att nyår och midsommar firas med ”kompisgänget”. Mina föräldrar har många vänner, som hängt ihop sedan barndomen - trots att vissa rest i väg för att plugga, jobba och leva i andra städer mm. Bra jobbat! Så de har alltid lyckats samla ett gediget gäng festdeltagare till nämnda kalas.
Ett tidigt minne är när jag och min yngre bror klättrade upp på långbordet, som fortfarande stod kvar i vardagsrummet, tidigt nyårsdagens morgon. Inga vuxna var vakna och vi barn kunde ohejdat dansa, sjunga ABBA-låtar och hoppa runt i kvarlämnade prasslande serpentiner och den skrynkliga pappersduken på den gamla masonit som utgjorde, den något bräckliga bordsytan, på de ihopfällbara extraborden. Tills min klumpige lillebror (cirka två år gammal?) ramlade ner, slog sig och högljutt tjutande förstörde alltihop. För det gjorde han alltid. Så fick JAG skäll?! Då begrep jag aldrig och kände mig orättvist behandlad. Min fyraåriga hjärna kunde aldrig förstå varför lillebrors olyckor alltid ansågs vara mitt fel?
Kanske var det där och då min aversion mot nyårs-kalas började?
MIna föräldrars nyårs- och midsommarfirande planterade ett osynligt mönster för storhelgsfirande hos mig. Tillsammans med sociala konventioner och kommersialism. (Orelaterad bild ur allmänna arkivet).
Nyårsafton med föräldrarnas kompisgäng
Jag firade nyår tillsammans med familjen långt upp i skolåldern. När jag växte ifrån detta, det vill säga “ansåg mig vara alldeles för cool” för att hänga med föräldrarna på nyårsafton, började jag umgås med kompisar i stället. Den mest ”politiskt korrekta” nyårsfest jag bevistat var troligen den jag var på i ettan på gymnasiet tillsammans med en av mina bästa kompisar, hennes kille samt deras dåvarande kompisgäng. Jag gjorde förmodligen bort mig ordentligt, som en av de yngsta, mest omogna i sällskapet. Jag spillde rödvin på duken under middagen och förtretade en av gästerna något oerhört. Han var en snobbig idiot som försökte vara “världsvan” men som snarare uppförde sig som en gammal knarrig gubbe på 60 år. Fast han bara var ett år äldre än mig. Jäkla fispretentiösa mupp. Kan jag hjälpa att jag inte fattade hur jag skulle kombinera både alkohol OCH mat? Van som jag var vid ihärdigt helgfestande på fastande mage där “fullast på kortast tid vinner”. Tillika ätstörd. Så jag valde alkohol. Och uppförde mig därefter.
Behärskar fortfarande inte den konsten. Middag med alkohol. Numer väljer jag dock mat. Med tanke på min tunga medicinering och psykiska ohälsa har jag valt bort alkoholen helt för länge sen. Men det är en annan historia. Åter till tonåringarnas nyårsfest i den lilla staden någon gång i början av 90-talet!
Själva festen bestod av en tre-rätters-middag hemma hos en av de mer frekventa festar-polarna det året, vi kan kalla honom Lill-Robert. Han hade föräldrafritt. Finare klädsel var ett krav. Alla var löjligt stela och obekväma vid kvällens början när man vid entrén serverades ”välkomst-drink”. Trots att vi egentligen kände varandra väl och brukade festa tillsammans nästan varje helg. Suck. Nu skulle vi helt plötsligt leka vuxna. Tror den äldsta gästen var typ 19 år.
Naturligtvis spårade festen ur allteftersom alkoholhalten i blodet på gästerna steg. Snart var duken full av fläckar (min rödvinsfläck ett minne blott). Bland annat från den smältande efterrätten alla tycktes glömt bort. Någon låg och kräktes bakom ormbunkarna i tv-rummet och skyllde senare reflexmässigt den stinkande spyan på Kalle Kalas. Som brukligt var på den här tiden. (OBS! Fingerat namn). Min bästis kille hade däckat i fest-fixarens föräldrars säng redan vid nio-tiden efter ha intagit mängder av sprit på häpnadsväckande kort tid. Hon tiggde och bad mig om att hjälpa henne att försöka väcka honom så de kunde gå hem. Men det var lönlöst. Ni vet. En helt vanlig hemmafest.
Dock kände jag mig lite stolt när jag ragglade hem. Jag var ”vuxen”. Jag hade själv lyckats återskapa mina föräldrars mönster på egen hand. Jag hade också ett ”kompisgäng att fira nyår med”. Jag hade “gjort helt rätt”.
Fylla = ett “riktigt” nyårsfirande? (Orelaterad bild ur allmänna arkivet).
Aborter och missbruk
Det blev emellertid bara en gångs händelse. Året därpå skingrades festdeltagarna för vinden, en del hemföll åt mer äkta, tungt missbruk, försjönk i depression, hade problem med alkoholism i familjen, gjorde abort, träffade ny kille (kontrollerande), flyttade i väg för att plugga, resa eller jobba som au-pair. Sådant tonåringar gör. Till och med jag och min bästa vän gled senare isär. Något jag inte trott var möjligt då. Men som jag i dag vet bara är en helt vanlig del av livet. Möten och separationer. Som ebb och flod. Är det vi går igenom hela tiden. Livet är förändring.
Den som träffade ny kille (kontrollerande) var jag. Barnens pappa. Original-Satan. Första nyåret med honom firade jag faktiskt med min bästa vän och hennes kille, de gled iväg i en långsammare takt än de övriga. En parmiddag på nyårsafton? Också Fullt Acceptabelt av den kommersiella samhällsnormen som dominerar nyår, midsommar och andra storhelger under året. Inte lika bra som en stor fest – med fler konsumenter – men ändå ok.
En bild av mitt gamla fotoalbum, nyårsafton firades hemma hos mina kompisar, 1995/1996. Den svarta figuren jämte Karin är Original-Satan: utplånad för alltid (utom på negativen förstås).
Året därpå har jag faktiskt noll minne av (?) jag måste gått sista året på gymnasiet i alla fall. För jag vet att jag flyttade in i original-Satans etta efter min 18:e födelsedag i november samma år.
Kanske var hans makt och kontroll över mig komplett då?
Original-Satan hade en underlig syn på relationer: ”meningen med förhållandet är att hon skall uppfylla alla mina drömmar”. Jodå. Dagens sanning. Så sa han till mig. Och han menade inte bara fantasier och önskningar av sexuell natur. Samtidigt som det var viktigt att andra män ansåg mig attraktiv. Jag skulle hjälpa honom att imponera på de andra hannarna i flocken. Det värsta som kunde hända var att han fick “skämmas för mig”/drog ner hans status… om jag inte levde upp till hans (och patriarkatets) pedofila porrinspirerade skönhetsideal för kvinnor. Usch!
När jag firade nyår som 19-åring väntade jag mitt första barn och förmodar att jag firade nyår i förhållandevis lugn och ro hemma (?). De kommande åren var jag antingen höggravid eller ammande en liten bebis på nyår. Så mina fest-fixar-talanger låg nere helt.
Kanske sammanföll min dåvarande mans allt mer tilltagande psykiska sjukdom, och trauman från uppväxten med en våldsam psykopat-mor, med hans nyårsångest? För nyårsafton var den dag på året då Original-Satan var som mest bedrövad och ångestriden. Men givetvis framhöll han att hans dåliga humör var MITT FEL! Ofta kunde han orera om hur fruktansvärt TRÅKIG jag var och vilket MENINGSLÖST LIV han levde (tillsammans med mig)! Hur jag ”drog ner honom” och tvingade honom att sitta hemma på nyår. När han kunde varit på roliga fester som i sin ungdom! Vilket OFFER han gjorde för att vara med mig (och barnen) oftast ensamma hemma. Varpå han demonstrativt smällde igen dörren och lämnade mig ensam. Gick långa promenader ute i vinternatten. Till långt efter tolvslaget. Så jag satt ensam. När barnen somnat.
Denna psykos-lika uppvisning gjorde mig iskall av fasa. Hans hårda ord och uppenbara smärta och plåga fick mig att blöda inuti av sorg och skam. JAG var ju den som skulle göra hans liv fantastiskt! Uppfylla alla hans drömmar! Skänka honom lycka! Och så blev det tvärtom. JAG var misslyckad. JAG berövade honom ett socialt liv och klarade inte ens av att fixa en nyårsfest ”som man ska ha” på nyårsafton! JAG fick honom att MÅ DÅLIGT!
De första åren det vill säga.
Sen resignerade jag. Var bara skönt om han försvann ut. Jag önskade han kunde stanna ute för alltid. Bli påkörd av en buss. Kidnappas av utomjordingar. Något i den stilen.
Det slog mig aldrig att jag kunde göra slut. Ta barnen och flytta ifrån honom. Välja själv. Nej nej. Jag var redan sedan länge i hans våld. Som så många kvinnor blir. Fast med en våldsam man i en destruktiv relation. Hjärntvättad. Knäckt. Förbrukad. Ensam. Skamlig. Värdelös.
Millenieskiftet firades med hummer
Så jag försökte vara honom till lags. Ordnade med trevliga nyårs-fester, även om det bara var med hans föräldrar och släktingar. Mitt egna sociala umgänge hade naturligtvis helt försvunnit under de isolerade åren.
Den berömda nyårsaftonen vid millenieskiftet 1999 / 2000, bjöd jag hans familj till vårt lilla hus för tre-rätters med hummer, kalkon och marängsviss. Jag hade två småbarn vid detta tillfälle, storasyster var två och ett halvt och lillebror nio månader. Jag skötte hela ruljangsen själv (såklart – vad GÖR män för nytta egentligen?). Original-Satans bidrag till festen var att han åkte ut en halvtimme innan gästerna skulle komma för att ”rensa skallen”. Så att han skulle orka vara trevlig och social resten av kvällen. Det var bäst för mig själv att jag fattade det. Jodå, jag fattade. Och teg. Och slet. Ingenting jag gjorde var någonsin gott nog.
Original-Satan hade svår förväntansångest och klarade nästan inte alls av att ha besök hemma eller ”ställa in sig” på att möta människor. Något i hans djupt begravda, ständigt förnekade psykiska ohälsa hindrade honom från att kunna hantera detta ganska normala inslag i livet. Med tiden skulle dock hans sjukdom eskalera bortom all vett och sans. Men det visste jag inte då. Jag hade gått på lögnen om att allt var “mitt fel”. Så jag försökte bättra mig. Om och om igen. Kämpade för att få hans gillande. Tills jag fick blodsmak i munnen. Men ingenting jag gjorde var någonsin gott nog.
Vid tiden för det nyårsfirande vi talar om nu var han 32 år och hans psykiska sjukdom hade ännu inte tagit över hans liv helt. Så jag ”fick” ordna festen men stå ut med att han var vidrig mot mig timmarna innan. Då hette det att jag var en självisk bitch som bara var ute efter att psyka honom (?). Trots att det var HANS familj som skulle komma. Trots att han varje år skällde mig för “ tråkig” som inte ordnade roliga nyårsfester åt honom? Trots att jag tog på mig allt arbete med att ordna festen. Inklusive att städa undan de många glas vatten och juice han stressat hällde upp, drack till hälften och sen lät stå kvar på bord och bänkar medan han sprang i vägen och försökte ta sig ur huset (något han hade otroligt svårt för). När jag just städat och dukat fint. Att han gick ut innan gästerna kom var en lättnad. Då fick jag äntligen en chans att få allt prydligt igen. Bli klar. Inklusive arbetet med att festklä både mig själv och barnen. Men aldrig att jag fick ett vänligt ord från honom. Det fanns bara saker att klaga på. För. Ingenting jag gjorde var någonsin gott nog.
Logik var emellertid aldrig Original-Satans starka sida. Åren gick och han insisterade på att flytta med mig till Göteborg när jag började plugga (barnen skulle fylla tre, fem och sju det året). ”Århundradets kärlekspar” ni vet. Usch!
Under de fem åren i Göteborg gjorde jag mitt bästa för nyårsfirandet skulle bli trevligt och leva upp till Original-Gnolls krav, men fick bara ihop en middag med hans bror och svägerska + bonusdotter en gång. Då blev det samma misär som vanligt och jag minns att hans förväntansångest var så svår att han till och med ringde sin bror och försökte avstyra i sista minuten. Men de hade redan påbörjat bilresan mot oss och min dåvarande svägerska tog ingen skit heller för den delen. Så de kom ändå. Och VI och barnen hade trevligt i alla fall.
Till min och barnens stora förtjusning firades nyårsafton alltid med MÄNGDER av raketer och fyrverkerier i Lövgärdet, förorten till Göteborg, där vi bodde i fem år. Vårt radhus låg på en höjd så vår utsikt var fantastisk! Nyårsafton påminde nästan mer om ett raketanfall i Kuwait med brinnande oljekällor än ett festligt högtidsfirande…! (Orelaterad bild ur allmänna arkivet).
Mata mamma med pepparkaksdeg
När jag sedan blev fri julen 2008 kände jag mig bara glad att jag och barnen överlevt. Nu var jag 32 år gammal. Jag hade undkommit ett våldsamt, destruktivt, otäckt förhållande med en brutal, labil, psykiskt sjuk tillika fysiskt stor och stark man; som klandrade MIG för allt som gick fel i hans liv. Och straffade mig därefter.
Jag och barnen var själva hemma i mina föräldrars hem (=vårt flyktingläger) på nyårsafton och jag var utslagen på rygg i tv-soffan större delen av kvällen. Minns att min sjuåring utnyttjade min matthet och tvångsmatade mig med pepparkaksdeg tills jag dreglade, spottade och fräste i protest. Vilket han och hans syskon tyckte var hysteriskt kul. Höga på känslan av frihet och glädje. Så självklart fick de leka ”mata bebisen” med mamma…! En av mina favorit-nyårs-aftnar..!
Alla nyår med barnen har varit min stora glädje. Samtidigt är det med varm hand jag uppmuntrar dem att göra upp sina egna planer för helgen. Nu när de är vuxna. Min främsta önskan är att de skall våga och välja att leva sina egna liv. Skapa sina egna nyårstraditioner. Fylla sina hjärtan med glädje. De gör mig så stolt. På nyårsafton såväl som alla andra dagar.
Nyår årsskiftet 2008/2009 är dock oförglömligt för mig. Av andra skäl. För natten till nyårsdagen fick jag vinterkräksjukan och sprang på toa hela natten. Men var ändå tvingen att bila iväg till Göteborg ensam dagen därpå (mor och far passade barnen). För att städa ur den helvetets boning jag och barnen delat med Origial-Gnoll i fem år i Göteborg. Vilket var som att städa ut Sisyfos stall i sagan om Herkules 12 stordåd. Med den skillnaden att jag inte hade någon flod jag kunde ta till hjälp för att spola bort den ingrodda skit som samlats under åren i helvetet. Nyårdagens natt var extra miserabel. Jag var ensam i lägenheten, hade ont i magen, försökte ändå sova i den trasiga dubbelsängen, sängbotten hade släppt från ena gaveln så hela sängen lutade, med huvudet högt och fötterna ner. Alltmedan jag sprang oavbrutet på toaletten, mest diarré men ändå.. Bland kartonger, trasiga möbler, högar med månaders ackumulerade grus och kladd och skit… = En Allmän Jävla Röra helt enkelt. Allt som fanns kvar av ett fruktansvärt, destruktivt liv med en våldsam man med obehandlad svår psykisk sjukdom. Usch…!
Dagen därpå, 2 januari, kom dock min far och bror och så hjälptes vi åt att flytta och städa ut helveteshuset tillsammans. Nu var det få grejer jag ville flytta med till Småland. Mycket behövde slängas. Och Original-Satan fick allt porslin, linne och både soffa, data-bord och hyllor. Jag ville inte ha något som påminde mig om gamla familjelivet med honom. Hade jag haft lite mer tid på mig, och en fungerande mage, hade jag eldat upp skiten rituellt på gräsmattan och dansat runt lågorna och skrattat maniskt. Det fick gå ändå. Och det sista ensamma dygnet jag tillbringade i mitt forna hem i Lövgärdet kommer jag aldrig glömma.
Post-apokalyps-tiden - både dur och moll
Livet-efter-helvetet innebar att allt kändes underbart och härligt. Nu slapp jag också skällas för tråkig, osocial och ”onaturlig” eftersom jag inte trummade ihop kul nyårsfester åt Original-Satan.
Kanske spädde han dock på den ”inlärda sanning” jag fått med mig i uppväxten? “Nyår (och midsommar) skall firas med jämnåriga vänner du hittat själv.”
Jag har dock aldrig lyckats göra mig kvitt den gnagande känslan i bröstet att jag, genom att ”bara” stanna hemma med barnen år efter år… var att ”göra fel”. Det kändes som att jag ”smet undan” mitt sociala ansvar. Att jag var lat, oönskad och oduglig. Ett missfoster som samhället förvisat.
Även åren som följde och då jag skaffat andra pojkvänner… har jag alltid firat med dem och barnen. I liten skala. Jag försökte intala mig att jag ändå inte kan tacka ja till några nyårsbjudningar eftersom jag har barnen att tänka på. Samt att mina vanliga barnvakter (bror, föräldrar, kusiner) har egna nyårsfester.
Den gamla killen verkade tycka det var skönt att vi var så få. Att vi firade ”kravlöst och lugnt”. Den enda nyår jag firade med Snubben var också som en ”frisedel” från stort nyårskalas. ”För den här gången!” sa mitt undermedvetna strängt. Sen fick jag förstås betala för denna imaginära frist med en stupfull snubbe som började bråka med min son om en förflugen nyårsraket på kvällen. Samma dag hade jag även fått en panikångestattack - bland annat - på grund av att Snubben lämnade huset med sin son och lämnade sin lilla dottern hemma åt mig att passa – trots att jag förklarat hur otroligt viktigt det var att jag fick vila ostört en timme på eftermiddagen. Ändå ställde jag mig och stekte fem kilo kalkon. Fem kilo potatis. Fem kilo sås. Fem kilo toast skagen. Fem kilo marängsviss. Ja, ni fattar....för att det skulle bli ett trevligt nyårsfirande för barnen. Och Snubben. Priset för att fira med honom i liten familjegrupp var alldeles för högt. Så det blev bara en gång. Tack och lov.
Genom allt har jag avskytt nyår. Fått för mig att jag ”inte klarar av det”. Att jag inte är någon ”riktig vuxen”. Att jag rasat ner på den sociala rangskalan ända till botten och numer tillhör den avskydda, ömkade grupp socialt utstötta. Dem som tjejerna i högstadiet nedlåtande och föraktfullt frågade varandra, alltid bakom ryggen på vederbörande: ”har hon inte har några kompisar eller?” Vad var det för FEL på mig?
Det är SAMHÄLLET det är fel på!
Det är inget fel på mig. Eller dig. Det vi ser är bland annat den patriarkala heterosexuella parnormen i sitt esse. När den är som fulast, smutsigast och vidrigast. När den uppmuntrar marknaden att profitera på oss människor när vi är som mest sårbara… är HELT OACCEPTABELT!
Ensamheten – både den ofrivilliga och den självvalda – målas ut att vara onaturlig och farlig. Som om vi fortfarande bodde i stenåldersvisten och måste ha gruppens gunst för att inte förvisas och riskera att dö av köld eller rovdjur utanför grottan.
Som om inte all statistik visar att en heterosexuell parrelation är en katastrof för en kvinna. Könsbaserat våld i hemmet ökar ALLTID vid storhelgerna. Så även mord. Och självmord. Alkohol ökar risken för olyckor. I synnerhet när fyrverkerier och raketer är inblandade. Att alkohol och våld hör ihop vet alla. Och det kriminella våldet i allmänhet ökar naturligtvis också. Brottsstatistiken går upp.
Dessutom har man även sett statistik att samtliga dessa tillbud ökar på grund av coronapandemin. När människor är extra rädda, isolerade och drabbade av personliga tragedier i betydligt högre utsträckning än “vanligt”. Se nedan statistik i faktarutan om “självmord och psykisk ohälsa” året som gått. Även om vi inte fått tillgång till siffrorna för 2021 ännu. Det vi har kunnat utläsa redan nu är dock samlade rapporter från hela världen: mäns våld mot kvinnor i hemmet har ökat drastiskt. Både misshandel, sexuellt våld och mord. Fruktansvärt!
Nyårsfirande påverkar även ekonomin. Ekonomiskt är det en urusel idé att den enskilde lägger mängder av pengar på ett stort nyårskalas med extra allt. Direkt efter julen. Som ödelagt stora delar av hushållsekonomin redan. Men nyår skall firas med pompa och ståt. För rätt skrytfaktor. Både i det egna sociala nätverket och som sekundärvinst att imponera med på fikarasten på jobbet efteråt. Ekonomiska problem ökar också konflikter och våld hos par i sammanboende relationer.
”Vi lånar pengar och har jobb vi hatar för att kunna köpa saker vi inte vill ha. För att imponera på människor vi inte tycker om”. Ett modifierat citat från fantastiska filmen ”Fight Club” jag tycker vi skall ta till oss.
Denna nyårshelg (feministsöndag den 2 januari i dag när detta kommer ut) kan kanske bli en väckarklocka till nästa år i alla fall?
Det sunda, enligt fakta, är egentligen att hålla sig inomhus med (få) människor man känner sig trygg med. Företrädesvis utan cis-män. Möjligen om de är i minoritet. Och försedda med strypkoppel.
Ett par goda vänner kanske? Barnen? Sina föräldrar? Samt umgås i liten skala med lagom mycket mat, dryck och fyrverkerier där alla delar på utgifterna – knytkalas kanske?
Gick till affären utan byxor
Inför detta blogginlägg började jag i vanlig ordning surfa runt lite på temat ”nyårs-ångest”. Lite omvärldsbevakning helt enkelt. Jag funderade på frågan: “nyårs-ångest - är det bara jag?”. En liten titt på familjeliv.se visade att jag är långt ifrån ensam om dessa känslor. ”Jag sitter själv på nyår” tycks vara en lika social fadäs som ”jag gick till Coop utan byxor” i dag. Men är ändå otroligt vanligt.
Marknaden avslöjar sina (lyckade) försök att kommersialisera nyårsfirandet genom sina häftiga annonskampanjer som väller ur våra olika medier direkt efter julen. Annonserna är fullproppade av olika varor och livsmedel vi anmodas köpa till “vår stora nyårsfest!”. Ju fler gäster desto fler tomtebloss, partyhattar och chipspåsar kan handeln sälja. Det är inte svårt att se hur storbolagen eldar på den sociala konvention som säger att vi skall fira nyår med MÅNGA vänner!
OBS! Inte primärt släkten. Det är att ”fuska”. Tillhör julen. Nyår är KALAS! Som i en film av Måns Herngren och Hannes Holm. Överdrivet, överbefolkat och fullt av guldfärgad confetti!
Från dejting-företagen strömmar intensiv reklam ut till oss människor. Vi får veta att vi är lite extra misslyckade om vi inte har ”någon att kyssa vid tolvslaget”… så vi singlar borde verkligen passa på att DEJTA! ”Skaffa en ny kärlek till det nya året!”… Som om det skulle göra oss lyckligare? Hade jag velat fira nyår med en pojkvän hade jag inte valt att göra slut med den senaste. Eller de två före honom. Pojkvänner på nyår är KASS! Pojkvänner är KASS. Punkt. Stick härifrån penis!
Men! Den kommersiella dejting-rörelsen i tätt samarbete med Fånig Julromantik På Film envisas. Vi får gång på gång veta fantastiskt allt blir bara vi Träffar Den Rätte. Och får Vår Kärlek Besvarad! (Och räddar julen!). Skämt åsido. Det är makabert hur singelskapet utmålas i vår kultur och reklammedia. Hur ytterligt fel och misslyckat det påstås vara att ”sitta själv” på jul och nyår. Stoppa detta vansinne snälla! Kan vi få vara MÄNNISKOR?! Individer?! I stället för kön? Konsumenter? Civilstånd? Pinnar i statistiken? TACK!
Vad händer i världen?
Vad tycker andra människor? Vad säger offentliga personer och media? Dags för exempel!
På familjeliv.se kan man läsa en dyster epistel om en människa vars dåliga känsla för nyår började redan som liten med en mor som alltid grät denna dag.
“Sedan jag blev vuxen har jag alltid gjort något på nyår som innebär att själva nyåret och firandet inte står i fokus. Jobbat, volontär-arbetat, rest. Någonting, vadsomhelst som gör att ångesten jag känner även när jag gör sådant inte övergår i självmord. Inte självmordstankar, alltså, utan riktigt självmord. Jag har suttit på Västerbron vid midnatt mer än en gång, om ni förstår vad jag menar.
I år är allt stängt. Det finns inga jobb att hoppa in på, det går inte att resa. Jag har ingenting att distrahera mig med. Vad fan ska jag göra i år?”
Så skriver denne (manlige? Låter som en man eller hur?) individ. Tung läsning.
En löpare som driver någon slags tränings-livsstils-blogg (hur många är de nu? Femhundramiljoner? Ironi! Eller vänta lite. Kanske inte skall kasta sten i glashus? Hrm. Sitter ju själv här med en feministisk aktivist-blogg. Hrm. Okej vi släpper det!). Hon heter i alla fall Petra Månström och skriver att många läsare hör av sig till henne med sin ångest, framför allt inför nyår och midsommar.
“…själv ogillar jag dessa helger och har haft mycket ångest inför dem under åren. För nej, jag tillhör inte heller något stort kompisgäng som umgås ofta. Jag har flera goda vänner, men det har liksom inte blivit av att vi har firat ihop. Ibland känns det som att ingen vågar fråga, av rädsla för att få nobben? För tänk om den man frågar redan har planer? Det blir lite som dejting “med kompisar”, rätt så ångestfyllt om man redan har blandade känslor inför de här högtiderna.” (lite redigerat).
Även Petra Månström brukar åka på resor, springa lopp eller fira med sina föräldrar på nyår. Att sitta ensam vid tolvslaget är inget nytt för henne, skriver hon vidare. Men hon har uppenbarligen överlevt. Och visar att även dem som tillhör den patriarkala skönhetsnormen för kvinnor kan vara olyckliga ibland. Hör och häpna! (OBS! Ironi).
En annan bloggare som kallar sig teamtilia.se skriver att hon HAR varit på de beryktade stora nyårsfesterna. Sörplat champagne och minglat runt i glittrig stass bland hundra främlingar. Men att hon mest kände sig malplacerad och ensam. I den anonyma folkmassan. Samt att stressen och ångesten innan förtog den lilla glädje som kunde ha uppstått tack vare att hon gjorde “det som förväntats av henne”. Nu tänker hon annorlunda:
“Nu firar jag på mitt sätt”
“Ibland med en vän. En. En vän som är precis som jag. Som vill tända ljus, sätta på lugn härlig musik, ha på sig festliga men främst sköna kläder. Som vill göra nyår till en ceremoni, skriva upp drömmar för det nya året, tänka tillbaka på året som varit, sammanfatta. Prata, på riktigt. Äta gott. Dricka måttligt eller ingenting alls. Och verkligen bara mysa till max.”
Inte heller krönikören Alex Schulman tycker om nyår. Passa på att njuta av att bli citerad nu, en sexistisk kvinnohatare som han kommer absolut inte bli vanlig i min blogg. Men kring nyår kan jag skadeglatt njuta av hans döds-ångest inför årsskiftet 2009/2010 på Aftonbladet.se.
“Jag har alltid sett nyårsafton som den vidrigaste av alla högtider. Den ångest som jag känner när klockan slår tolv når sedan sitt absoluta klimax på nyårsdagen. Man ligger bakfull i soffan. Ivanhoe på teven och byter man kanal är det backhoppning. Och olustkänslan trycker så hårt mot bröstet att jag inte ens kan resa mig upp.”
Varpå han avslutar med att konstatera att han har svår separationsångest över att lämna året som gått och inse att han året som kommer är ett steg närmare sin egen död.
Var det kanske detta Original-Satan kände av också? Att ännu ett år gått och att han inte lyckats med ett enda av sina mål. Det här året heller. Det enda han klarat av är att ha blivit ett år äldre. Kommit ett år närmare sin egen död. Vem vet?
KBT-psykologerna har ordet
En patient skriver på kbt.emanells hemsida: “Jag känner mig ensam och utanför på nyårsafton, eftersom jag är singel och alla mina vänner umgås “i par”. “ Ungefär (red anm).
Monica Emanell, psykolog, skriver följande tips på hur man kan tänka:
– Livet går upp och ner, så även om du nu befinner dig i en sits relationsmässigt som du inte vill sitta i, är sannolikheten stor att det så småningom är någon annan som sitter i samma sits. JAG KOMMENTERAR: Okej? Är det skadeglädje vi skall satsa på eller? Blir mitt lidande mindre för att min nästa också lider? Knappast. Möjligen “du är inte ensam”-trösten.
– Relationer tar tid och energi även om de är bra, så passa på att fokusera in energi på andra faktorer i livet som du kan förbättra. Tex ta hand om dina behov. Du kommer ha mindre tid till detta när du så småningom har någon annans behov att ta hänsyn till. JAG KOMMENTERAR: också bisarrt råd? Skall vi upphöra “se våra behov” när vi träffar en partner och “får en annan människas behov att ta hänsyn till?” Snarare är det väl extra viktigt att fokusera in energi på våra egna behov? I synnerhet som kvinnor. Nä DÅLIGT RÅD psykologen!
– Försök att fokusera på dig och ditt liv istället för att jämföra dig med andra. JAG KOMMENTERAR: ETT BRA RÅD! Äntligen, tredje gången gillt!
Min första psykolog, Berit på vårdcentralen, sa till mig redan 2009 när vi diskuterade ämnet nyårs/midsommarångest: “låtsas att det är en helt vanlig dag bara. Den kommer komma och gå precis som alla andra dagar.” Hon försökte lära mig att det enda jag behöver göra en dag - storhelg eller inte - är att känna efter vad det är JAG SJÄLV känner för att göra. Just nu. Inget annat spelar någon roll. Strunta i samhällets förväntningar och konventioner. Låt inte andra människors värderingar styra. Livet tillhör MIG och BARA MIG! Jag bestämmer själv vad jag vill göra med min tid. Kan ingen annan göra. Ett bra tips. Så hamnar vi i alla fall på rätt utgångspunkt …när vi skall försöka oss på personlig utveckling i den här frågan.
Flest självmord på nyår
Dagens nyheter skrev på annandagen. 211226, att självmordslinjen upplever att nyår är årets värsta storhelg, avseende suicid.
Tidningen hänvisar till statistik från Nationellt centrum för suicidforskning och prevention'; som visar att flest självmord/”olycksfall i psykisk ohälsa” inträffar på nyårsdagen. En studie som publicerades 2018 (från åren 2006 till 2015) visar att nästan dubbelt så många dör i suicid den 1 januari jämfört med en genomsnittlig dag.
Alkohol, psykisk ohälsa och sjukdom och ångest kring relationsproblem (separationer, dödsfall, familjebråk) samt ensamhet aktualiserats kring storhelgerna. Vilket kan vara olika förklaringar till varför nyår blir den “utlösande faktorn” för många människor som balanserar på gränsen till ett självmord.
En av de stora dejtingsidorna försöker med spelad omtanke “tipsa” singlar om hur de kan fira sitt nyår i ensamhet. Dock smyger de in “… men VILL du ha sällskap så gå in på vår hemsida och surfa runt efter ‘Den Stora Kärleken’” mellan raderna… (Vi vet alla nu att det inte finns något som heter Den Stora Kärleken! Det är bara kommersialiserat trams från marknaden samt förtryckarens piska “opium för folket”-grej. Mig lurar ni inte!) Enligt företagets PR skall den överhypade tvåsamheten bota din ensamhet och nyårsångest för alltid! Bah! Snarare tvärtom, enligt min erfarenhet.
Skall vi fråga Martina Haag vad hon tycker om “Den Stora Kärleken”? I synnerhet årsskiftet 2016/2017 då hennes man sedan 18 år lämnade henne; efter att han inlett ett förhållande med sin tv-kollega.
I sitt "Vinter i P1" Sveriges Radio publicerat nyårsafton 2016 berättar hon följande:
– Bara några timmar kvar nu. Många har ångest inför nyår, särskilt som singel kan det vara en vidrig kväll. Alla andra har någon att kyssa vid tolvslaget och alla jublar lyckligt och säger hur mycket de älskar varandra. Där står man och kramar sig själv i den bistra vinternatten, säger hon i programmet. Vidare berättar hon om sin kompis knep för att uthärda dagen:
– Hon köper en Jan Guillou-bok och läser hela i ett svep utan att titta på klockan. När boken är slut så har tolvslaget passerat, och man kan släcka lampan och sova, som om det var vilken kväll som helst.
Hennes kompis kanske har lyssnat på min gamla psykolog Berit?
Jag är ensam på nyår!
Är hela samhället överens? Är det värsta man kan göra som människa i dag är att ERKÄNNA ATT JAG ÄR ENSAM på nyårsafton? Om vi ser detta som en sanning…blir det väldigt svårt att hitta just rätt sällskap på nyårsafton.
Min föreställning, som jag verkar dela med många andra, är att det är ingen mening att fråga runt bland de bekanta om de kan tänka sig att fira nyår. För de är redan upptagna. För det vet vi ju redan. Utan att tillfråga någon. I vårt eget huvud. (obs! Ironi).
Dessutom är det ju oerhört genant att erkänna att man inte har några planer själv. ÄR DU ENSAM? HAR DU INGA KOMPISAR ELLER?!
Detta år tog jag mig dock i kragen. Och frågade runt. Jo faktiskt. Kanske har jag blivit för gammal för att skämmas? Kanske har året med bloggen och efterforskningarna kring kvinnorollen, det patriarkala hustru-idealet och samhällets automatiska normer fått mig till nya insikter? Gett mig lite mer råg i ryggen att våga vara mig själv? Stå för den jag är?
Hur som helst… när jag nu kände nyårs-ångesten komma krypande…redan i måndags 27 december. Bestämde jag mig för att ta tjuren vid hornen! Jag skulle fråga runt!
Gamla vänner och ytliga bekanta fick frågan. Ingen mannamån. Lika för alla (älskar Karl-Bertil Johnsson). (och Tage Danielsson förstås).
1. Vad gör du på nyårsafton?
2. Får jag vara med?
3. Skulle du kunna tänka dig att bjuda med en bekant som inte brukar vara med dig i vanliga fall?
Syftar på pre-Corona alltså såväl som årets nyårsfirande.
Mina älskade fina!
Svaren lät inte dröja på sig och jag blev alldeles varm i hjärtat när jag läste.
Svar på fråga 1:
1. Vad gör du på nyårsafton?
- Förkyld så stannar hemma med sambon och min systers hund. Medan bonusbarnen firar med sin deprimerade ensamstående mamma (som har “ett av- och på-förhållande med opålitlig man med galet ex”. Hjälp! Har vi hört den förut?)
- Har tidigare år firat med moster, morbror och mor samt sambo i stugan.
- Förkyld så firar hemma med sambo och son i skolåldern: det blir ”discobowling” (x-box?) och god mat
- Har tidigare ordnat nyårskalas hemma för sambon och hans tre bröder med familjer, men lagt ner det nu för orkar inte vara Nyårskalasets Ensamma Projektledare längre.
- Inga planer alls
- Har tidigare firat med syster, bror och mor.
- Har tidigare firat på restaurang i Göteborg med kvinnlig ideell humanistförening samt dess manliga motsvarighet - “Den bästa nyårsaftonen jag haft”!
- Firar hemma med maken och de två små barnen (ett halvår respektive tre år gamla)
- Firar hemma med sambo och mor.
-firar med en kompis, hennes mor och katten
- Firar med middag i studentbostaden med en vän och hennes nya pojkvän samt ett par, för henne, okända tjejer till.
JAG FÅR VARA MED!!!
Svar på fråga 2:
2.Får jag vara med?
- Hela två tredjedelar av de tillfrågade svarade rungande: ”Självklart JA! <3”
- den ende blankt nej var min 22-årige son (ha ha) som skall fira med sina studentpolare på Chalmers. Så det känns helt okej.
-resten svarade inte alls
Svar på fråga 3:
3.Skulle du kunna tänka dig att bjuda med en bekant som inte brukar vara med dig i vanliga fall?
- också övervägande positiva svar: ”Ja, det skulle jag absolut”, skriver en tillfrågad.
Våga fråga!
Slutsatsen är att jag kanske inte är så ensam och ”övergiven” som jag tror? Jag blev både häpen och kärleksfullt tacksam över mina vänners ärliga svar. Vi är tydligen många. Så varför sätter vi inte i gång och FRÅGAR varandra nu då? Till påsk och midsommar och nyår och hela baletten? Det värsta som kan hända är att den tillfrågade säger ”nej” och möjligen ger en rimlig förklaring.
Det känns som vi återigen står inför ett utmärkt exempel på hur sociala konventioner och PK-maffian styr våra liv. Att vi hellre spelar teater och ”gömmer oss” än att erkänna att vi är ensamma en storhögtid. Att vi desperat försöker ta på oss jobb, volontärpass eller resa utomlands. Allt för att fly känslan av misslyckande och att ha ratats av andra människor.
Som en av mina tillfrågade vänner skrev ”Du är i gott sällskap. Jag har haft samma känslor av ångest inför nyår och midsommar under åren innan jag bildade familj. Det är nog mer vanligt än ovanligt, tippar jag”. Otroligt beklämmande. Ytterligare en kvinna kände så här: ”ju äldre man blir desto mer ’fasta konstellationer’ har folk för dessa helger”. Så sant! En av mina mer omtänksamma bekanta kom med förslaget att; ”vi får slå våra påsar ihop nästa år”. Gulle henne!
Shrek, kladdkaka och katt
Så även om jag kommer tillbringa årets nyårsafton ensam i tv-soffan (wow! inte ockuperad av ungdomar med tillhörande matrester, disk och skräp!) känner jag inte längre någon skuld och skam. Jag utmanade mig själv, visade upp mitt ensamma tillstånd och fick en flod av kärlek tillbaka.
Så när jag skålar med mig själv vid tolvslaget…kommer jag känna frid. Helt införstådd med att min ensamhet är självvald. Samt så otroligt nöjd och trygg med att jag detta nyår 100% garanterat kommer slippa våld, förnedring och tal om övergivande. Ingen alkoholiserad pojkvän kommer kissa på mitt golv i berusad förvirring mitt i natten. Ingen våldsam partner kommer tortera mig till panikångestens gräns med misshandel av alla de slag. Ingen hånfull sambo kommer skälla mig för ful, fet och dum i huvudet och så vidrig att ”dina kompisar skulle ALDRIG vilja ha dig till vän om de visste hur du var innerst inne!”.
Det här är skrivet på nyårsafton förmiddag men kommer ut söndagen efter nyårsdagen så ni får ha överseende med mitt felaktiga tempus.
Och JA! Helt ärligt kommer jag NATURLIGTVIS INTE klara att vara uppe till tolvslaget. Vilken tanke! Som fyrfaldig utmattnings- och depressionsmästare går jag och lägger mig klockan halv nio - nio varje dag. Så även i dag, vet jag redan nu. Skräckpoddar och Propavan kommer vagga mig fint till sömns. Som så många gånger förr. Så jag är utvilad när det nya året kommer. Och orkar slåss ännu en dag.
Nyårsaftons kväll kommer jag dock att känna mig 100% nöjd och glad… med min hembakta kladdkaka framför Shrek-filmerna (Underbara! Underbara! Underbara!) med katten som enda sällskap. Där jag sitter och njuter av min frihet!
Och kanske blir firar jag med vänner nästa år? Eller inte. Oavsett, har jag alltid ett val. Och det har du med. Och framför allt: till och med nyårsafton är faktiskt bara en helt vanlig dag. Som går över lika fort som de andra. Ingen skada skedd.
Släpp alla tankar på vad andra tycker. Låt ångesten krympa ihop till en liten tom ballong i utkanten av ditt medvetande. Med men inte dominerande. Och: Njut av din lediga dag! Det är faktiskt fredag - du kunde ha varit på jobbet. Ve och fasa, ha ha!
Tänk på det!
GOTT NYTT 2022! Året då vi kvinnor tar världen med STORM!
Love lisa
P.S MÄNS VÅLD MOT KVINNOR ÅRETS VALFRÅGA!
Uppdatering nyårsdagen:
När jag ändå sitter med facit i hand denna 2 januari vill jag berätta om min nyårsdag. Jag vaknade utvilad klockan åtta vilket var en härlig känsla. Väl ute på min morgonpromenad kände jag mig lätt och fri och uppfylld av lycka! Jag hade en så skön och härlig känsla i hela kroppen som stannade med mig i stort sett hela förmiddagen. Tills mina pigga timmar var slut och jag blev sedvanligt seg och trött och stannade i sängen.
Om jag skall tro andra observationer från Martina Haags vinter i P1-program 31 december 2016 kommer det du upplever på själva nyårsafton diktera hur resten av året blir. Exempelvis, som hon säger “står du ensam och kramar dig själv på tolvslaget” kommer de resterande tolv månaderna bli sorgliga och tomma på kärlek.. Hm nja? Kanske inte. Men OM hon har rätt, kommer jag under 2022 sova underbart gott och belönas med solid, äkta lycka innifrån när jag VÄLJER MIG SJÄLV. Träffar de val jag vet är bra för mig, oavsett social konvention eller förväntningar från ett patriarkalt kommersiellt skit-samhälle, så kommer jag må TOPPEN. Det ser jag fram emot.
Jag kunde inte vara mer nöjd med min nyårsafton. Det blev Shrek och kladdkaka och jag njöt varje minut. Okej, nu kanske “kladdkaka” är en djärv beskrivning av något som egentligen mer var ett kulinariskt experiment… trots mina tappra försök blev det hela blev lite väl knastrigt och rinnigt (?) Skall det vara så här? funderade jag. Har aldrig gjort kladdkaka innan. Såg min äldste son framför mig för min inre syn, hur han himlar med ögonen och irriterat suckar. “Kan du någonsin i ditt liv FÖLJA receptet så BLIR det ju bra?” Hrm? Tänk om jag blir uttråkad då? Att stanna innanför ramarna har aldrig varit min grej (…har säkert någon diagnos i botten?).
Till mitt försvar vill jag bara säga att jag HADE faktiskt börjat följa recept från Coop som fått fem stjärnor, “pepparkakskladdkaka”… men då jag inte hade alla ingredienser höftade jag lite. Gillar inte sockerkaka eller muffins och sånt så ville INTE att kakan skulle bli för “fast”. Alltså minskade jag ner på mjölet, ökade på smöret och halverade gräddtiden! Dessutom passade jag på att möla ner en 200 grams chokladkaka också = ett kryphål för mig som inte äter godis. He he! Mums? Nja. Målet var faktiskt en kladdkaka med just “riktig” chokladkaka i som äldste sonen bakat åt mig åratal sen. Min nyårsaftons-kaka hade dock inte något gemensamt med änglakakan i mitt minne. Nej. Men det var kul att kladda med. Och dagen därpå var smet-klumpen riktigt god - efter att ha stått nån dag i kylen.
Poängen är = när jag går min egen väg belönas jag med att MÅ BRA! Det rättesnöre jag skall följa.
Söndagen den 2 januari
Efter att ha vaknat 15 gånger på natten, med huvudvärk som om någon slagit mig med en hammare i huvudet, illamående och den oro, panikkänsla och rastlöshet för vilken vi vanligtvis brukar använda samlingsnamnet “ångest” …som trots ihärdiga försök att fly undan från… tex mediciner, hostmedicin, onani, creepypodden på 0,8 x hastighet…. fick jag erkänna mig besegrad. Och snart var jag FAST i sorgens våld… Oåterkalleligt och obärmhärtigt. Vaknade i gryningen och grät i timmar. Kravlade mig upp ur sängen tillslut. Gick på toa. Fortsatte gråta så tårarna sprutade och snoret rann. Tvingade mig ut i köket för att svälja en till näve piller TILL… och med långa intervaller av hulkande tvinga i mig min morgon-smoothie. Gråten ville aldrig avta. I detta sinnestillstånd är alla hjärtats försvarsbefästningar nerrasade och jag är brutalt utlämnad åt alla sorger och trauman jag NÅNSIN varit med om i mitt liv. 45 års själslig smärta väller över mig som en gigantisk tsunami-våg och jag är helt hjälplöst förlorad och tumlar runt i vattenmassorna utan minsta kontroll.
Bland annat all saknad efter mina älskade, dyrkade barn som jag haft den oerhörda förmånen att få “knarkat” hela julhelgen”… men som nu återgått att leva sina egna lyckliga, upptagna liv. Som sig bör, missförstå mig ej! Jag kunde inte vara mer stolt över deras fantastiska självständiga och härliga bedrifter. Så tacksam över detta. Varje dag. Samtidigt lider jag av mitt livs värsta hjärtesorg… Jag känner mig löjlig och patetisk för att jag ens skriver detta, för att jag KÄNNER detta, men …vissa dagar är känslan av ensamhet och övergivande svårare än andra. Den förtvivlade, hjärteslitande känslan av att inte längre vara behövd. Att inte längre ha en mening på jorden.
Okej, jag VET att det är onödigt, jag behövs visst. Det är dock skillnad på barn och vuxna och… jagvet ju att det kommer aldrig bli som förr. Även om de kommer hem. Jag vill ha dem alla i knäet i tv-soffan igen, titta på Scooby Doo och äta popcorn… jagläsa godnattsaga med tre små varma barnkroppar nedbökade i sängen tätt intill mig… och kramas länge, länge… Lillebror bor fortfarande hemma för all del, men han vill sitta ifred i soffan på sin kuddtron och jag får i bästa fall klänga fast vid honom i en tre-sekunders-kram om jag har tur. Inte hans jobb att trösta mamma. Dessutom är han nästan 185 cm lång och väger 100 kg så sitta i knäet kan nog inte bli aktuellt längre. I alla fall inte särskilt länge.
Trots allt tror jag att fler mammor med vuxna barn kan relatera? Jag hoppas det i alla fall. För det är något sorgligt när en tid i livet är över. Som jag räknar till min “bästa tid”. Och den kommer aldrig tillbaka.
Här vill den logiska delen av min hjärna ha ett ord med i laget också: det ni hör är en människa som ibland glömmer bort att hon lider av kronisk depression. Och blir förvånad när detta sker. Som den problemlösande människa hon är börjar hon leta förklaringar. Utan att förstå att hennes depressionsskov, hennes “svarta hund” kommit på besök. För att påminna henne och uppmärksamma henne på att hon skall ta bättre hand om sig i livet. Tex inte ödsla tid, energi och kärlek på JÄVLA VÄRDELÖSA LJUGANDE KARLAR… inte “självmedicinera” med umgänge med sina barn. Utan följa sin egen dagliga rutin med morgonpromenad, hälsosam kost och kreativa uttryck - skriva - om och om igen. dag efter dag. VÄ.LJA SIG SJÄLV i varje vägval. Så kommer hon så småningom ut ur tunneln igen.
tack
Min personlighetstyp, ENFP enligt Myer-Briggs, kan också gynnas av daglig motivationstal och pepp. Därför lyssnar jag på poddar, följer likasinnade på sociala medier och läser böcker samt går på föreläsningar med mera när jag kan och orkar. Två små korta podavsnitt och kan tipsa andra om samma: Daily Motivation-podcast avsnitt från 28 oktober 2021 kallad: “FIGHT DEPRESSION” som bestod av ganska aggressiva, h
ljudda pepp-rop på ett typiskt amerikanskt/australiensiskt sätt. Men trösterikt. Även Living With Anxiety And Depression podcast från 6 feberuari 2020 “Battling Depression Today” en mer lugn amerikansk kvinna som berättar om “så här mår jag i dag”. Fick mig att gråta, gav mig perspektiv och gjorde mig ödmjukt tacksam på samma gång.
Resten av dagen hoppas jag kunna bibehålla det relativa accepterande lugn jag känner just nu. Den värsta stormen är över. Nu återstår bara att krypa in mitt skal och slicka såren. Det kommer bli bra. “This too shall pass”.
Minns: “självmord är en permanent lösning på ett tillfälligt problem” = känslan av meningslöshet och värdelöshet är inte på riktigt. Alla depressionsskov GÅR ÖVER! Vänta ut det. Bara lite till. En timme… eller en kvart i taget. Det går över.
Fakta. Suicid och psykisk ohälsa
Under 2020 dog 1 168 personer av suicid i Sverige. 72 procent av dessa var män och 28 procent kvinnor. Bland personer mellan 15-29 år stod suicid för 32 procent av alla dödsfall förra året. Antalet suicid som registrerades under 2020 var något färre än under 2019.
Förra året vårdades totalt 6 666 personer på sjukhus till följd av suicidförsök eller annan avsiktlig självdestruktiv handling.
Totalt 41 procent av befolkningen uppgav i Folkhälsomyndighetens undersökning för 2020 att de har besvär av ängslan, oro eller ångest. Av dessa var det 6 procent som uppgav att besvären var svåra. 49 procent av kvinnorna i undersökningen uppgav besvär av ängslan, oro eller ångest och 33 procent av männen.
Folkhälsomyndighetens statistik visar också att unga kvinnor oftare uppger depression och att psykiska besvär är vanligare vid låg inkomst.
Källa: Folkhälsomyndigheten
BERÄTTA HUR DU MÅR!
1177 informerar:
Vem ska jag prata med?
Du kan prata med en person som jobbar inom vården, eller med någon du känner. Det går också att kontakta någon på en stödlinje. Du kan vara anonym om du vill. Du kan till exempel kontakta:
Bris - Barnens rätt i samhället på telefon 116 111.
Jourhavande medmänniska på telefon 08-702 16 80.
Jourhavande präst nås via 112.
Mind Självmordslinjen, chatt via mind.se eller på telefon 90101.
När och var ska jag söka vård?
Kontakta en vårdcentral om du har självmordstankar eller mår så dåligt att du har svårt att klara av vardagen. Där kan du antingen få behandling eller vägledning till vidare hjälp. Många mottagningar kan du kontakta genom att logga in på 1177.se.
Ring telefonnummer 1177 om du behöver hjälp med var du kan söka vård för permanent behandling.
Om det är bråttom
Om du mår så dåligt att situationen känns outhärdlig eller om du har planer på att ta ditt liv ska du söka vård genast på en psykiatrisk akutmottagning eller ringa 112.
SOS Alarm har dessutom skaffat en app. Möjlighet till akut hjälp finns med dig hela tiden. Du är aldrig ensam!
Veckans kampsång
You’ve got a friend av Carol King
When you're down and troubled
And you need some love and care
And nothing, nothing is going right
Close your eyes and think of me
And soon I will be there
To brighten up even your darkest night
You just call out my name
And you know wherever I am
I'll come running, to see you again
Winter, spring, summer or fall
All you have to do is call
And I'll be there
You've got a friend
If the sky above you
Grows dark and full of clouds
And that old north wind begins to blow
Keep your head together
And call my name out loud
Soon you'll hear me knocking at your door
You just call out my name
And you know wherever I am
I'll come running, running, yeah, yeah, to see you again
Winter, spring, summer or fall
All you have to do is call
And I'll be there, yes, I will
Now, ain't it good to know that you've got a friend
When people can be so cold?
They'll hurt you, yes, and desert you
And take your soul if you let them, oh, but don't you let them
You just call out my name
And you know wherever I am
I'll come running, running, yeah, yeah, to see you again
Winter, spring, summer or fall
All you have to do is call
And I'll be there, yes, I will
You've got a friend
You've got a friend
Ain't it good to know you've got a friend?
Ain't it good to know, ain't it good to know, ain't it good to know
You've got a friend?
Oh yeah now, you've got a friend
Yeah baby, you've got a friend
Oh yeah, you've got a friend