STRESSREKORD I PATRIARKATET = ETT MENTALT MASSMORD PÅ KVINNOR

Nya rekordsiffror för sjukskrivna = kvinnorna de stora förlorarna IGEN

Antalet sjukskrivingar för stressrelaterad psykisk ohälsa har ökat med 25% under 2024: visar försäkringskassans senaste rapport publicerad 18 november förra året. “Kvinnor löper mer än dubbelt så hög risk att drabbas jämfört med män. Könsskillnaderna förstärks av att många kvinnor arbetar i riskyrken med bristande arbetsmiljö inom vård, skola och omsorg. Kvinnor tar också mer ansvar än män för barn och hem, vilket leder till dubbla arbetsbördor”, skriver man på fk.se (min sammanfattning).

Jag vill gärna att alla skall tro att jag är odödlig - en vårdproducerande maskin full av empati som välkomnar alla hjälpsökande med öppna armar. Det gör jag i och för sig också, men jag är trots allt bara människa. EN människa. Och dygnet har bara 24 timmar. Självklart är detta förhållningssätt till mig själv och min kapacitet ohållbart. Självklart brakar jag in i den berömda väggen. Vi är så många, så många där ute. Nära hälften av alla i min bekansskapskrets sjuskrivits för stress senaste halvåret. Det är en epidemi!

Därför berättar jag min historia. Kanske kan den hjälpa andra? Vetskapen om att “jag är inte ensam?” Mer ärlighet åt folket! För allas vår frihet! Det är dags att sätta stopp för den kravmaskin som maler sönder kvinnor och unga vuxna där ute.

Myndighetens analys visar att risken för sjukfall med psykiatrisk diagnos stiger markant i åldersgruppen 25–29 år och ligger högre fram till 45‑årsåldern, med en topp i åldrarna 30–39 år. Det finns också ett tydligt mönster med högre sjukfrånvaro för personer med barn i förskole- och lågstadieåldern, 3 till 8 år. Både sjukfrånvaron och den stressrelaterade psykiska ohälsan är högre för personer med fyra eller fler barn. Den typiska sjuka är en 30+mamma som jobbar inom vård, skola eller omsorg och har barn i skolåldern.

– Vi vet att en faktor för att inte blir sjuk av stress är just balansen mellan arbetsliv och fritid, och arbete och återhämtning, och det kan bli svårare för den som har yngre och fler barn. Eftersom kvinnor tar större ansvar för barn och hem så löper de större risk att drabbas av stressrelaterad sjukskrivning, säger Ulrik Lidwall.

Läs mer på:

Rekordmånga sjukskrivs för stress - Försäkringskassan

KBT-läxa

När domen föll även över mig vända jag mig till mina gamla beprövade verktyg som jag fått damma av till och från genom åren sedan min första sjukskrivning 2012. Då var jag 36 år, ensamstående mamma med tre barn i skolan och jobb inom vården. Ett skolboksexempel alltså.

Det jag delar med er i dag är min senaste KBT-läxa. Mycket enkelt: svara på fyra frågor kring den ångesttanke som surrar runt i huvudet som värsta just “i dag?”

1. vad hände?

2. vad tänkte du? Vad kände du?

3. vad gjorde du?

4. vad får det för konsekvenser? Tillägg: negativa konsekvenser på kort sikt? På lång sikt? Positiva kort sikt? Positiva lång sikt?

Vad tänkte du? Vad kände du?  

Min stressnivå steg långt över röda strecket och det kändes som om min inre värmepannan fullkomligt exploderade. I onsdagskväll piskade jag mig fram, “upp till armhålorna” med Oombokningsbara Mycket Viktiga Arbetsuppgifter som MÅSTE göras här och nu! Allt… med svåra magsmärtor och en utmattning i nivå med hög feber som bara fick mig att längta efter att lägga ner huvudet på bänken. Alternativt få en stroke på plats och dö på fläcken? Då skulle jag i alla fall slippa…

Torsdagen tycktes jag förlora all energi från en minut till den andra efter adminpasset och hamnade som sagt i så högt stress- och ångesttillstånd som pendlade mellan sorg och ilska men välte över till vreden och kokade inombortds av undertryckt ursinne! Hjärnans tankeprocess där “det är bättre än att hon ramlar ihop på golvet och börjar tokböla och vi andra får ringa psykakuten”. Sammantaget tog denna dånande raket-stress helt ifrån mig förmågan att kommunicera... kunde inte prata eller få ut ord ur munnen att sätta ihop till en begriplig mening. Så jag bara morrade. “Du är 20 minuter sen! Jag blev orolig och ringde men du svarade ej!” sa fotmassageterapeuten. Det enda jag kunde svara var: “ja”. I samma ton och uttryck som en död robot. Den varma, vänliga människan förstod snabbt att jag var i stort sett okontaktbar, slutade försöka få svar eller kallprata och bara ledde in mig i behandlingsrummet och lät mig vara helt tyst. Tack och lov för empatiska kvinnor!

Lång dags väg mot torsdagnatt

Det enda som höll mig gåendes denna långa, långa dags väg mot torsdagsnatt…. var att tanken på att börja morgondagen med den sura evighetslånga lista av skit-arbetsuppgifter var ännu värre. Tänk ångest. Tänk självmords-nära-ångest. I stil med: “Vad är det för mening att leva när jag måste förnedras och tvingas igenom denna tortyr?” 

Kroppsligt har det varit ohållbart med denna sömnbrist… Yttrar sig exempelvis genom att jag upplever att det känns tungt att andas, även i dag lördag känner jag en tyngd över bröstet... huvudvärk, värk i kroppen, raseri över att vara så oändligt trött och utmattad men ÄNDÅ behöva sitta ett par timmar och glo ut i kolmörkret mitt i natten med skenande tankar, krutorr i munnen, rusande puls och kroppen skakig av panik. Omöjligt att sova.  

Har gjort tappra försök att höja blicken, se framåt, göra en tre-års-plan, påminna mig om att JAG SJÄLV alltid är kapten på min egen skuta: inte kan tvingas leva ett liv jag inte önskar samt hålla fokus på ljuset i tunneln… Försäkra mig om att det finns En Väg Ut... med allt mer tunn och svag röst…. Men - ve och fasa! - de sista dagarna har tunnelseendet på mitt aktuella lidande och elände dragit med sig ett sånt mörker att jag helt förlorat sikte på en sund och hållbar framtid för mig. Hur skulle den ens se ut?  

Vart finns den rätta vägen? 

NU har jag varit ledig i två dagar men kroppen verkar inte fatta det?! Hjärnverksamheten tycks även fortsätta snurra på i bästa monkey-mind-stil med nästan tvångsmässiga, invanderande tankar på de problem jag satt och löste för två - tre dagar sen. Analys och reflektion, “försenade” upprördhetskänslor, rädsla och ilska dyker upp NU. Och det stör min återhämtning och vila.  

• Vad gjorde du? 

Jag inser att jag inte kan ta på mig att ständigt göra ny planering - den ena planen mer detaljerad än den andra - eller ännu FLER problem att lösa nu för då kommer de också ge en fler-dagars-spill-over-effekt som kommer erodera sönder min kritiska tidsbegränsade två-veckors-period av återställande av frid, ordning, måltider och sömn. Det föreligger ett AKUT behov av avbruten aktivitet så kropp och knopp har en chans att återhämta sig tillräckligt för att åtminstone komma upp till nollnivån igen. Efter ett tickande stadigt ras mot hundra-minus-grader-punkten sista året - halvåret…

Jag måste nu vara mycket sträng i mina instruktioner till omgivningen och trygghetsnätverket. MYCKET MYCKET sträng i instruktionerna till MIG SJÄLV - SLÄPP KONTROLLEN och skit i alla problem som dyker upp nu. Boka tid med mig själv sju veckor fram - om nödvändigt. Fokus på min rehab. Dokumentera. Kommunicera. Minns att Dr Filip LYSSNAR på mig och litar på mig. JAG måste LYSSNA på mig själv och LITA på mig själv. LITA på att jag gjort rätt val, fattat rätt beslut och lagt upp rätt plan. Går den inte i lås, saker kraschar, om människor sviker, det blir kaos och kris. Ligger allt detta utanför min kontroll. Och därför är det ingen ide att jag I DAG är besatt av att tänka ut alla värsta-scenarior som skulle kunna hända IMORGON. Och slita ut mig fullständigt i jakten på att täppa till alla verkliga och imaginära hål i skrovet = för att i FÖRVÄG mota bort katastrofen. En katastrof som kanske aldrig kommer?

Citerar mitt vuxna barn som tonåring: “Om solen exploderar till sommaren och vi alla går under .... då får den väl FÖR FAN GÖRA DET DÅ!” Enligt enkla filosofin: att vi kan inte gå och förstöra tillvaron med dödsångest NU för att någon KANSKE händer i framtiden? 

Är det detta som är acceptans? Att “gilla läget”? I så fall gillar jag gilla läget. Så kör vi.  

Fatalismen = sund självbekräftelse?

Har även en smygande känsla av min fatalistiska sida som glimtar fram ibland är SUND. Min bästa vän just nu. “LÅT HELA JÄVLA SKITEN BRINNA NER! Det spelar ändå ingen roll vad jag gör. Jag struntar fullständigt i vilket. Kunde inte bry mig mindre. Jag har faktiskt mitt liv att tänka på”. Hm. Tja?

Jag tänker också lägga prio-tid på att samtal och umgås med vänner (se förra veckans blogginlägg). Även om dessa möten, praktiskt, tidsmässigt faller utanför min normalt sett snäva tidsram med “inga aktiviteter på kvällar om jag ej jobbat innan.” Eller “alltid i samband med post-work-out-promenad / pågående städning” bla bla bla bla. Ett väldigt litet nålsöga för en väldigt stor kamel. Och ärligt talat: har denna “regel” hjälpt mig hittills?  

Nej. Svaret är NEJ.

3. Konsekvenser:  

a. Negativ kort: det kanske uppstår problem på jobbet – saker går sönder, missnöjda kunder, personal blir missnöjd, strejkar, säger upp sig (?) … ekonomisk förlust, dålig goodwill, en elefantstor hög med skit för mig att städa upp sen. (Fatalist-Fia kan inte låta bli att upphäva sin röst: “okej, men allvarligt talat: vem fan bryr sig?”) 

b. Negativ lång: eventuellt sämre ekonomi eller verksamhet? I värsta fall: övergivanden och uppsägningar? Absolut en negativ konsekvens – men inte en olösbar.  

c. Positivit kort: jag tränar på att mota bort min spontanångest (den som tvingar mig lösa problem GENAST, ge instruktioner eller agerar själv enligt principen: “jag gör det själv direkt; så det blir riktigt gjort” . Att göra så är att klamra mig fast i mitt ekorrhjul för evigt. Detta är mitt tvångsmässiga beteende, MIN osunda akuta ångesthantering. När jag inte sätter i mig en liter glass. Andra motsvarande destruktiva ångestlindringsbeteenden är som bekant: dricka en flaska vin, knapra piller, kräkas upp maten, tvätta händerna femtio gånger, shoppa sönder alla kreditkort eller spela bort huset på nätpoker… detta vet vi. Det är lika bra att vara ödmjuk och brutalt ärlig om sig själv och sina egna ångestbeteenden… vi är bara människor. Det är förståeligt att vilja sluta må dåligt NU. Jag vill vara tydlig med att jag absolut aldrig skulle döma en annan människas ångest eller hur hen väljer att hantera den. Samtidigt som vi behöver arbeta oss BORT från det (som vi alla också vet) = för gåvan att få må bra i längden! Få tillbaka tid, energi och lycka. Ovärderligt.

Åter till mina tillkortakommanden: Att bli fyrkantig och att hårdhänt bypassa egna magkänslan och kontakten med kroppens mående= “det här känns inte bra” - signalen blir brutalt nertystad för det finns faktiskt MYCKET VIKTIGARE saker att tänka på just nu! Påstår jag och min storhjärna. “Jag får lyssna på dig SEN!” säger jag till kroppen som besviket slokar och drar sig tillbaka.

Kommendörkapten-impulser

Jag omfördelar kraften från livsuppehållande funktioner (sömn, mat, vila) till ARBETE och FARA! Skiftar till nattkikare och tunnelseende, gör genast upp nya planer och instruktioner till mig själv/familjemedlemmar/medarbetare för att: “Lösa uppgiften! Behålla kontrollen! Säkra området!”  = vilket givetvis lindrar min ångest i stunden. Men bara banar väg för nya liknande tvångstankar längre nedåt vägen. Hydrans avhuggna huvud idag lämnar plats till tio nya imorgon. Jag måste bryta vanan att fortsätta driva detta gamla hjulspår djupare och djupare. Gör det svårare och svårare för mig att lära mig strunta i ångesttankarna, ger dem mer och mer makt tills de tillslut styr hela mitt liv. Jag trampar mig längre och längre ner i kvicksanden när jag ger efter för ångesten och mina “kommendörkaptens-impulser”! Jag behöver träna på att låta sådana tankar komma och gå. Ex: medarbetare skriver att hon ej får igång en maskin. Okej – so what? Det kan jag lösa när jag kommer till jobbet på ordinarie arbetstid. En gäst har fått en p-bot av min jävla fastighetsägaren – so what? Det går att lösa sen. Jag får en idé och vill genast obsessa plus skriva ner ytterligare någon fras jag kommer på till mina överklaganden till försäkringskassan. So what? Jag har skrivit sån skit tusen gånger och kommer alltid på saker i skrivande stund ändå. Okej, jag får göra en KORT anteckning och släpp det sen. Vänta! Var det sistnämnda ett återfall?

Ilska, frustration, rädsla - min egen och andras – kring alla problem och förluster är HELT MENINGSLÖST. Det förändrar inte utfallet på något sätt. Känslor kommer inte hjälpa oss. Endast saklig handling. På arbetstid. Som man “bokar tid med sig själv”. På rätt dag LÄNGRE FRAM.  

Och viktig läxa: när JAG SJÄLV skriver och kontaktar nära och kära eller medarbetarna med ständigt nya instruktioner: exempelvis att de INTE får kontakta mig utanför anvisade audiens-tider (jo, så kan man absolut göra) = uppträder jag helt ologiskt och motsägelsefullt. Hur skall DE förstå och respektera mitt förbud mot spontan-kontakt när JAG SJÄLV kontaktar dem dygnets alla timmar? Märk väl i forum utan aviseringar. Helt klart är dock att det minsta man kan begära av mig är väl att jag är en rimlig förebild som följer mina egna regler?! Konsekvent uppträdande är det enda som funkar. Nu och i längden.

Så här långt är jag faktiskt lite förtjust redan nu över så många insikter och positiva kortsiktiga effekter det gäller mig själv och min osunda akuta ångestlindring! Allt kanske kommer ordna sig ändå?

d. Positiv lång:  

Kanske jag ÄNTLIGEN kan ta mig ur en (själv-) destruktiv fälla på sikt få en mer hållbar livsstil med balans mellan arbetsliv och fritid? Ett arbete som GER mer än det tar? En kropp, knopp och hälsa som lever mer i enlighet med mina behov, önskningar, drömmar och ålder och ork? JA! Jag kan göra det! Jag SKA göra det! Och jag inser plötsligt att jag faktiskt har all tid i världen...!  Befriande…!

Veckans kampsång:

STRESSED OUT

Twentyone pilots

I wish I found some better sounds no one's ever heard
I wish I had a better voice that sang some better words
I wish I found some chords in an order that is new
I wish I didn't have to rhyme every time I sang
I was told when I get older, all my fears would shrink
But now I'm insecure, and I care what people think

My name's Blurryface and I care what you think
My name's Blurryface and I care what you think

Wish we could turn back time
To the good old days
When our mama sang us to sleep
But now we're stressed out (oh)
Wish we could turn back time (oh)
To the good old days (oh)
When our mama sang us to sleep
But now we're stressed out
We're stressed out

Sometimes a certain smell will take me back to when I was young
How come I'm never able to identify where it's coming from?
I'd make a candle out of it if I ever found it
Try to sell it, never sell out of it, I'd probably only sell one
It'd be to my brother, 'cause we have the same nose
Same clothes, homegrown, a stone's throw from a creek we used to roam
But it would remind us of when nothing really mattered
Out of student loans and tree house homes, we all would take the latter

My name's Blurryface and I care what you think
My name's Blurryface and I care what you think

Wish we could turn back time
To the good old days
When our mama sang us to sleep
But now we're stressed out (oh)
Wish we could turn back time (oh)
To the good old days (oh)
When our mama sang us to sleep
But now we're stressed out

Used to play pretend, give each other different names
We would build a rocket ship, and then we'd fly it far away
Used to dream of outer space, but now they're laughing at our face
Saying, "Wake up, you need to make money, " yeah

We used to play pretend, give each other different names
We would build a rocket ship, and then we'd fly it far away
Used to dream of outer space, but now they're laughing at our face
Saying, "Wake up, you need to make money, " yeah

Wish we could turn back time
To the good old days
When our mama sang us to sleep
But now we're stressed out (oh)
Wish we could turn back time (oh)
To the good old days (oh)
When our mama sang us to sleep
But now we're stressed out

We used to play pretend, used to play pretend, money
We used to play pretend, wake up, you need the money
Used to play pretend, used to play pretend, money
We used to play pretend, wake up, you need the money
Used to play pretend, give each other different names
We would build a rocket ship, and then we'd fly it far away
Used to dream of outer space, but now they're laughing at our face
Saying, "Wake up, you need to make money, " yeah