Metal God: “Jag är gay och jag är stolt!”
Fira Sveriges första Pride-vecka med Rob Halford och smålänningarna!
I morgon börjar Växjö Pride FRIHET - KUNSKAP - KÄRLEK; vilka är först ut i landet att fira pride-vecka i år. Växjö Pride bjuder på ett fullspäckat program hela dagen, varje dag, hela veckan. Grand Finale på lördag då prideparaden avgår kl 14.00 (från Norrtullskolans parkering) och konsert på kvällen med bland andra växjö-bördige Tone Sekelius. ”Ropen skalla! Kärlek åt alla”! Jag ÄLSKAR pride!
Jag vill så gärna resa mitt - och hela världens - massiva stöd åt människor som gränslöst älskar och bejakar sig själva. Som gränslöst älskar och bejakar andra människor för att de ÄR MÄNNISKOR – fritt från tabun och kvävande, sociala konventioner. Människor som gränslöst, djärvt och stolt står upp för sig själva i en värld full av fördomar, faror och hat. Mina idoler!
Foto: Växjö Pride. Växjö Pride: smygstartar ikväll söndagen 8 maj med nya svenska dokumentärfilmen ” fördom och stolthet ” av Eva Beling. En resa genom svenska filmhistorien ur ett queer-perspektiv. Klockan 18:00 på Palladium. Programmet är späckat! Eempelvis: digitala föreläsningar ny invigning av konst utställningen ” Stardust” Av konstnären Filippa Nilsson Kalvhed Växjö-född stockholmare. Mer konst, boksläpp, andakt, hiv-test med snabbsvar. Ulrika Westerlund, styrelseledamot för regnbågsfonden och tidigare ordförande för RFSL och Måns Samuelsson en av grundarna till Växjös första Pride tåg inviger klockan 17:30 på speakers corner. Hilma sjunger årets Pride låt ” Standing Proud ”.
Det är bara måndagen! Lika spännande och intressant program fortsätter hela veckan. På lördag blir det grand finale med Pride-paraden och sen konsert på kvällen; där bland annat Växjö stolthet Tone Sekelius medverkar med sin sång ”My Way! Fantastiskt!
Vi måste minnas att alla vi som tillhör en minoriteter hör ihop. För vi har samma gemensamma fiende: den vite heterosexuelle cis-mannen och hans machokultur! Låt oss förena oss och föra kampen framåt TILLSAMMANS! "Toghether we can take on all the world!” …som Rob Halford sjunger i Judas Priest-låten tillika veckans kampsång: “Take on the world”. På tal om det…
Jag själv saknar tolkningsföreträde i den här frågan; eftersom jag helt fegt förtryckt min eventuella bisexuella/pansexuella (?) sida i hela mitt vuxna liv och istället valt vägen som hatad kvinnoslav i skit-patriarkatet… när får jag en guldmedalj för denna uppoffring förresten? Just det. Aldrig. …samt att jag i själ och hjärta, är, har alltid varit och kommer alltid att vara är ett hundra procent hängivet och trofast heavy metal-fan. Därför vill jag lämna över ordet till någon betydligt bättre lämpad än jag att tala om livet som gay: allas vår hjälte: ROB HALFORD!
Rob Halford…
…som många av er känner som frontman och sångare i legendariska Judas Priest. En öppet homosexuell man sedan dryga 25 år tillbaka. Men han är också en fantastisk författare! Året innan han skulle fylla 70 år svepte coronapandemin över världen och vi alla tvingades till global lockdown. För tillfället sysslolös satte sig vår Metal God ner hemma i sin stuga i Walsall, Black Country och skrev en fantastisk självbiografi ”Confess”. Wow!
Ni bara MÅSTE läsa denna bok! Den har ALLT! En människas färd från helvetets, djupaste, mörkaste hörn till den största, mest eldsprakande och strålande änglaarenan i metal-himlen! En resa kantad av fantastiska historier, kändisskvaller och finaste bit musikhistoria man kan tänka sig. Men också en skildring av ett svårt levnadsöde kantat av missbruk, självhat och död. Jag bokstavligt talat både skrattade och grät när jag läste… Jag kunde, på riktigt, inte lägga boken ifrån mig..! Den var med mig överallt. Framför middagstallriken, i sängen, på toaletten…!
Boken så. CONFESS! Resan börjar i Rob Halfords barndom i 1970-talets trakter kring Birmingham, West Midlands, i Storbritannien. Då den brittiska metallindustrin blomstrande. Det tunga slamret från maskinerna, tjutet från ångvisslorna och kvävande, sotiga röken från fabrikerna stod som tät dimma dygnet runt i de tegelkvarter där britterna föddes, levde och arbetade.
I den vitglögdade hettan i ugnarna rann och brann den smälta metallen i guldröda tusengradiga floder… …och här föddes också allas vår älskade musikgenre som fick sitt namn från denna tunga metallindustrin: heavy metal. Och trots att fabrikerna för länge sedan tystnat. De heta eldarna slocknat. Smältugnarna kallnat. Röken skingrats. Är musiken kvar. Människorna är kvar. Och deras gemensamma kamp MOT etablissemanget. FÖR friheten! Är kvar. För att stanna. En gång för alla.
Det går att dra flera paralleller mellan att vara metal fan och vara HBTQAI+-person. Och kvinna. Vi är alla outsiders. Underdogs. Utstötta och utfrysta från makten, äran och etablissemanget. Rob Halford är den fantastiske man som förkroppsligar alla dessa ting (fast man då ha ha). Jag har lärt mig så mycket av honom. Både som artist och människa, nu tack vare självbiografin. Tack Rob!
Foto: baksidesbilden på Confess en ung Rob Halford på sin motorcykel. En given gimmick på varje Priest-konsert… när “Hell bend för leather” spelas! And the crowd goes wiiiiiiild!
Queer-historia i snabbrepris
För att få lite perspektiv kring hur det är att leva med en sexuell läggning som länge ansågs – och fortfarande gör i många länder runt om i världen – som den värsta vederstygglighet, det mest moraliskt förkastliga en människa kan ägna sig åt. Skall vi ta en titt på den hemska historia som omvärver gay-communityn i väldigt nerbantad, sammanfattning i några få punkter:
Levandehistoria.se och wikipedia lär oss bland annat att:
· 1909 får Selma Lagerlöf nobelpriset i litteratur.
· 1933 bildade Elise Ottesen-Jensen (vår hjältinna som även fick igenom laglig abort) RFSU, för sexualupplysning, sexuellt likaberättigande och preventivmedelsrådgivning. Elise Ottesen-Jensen arbetade hårt för att påverka lagstiftare, få upp dessa ämnen på skolschemat och bringa kunskap hos massorna ute i stugorna. Hennes kamp bar frukt:
· 1944 antog Sverige en lag som avkriminaliserade homosexuella. ”Jag drömmer om den dag då alla barn som föds är välkomna, alla män och kvinnor jämlika och sexualiteten ett uttryck för innerlighet, njutning och ömhet.”. Är ett av hennes mest kända citat.
· 1950-talet protesterade Erik Thorsell mot hetsjakten på homosexuella i svenska media. Han studerade sexualkunskap vid Magnus Hirschfelds institutet i Tyskland. Hemma i Sverige ordnade han föredrag och föreläste om homosexualitet och homofobi. Han har bland annat sagt: ”Inställningen till homosexuella är väldigt hård och moraliserande överallt i samhället… Något man inte pratar om. Homosexuella är i stort sett rättslösa och tillåtet villebråd för alla slags mörkermän. Ofta utsatta för utpressning.”
· 1969 Stonewall-upproret: HBTQ-personer slår tillbaka mot polisens razzia mot en gaybar i Greenwich Village, New York. Starten på den globala hbtq-rörelsen. Då var homosexualitet ILLEGALT i 54% av världens länder.
· 1979 socialstyrelsen i Sverige klassar homosexualitet som ”friskt”. Men inte utan att ett fyrtiotal aktivister barrikaderat sig i trappan till myndighetens huvudkontor på Banérgatan 7 i Stockholm. ”Vi är arga, inte snälla, vi är homosexuella. Nu ska sjukdomsstämpeln bort, annars blir processen kort!” skanderade dem bland annat. Barbro Westerholm, dåvarande chef, lyssnade på de fredliga demonstranterna. Började genast arbeta för en friskförklaring som hon senare genomdrev samma år.
· 1982 första kända fallet av HIV i Sverige.
· 1987 diskriminering pga sexuell läggning förbjuds
· 2003 samkönade par ges rätt att ansöka om adoption
· 2005 samkönade kvinnliga par ges rätt till assisterad insemination och IVF
· 2005 sexuell läggning och kön blir skäl att kunna söka asyl i Sverige
· 2006 diskriminering på grund av sexuell läggning och kön blir förbjudet i skolan
· 2009. Den 1 maj kom lagen om könsneutral äktenskapslagstiftning (rätt att registrera partnerskap sedan 1995).
· 2013 avskaffades svensk tvångssterilisering (!) av transsexuella som vill ändra sitt kön i sina id-uppgifter. Mellan 1934-1976 och man räknar med att cirka hälften av de 63.000 personer som steriliserades under denna perioden gjorde så under tvång. ”Den här debatten handlar om kroppar, transpersoners kroppar, denna kropp. Staten har gjort våra kroppar, de mest privata delarna av våra kroppar, till offentlig egendom. Staten har berövat oss vår värdighet, vår kroppsliga självbestämmanderätt, vårt privatliv. Men idag tar vi våra kroppar tillbaka!” Sa Warren Kunce, en transman, under sin manifestation utanför Sveriges Riksdag i Stockholm i januari 2012: i syfte för att få slut på denna horribla stympning. Warren Kunce blev själv pappa 2014. Tack och lov!
VANSINNE!!! VANSINNE!!! VANSINNE!!!
Som en liten realitycheck bara…! Mycket av det som vi anser som självklara mänskliga rättigheter har nekats HBTQAI+-kulturen I ÅRATAL! Alldeles nyss! I lag och rätt. Såväl som i praktiken. Och det fortsätter ute i världen! I dag har 70 länder i världen kriminaliserat homosexualitet, i elva av dem är “brottet” att älska en människa av samma kön straffbart med döden.
Då har vi bara talat om lagar och förordningar. Ingenting om den massiva homofobi som tycks cementerad ute i stugorna. På gatorna. På arbetsplatserna. På släktkalasen. Över-häcken-snack grannar emellan. På sociala medier. Vilken roll får icke-hetero-normativa i patriarkatet?
Hur långt har vi egentligen kommit?
Foto: från Lucas Ramon Mendos ilga.org. En rapport från 2019 kallad “State Sponsored Homophobia”, 13th edition.
“Vad är det för fel på mig?”
Rob Halford beskriver sin uppväxt under 70-talet som att han tidigt visste att han var gay, gillade killar. Samt att detta inte talades om. Möjligen annat än i förnedrande och förlöjligande ordalag. Enda förebilden i media var en man som spelade gay i en film på tv; i vilken karaktären spelade ut en väldigt fånig och överdriven version av en ”femme”. En version av homosexuell man som Rob Halford inte kunde identifiera sig med alls. Han blev vid ett par tillfällen i sina unga tonår sexuellt utnyttjad av äldre pedofil-gubbar. Detta var inte heller speciellt goda förebilder för gruppen. Är det minsta man kan säga om sådana jävla äckel till förövare.
Som så många andra som inte kan pussla in sig i heteronormen, försökte han till en början bli tillsammans med en flickvän på sin tid. Vilket var dömt att misslyckas.
- Jag kunde inte fatta var det var för ”fel” på mig! Jag kände mig inte annorlunda än mina polare, vi var ju precis samma! Berättar Rob Halford i boken.
- Vi snackade lika dant, vi festade lika dant och vi skrattade åt samma skämt. Hur kunde jag vara så annorlunda?
De andra bandmedlemmarna i Judas Priest uppger att de ”visste hela tiden”, efter att Rob Halford kom ut 1998. De gjorde aldrig en grej av det. Rob var inte ”en homosexuell man” för dem. Rob var deras vän (och svåger i Ian Hills fall), deras sångare och de älskade honom precis som han var. Det är väl så vi alla önskar få vara för våra nära och kära? Rob Halford själv har alltid uttryckt en tacksamhet för sina närmastes odramatiska sätt att förhålla sig till hans sexualitet. För det ÄR INGEN GREJ!
Dock beskriver författaren den tidsandan i Margaret Thatchers England (premiärminister 1979-1990) som skoningslöst homofobisk.
“Vem är jag? En homosexuell eller macho-rock-ikon?”
Rob Halford, tack vare sin fantastiska musikertalang, låtskrivarbegåvning och röst som en ängel, lyfte Judas Priest till skyarna under 70- och 80-talet, tillsammans med KK Downing, Glenn Tipton och Ian Hill. Heavy metal-bandet turnerade tillsammans med de kändaste artisterna: Led Zeppelin, REO Speedwagon, AC/DC, Iron Maiden, Ozzy, Black Sabbath, Kiss…med flera med flera merflera… De spelade på de största arenorna världen över (Rock in Rio och Madison Square Garden) och hamnade högt upp på alla populärmusikaliska listor jorden runt. Vann framgång, rikedom och berömmelse. Blev ikoniska, trendsättare och förebilder långt före sin tid för både andra metalband som exempelvis Metallica men även skådespelare som Johnny Depp och popartister som Lady Gaga.
Rob Halford, som frontfigur och sångare, i detta legendariska band torde utgjort själva sinnebilden av lycka! Tjej-groupies så långt ögat nådde, dyrkande fans i horder var han än gick, musikaliskt självförverkligande och för evigt inskriven som äkta Metal God (varumärkesskyddat) i rockhistorien… men hur var det egentligen? Bakom den glittrande, förföriska rock-ikon-fasaden?
Rob Halford beskriver nyktert och tydligt men högst levande och mänskligt om sin stora inre konflikt. Att fronta ett av världens största heavy metal-band – en uttalad machobetonad värld (men även en samlingsplats för all världens outsiders) – samtidigt som han bar på sin ”skamliga hemlighet”. Han var gay. Ordentligt instoppad i garderoben. Men ohjälpligt och förkrossande ensam, skamsen och förtvivlad. Över att ständigt behöva fejka. Leva i en lögn. Aldrig kunna bli älskad och beundrad för den han är. Innerst inne. Där och då verkade de två världarna, hans två stora kärlekar i livet – musiken och män – dömda att för evigt hållas åtskilda. Han hade lovat sig själv att aldrig riskera bandets legendariska rykte och framgång… och därmed tilldömt sig själv att leva i armod, fast för alltid i sitt eget fängelse. Sin garderob.
Det gick så långt att han i mitten av 80-talet, bara några och trettio år gammal, faktiskt försökte göra slut på sitt liv. Åratals förnekelse hade drivit honom att dricka så kopiösa mängder att han för länge sedan utvecklat en fullskalig alkoholism. Rockstjärnelivet ställer höga krav även på sina straighta medlemmar och många försöker tackla pressen, kändisskapets baksida och prestationsångesten med droger. Rob Halford var inget undantag. Även han föll till föga för starkare saker än alkohol. Mogadon började han knapra redan under bandet första kämpande hund-år i England. Men sedan han upptäckt kokainet under början av 80-talet var det ingen hejd på det.
Vid tiden för inspelningen av skivan Turbo hade han näsan bokstavligt talat djupt i kokainberoendet. I boken berättar han att han var tvungen att springa ifrån micken i studion var tionde minut för att snorta mer vitt pulver. En kväll hade han bråkat med sin (hemlige) pojkvän till den milda grad att de hamnade i knytnävsslagsmål. Förfärad, blåslagen och hjärtekrossad åkte han hem till sitt amerikanska hem i Phoenix. Efter att ha fått sin vän, och en gång i tiden föremål för hans förälskelse, David med sig som sällskap och stöd. ”Nobody loves me”…rabblades om och om igen i hans huvud där han satt ensam i sitt sovrum. Medan han tog näve efter näve med sömntabletter varvat med Jack Daniels whiskey. Den ångest som ridit honom hela hans medvetna liv hade till slut blivit för mycket. Nu orkade han inte längre.
Foto: tidningen Hard Rock september 1986, det år som Rob Halford beskriver som “mörkast i mitt liv”.
Hjärtekrossande längtan efter närhet
Sex är ett av våra mest grundläggande mänskliga behov jämställt med mat, vatten och syre; enligt Maslows behovstrappa. Basen i pyramiden. ”Gemenskap, kärlek, närhet” kommer på tredje nivån. Därtill borde det stå helt klart att inte ens ett potentiellt livsfarligt homofobiskt samhälle kan stoppa en människa från att försöka tillfredsställa ett så basalt, mänskligt behov.
Inte heller Rob Halford, trots allt han hade att förlora.
Det gör mig ont att läsa om hur förtvivlat han hungrade efter kärlek, närhet och sex! Jakten fanns alltid där i hans bakhuvud. Vart han än befann sig i världen. Hur många försök som ”misslyckades”. De många, långa åren av celibat. Hur långt han var tvungen att gå för att ens ha en chans? Hur skamsen, utsatt, rädd och besviken han var.
Världen för homosexuella män på 70- och 80-talet beskrivs nyktert i boken i all sin förfärlighet, men chockade utropstecken kan läsas mellan raderna överallt. Homosexualitet var olagligt. Alltså kunde gaykillar - eller gaytjejer - inte dejta öppet. Hålla handen på stan. Kramas offentligt.
Vart kunde män träffa män? Det fanns gaybarer men de utsattes ständigt för razzior av polisen och andra former av statligt sanktionerad homofobi. Brott begicks mot dessa män och kvinnor hela tiden. För Rob Halford var det uteslutet att besöka någon av dessa utan en stor risk att bli igenkänd och ”avslöjad” i tidningarna. Som brittiske popstjärnan George Michel blev 1998.
Gloryholes, ljusblå scarves och stepdans
Så de homosexuella männen… drivna av lust, ensamhet och skräck sökte sig bland annat till offentliga herrtoaletter, i USA ”truckstops” utmed motorvägar och stora landsvägar. Vilka ändå fanns relativt tillgängliga för en rockstjärna på turné. Det uppstod ett system att sugen man kunde leta upp ett bås med ett ”gloryhole” (penisstort hål) i skiljeväggen och vänta. Tills en annan man satte sig i båset jämte. Gjorde denna man stepp-rörelser med foten mot golvet ”tap tap tap” så visste man att man ”fått napp”. Och hand- eller oralsex kunde utföras genom väggen.
Det fanns fler sätt att kommunicera att man var gay. Man kunde sätta på sig scarves i olika kodade färger. Ljusblå för oralsex, mörkblå för analsex med mera. Männen hade på sig dessa för att signalera vad man ville ha, vad man sökte.
Men enligt Rob Halford var detta dåligt agnade metrevar för att håva in en potentiell sexpartner. Som misslyckades mer än de lyckades. Dessutom ”åkte han fast” en gång i Kalifornien. Då den man som visade intresse inne på en herrtoalett visade sig vara under cover-polis. För det var ju faktiskt olagligt. I boken berättar Rob Halford att detta utspelade sig sex år innan popstjärnan George Michael råkade ut för samma sak. Lyckligtvis hade Rob Halford fans på polisstationen som smugglade ut honom utan att pressen fick reda på incidenten. Så han kom undan med böter.
Allt det här framstår som helt orimligt! Homosexualitet är OLAGLIGT! Så män och kvinnor kan inte dejta offentligt. De kan inte heller ”göra det i smyg” för det häckar elaka under cover-poliser i buskarna över allt som vill sätta dit dem. Hur skall någon ens kunna leva normalt under sådana omständigheter?!
Foto från pinterest: en bild av gaymodet för män från 1980-talet.
Trotsig underground aktion
Flera gånger när jag läser om Rob Halfords tid ”i garderoben” anar jag en stark, underbart trotsig längtan att komma ut… som nästan styr honom undermedvetet. Han besökte trots allt mer obskyra, ljusskygga gaybarer då och då. Blev mumlande ombedd av managers och skivbolagsfolk att ”vara mer diskret”. Alla var oroliga för att förlora pengar om deras guldkalv i Judas Priest-penga-maskinen “kom ut som gay”…! Skulle fansen svika? Riskera att pengarna tog slut?
Rob Halford gick till och med i en pride-parad ett år och berusades av gemenskapen och friheten att skrika efter rättvisa med sina likar.
Han berättar lite ”småfnissigt” i boken hur han smugit in homoerotiska fraser i sina låttexter. 1977 släppte bandet ”Defenders of Faith” där Rob Halford bidrog med låtar som: ”Raw Deal” som i hemlighet byggde på hur han ”cruisade” efter män på Fire Island, New York. ”Jawbreaker” handlar om en stor penis som knäcker käkarna. ”Eat me alive” om oralsex. He he!
Några fraser ur “Raw deal”:
“All eyes hit me as i walked into the door.
Then stealin' (?) and then the guys were fooling in the demin dudes.
A couple cards played rough stuff, new york, fire island….
…All the heavy bodies ducking, stealing eager for some action.
The scene screwed me up, i saw some contact.
Then the big boys saw me and knew that.”
Ha ha ha! 1977 alltså! Go Rob!
Sedan 2009, då dejtingappen för män som vill träffa män, kom har det spekulerats i om namnet ”Grindr” anspelar på Judas Priest låt ”Grinder” från 1980. ”Grinder… looking for meat!”
Men Joel Simkhai , upphovsmannen till Grindr-appen, påstår att ordet ”grindr” kommer från en kaffekvarn. För att man ”mixar ihop olika människor till ett socialt hopkok”. Likt kvarnen som maler kaffebönorna. Låter lite tamt i mina öron.
- Varför gay-dating-appen aldrig frågat oss om de kan få använda vår sång i sin marknadsföring går över mitt förstånd! Skriver Rob Halford skrattlystet i boken.
Äkta kärlek och död!
Sex är en sak. Rob Halford beskriver dock också sin längtan efter parlivet. Mysa i soffan. Ha en kärlek därhemma. Han har relationer med fyra män under de första fyrtio åren av sitt liv. Den första är en ganska odramatisk historia i hemstaden, hans rumskompisar var två gaykillar och en tjej. Via vilka han träffade Jed, sin pojkvän. Det tog slut. Senare förälskade sig Rob Halford i en amerikansk man som hette David - ni vet vännen som jag redan nämnt… som inte gav direkt fysiskt gensvar men med vilken Rob Halford ändå hade en ganska gullig om än platonisk relation med. Denna man påverkade definitivt Rob Halford att köpa ett hus i USA, Phoenix. Förhoppningarna om en romans med amerikanen var höga.
Efter många år (då turnerande rockstjärneliv pågick i allra högsta grad) fick Rob Halford inse att det troligen inte skulle bli något med David. Men de förblev vänner och umgicks mycket socialt i den stad i Arizona Rob Halford nu bodde i, ibland.
Under en turné träffade Rob Halford dock en man som det slog gnistor om så fort deras ögon möttes i en hotellbar. Brad. Den ack så lockande men ack självdestruktiva, naivt barnslige Brad. En stormande romans kryddad av kokain tog sin början. Heta känslor som skulle gjort en italiensk såpopera stolt svallade och relationen tog definitivt på Robs krafter. I synnerhet som den med åren späddes ut av alkohol och droger så det blev mindre och mindre tid för skratt och sex. Mer och mer tid att gnabbas och bråka om vems tur det var att ringa langaren. Allt tröttsammare att dölja de verkliga förhållanden om vem Brad var för bandet och familjen.
Det var alltså ett fysiskt slagsmål med Brad, den hastiga flykten från Brads hemstad till Phoenix… som ledde till att Rob Halford stod där, i sitt sovrum, en mörk natt i mitten av 80-talet. Och försökte iscensätta sin egen död. Mörkt.
Rob Halford beskriver dock hur någonting inom honom protesterade. Till och med i denna elfte timme. Så han ragglade upp från sin säng och stapplade bort till ett gästrum där hans vän David precis skulle till att lägga sig att sova. ”Jag tror jag har överdoserat…” sa han och tuppade av. Ambulans tillkallades, patienten magpumpades och fick dropp. Sen kom nära och käras desperata krav på rehab. Så blev även fallet och direkt när han skrevs ut från sjukhuset skrevs han in på en rehabklinik i närheten.
Det är väldigt upplyftande hur Rob Halford beskriver sin nykterhet. Väldigt försiktigt, ”en dag i taget”. Även efter 35 års drogfrihet. Samtidigt så livsbejakande och befriande. Hur missbruket varit en av de två (den andra var givetvis att hemlighålla sin sexualitet) stora, hemska saker som höll honom nedtryckt och förgiftade hans liv. Pinade och plågade honom. Hur han, sedan han övervunnit sin initiala rädsla att uppträda nykter, fann en äkta euforisk känsla i att stå på scen och sjunga. Vilket han beskriver är en lycka han aldrig upplevde när han var påverkad eller berusad på scen tidigare. Hur han började lära sig hantera saker på ”riktigt”. Sin sömnstörning. Sin konflikträdsla. Sitt låtskrivande och textförfattande som nu svingade sig högt upp på de kreativa höjderna! Det är så härligt att få ta del av detta.
Han beskriver också hur nykterheten var det som räddade honom den fruktansvärda dagen, i slutet av hans eget svåra år, den 19 januari 1987. Då han och en vän, Gigi, egentligen skulle åka på semester tillsammans med Brad. Men att Brad fick ett enormt raseriutbrott och slog sönder saker i sin lägenhet…så Rob Halford beslutade sig för att han och Gigi ta in på hotell i stället så länge. Brad rusade ut på gatan precis innan de skulle hoppa in i taxin. ”I love you!!!” snyftade han och kramade Rob Halford. ”I love you too”, svarade Rob Halford. Detta skulle bli det sista han sa till sin älskade Brad. För ett par timmar senare. Hade Brad skjutit sig i huvudet med en pistol. Demonerna blev helt enkelt för många.
Hög suicidrisk hos HBTQAI+
Suicid bland HBTQAI+ är vanligare jämfört med resten av befolkningen. I Folkhälsomyndighetens rapport från 2019 om unga hbtq-personer mellan 12-20 år uppger 36% att de ”allvarligt övervägt att ta sitt liv” någon gång under de senaste 12 månaderna. Samma år gjordes en svensk-dansk undersökning som visade att 42 män av 100.000 som levde i samkönade parförhållanden dog till följd av suicid. Motsvarande siffra för heterosexuella män var 18. För kvinnor var sifforna relativt lika i båda läger.
Då vågar jag inte ens gissa hur det var på 80-talet? När jag bläddrar runt bland forskningsartiklar kan jag bara konstatera att suicid är och har varit vanligare i HBTQAI+-kulturen. Men att det tycks bli färre? Acceptans och att bli älskad för den man är. Har aldrig varit viktigare.
Sen gör ju inte droger, alkohol, samhällets och familjens påtryckningar och hetsjakt att slippa sin inre ångest och eventuella neuropsykiatriska diagnoser (på hur Brads beteende lät han som han definitivt checkade alla dessa boxar) saken bättre. Men kärleken är blind…
Rob Halford tog sig igenom sitt livs svåraste år. Med nykterheten, vännerna och musiken som kryckor. Och överlevde. Läsaren förstår dock hur djupt traumat går. När han berättar att han än i dag inte besökt Brads grav än.
“Varför jagar jag straighta män?!”
Några år efter det abrupta, horribla slutet på Rob Halfords kärleksliv fick han syn på ett fan längst fram i publiken som han bjöd in backstage efter showen. Josh. Efter en tids uppvaktning flyttade denna unge man in hos Rob Halford i hans hem i Phoenix. Följde med på turnéer. Till England. Men aldrig med en mer detaljerad presentation än ”en vän” och ”assistent”. Denna relation var till skillnad från den med Brad lugnare och mindre dramatisk. Mindre passionerad men långt mer hälsosam. Just då.
Den tog dock också något abrupt slut när Josh meddelade att han skulle flytta hem till sin bror och svägerska i stället. ”Tack för allt! Hejdå!”
Efter sorgeprocessen efter detta uppbrott funderade Rob Halford på om det inte egentligen var så att han faktiskt blev kär i straighta män? Där det faktiskt inte fanns någon verklig framtid?
En teori finns att vissa homosexuella män, enligt Rob Halford, är att i sin inlärda övertygelse om att de själva är usla och mindre värda. Söker de sig till straighta män – som av samhället hyllas som de fina och viktiga och BR männen. Så dras även gruppen homosexuella män till de heterosexuella. I ett slags självskadebeteende.
Brad hade spelat på båda planhalvorna och faktiskt gjort en tjej gravid under en otrohet mot Rob Halford i slutet av förhållandet. David dejtade tjejer under sin ”uppvaktning” av Rob Halford och Josh var nog aldrig gay från första början. Mer bländad av sin älskade idol. Men när stjärnljuset hade slocknat och Rob Halford bara blev en ”vanlig man” därhemma förlorade Josh intresset och återgick till sin gamla tillvaro.
Denna insikt om sitt eventuella ”självskadebeteende” skakade verkligen Rob Halford. Citat ur boken:
- Fuck! Var jag verkligen en av dessa killar?! VAR JAG??? Nybliven fyrtioåring – fyrtio! – som jag var fick jag ta en ordentlig titt på mig själv. Och jag gillade inte det jag såg. Jag kände mig lika instängd av min sexualitet, av mig själv, som jag gjort ända sedan jag visste att jag var gay. Ända sen skolan.
- Jag var halvvägs genom livet. Att vara gay – att vara gay i ett heavy metal-band - kändes fortfarande som den taskiga, smutsiga lilla hemlighet jag alltid måste hålla. Jag såg ingen utväg. Jag såg inget hopp. Jag satt hemma i Phoenix och kokade. Det var… fucking shit!
Äntligen äkta kärlek med en GAY-KILLE!
Allt detta samverkade till en slags vändpunkt för Rob Halford, gällande hans privatliv. Han svarade på en kontaktannons från en ”young marine gay guy” som hette Thomas och var från en liten byhåla i Alabama. Många års uppvaktning, radiotystnad, utlandstjänstgöring, kriser, snedtramp och försoning ledde dock till att äkta kärlek uppstod och de båda har nu varit ett par i över trettio år. Rob Halford beklagar humoristiskt att han måste beskriva deras match som ”yin och yang”, två bitar som gör en hel, och andra slibbiga klyschor om kärlek. Mot bakgrund av allt han varit med om är det honom väl unt, tycker jag.
En av de viktigare faktorerna bakom den lyckliga kärlekshistorien är att Thomas: ”FAKTISKT ÄR EN GAY KILLE” … skriver Rob Halford med mycket skratt mellan raderna i boken. Som ÄR väldigt rolig. Också.
Så 1998 var det äntligen dags. Dags att bli fri. Rob Halford hade lämnat Judas Priest några år tidigare; vad som senare skulle bli ett tolv år långt uppehåll innan återföreningen och skivan ”Angel of Retrubution” 2005. Initialt för att följa sin ambition om ett eget soloprojekt. Sen för att det, till följd av flera missuppfattningar, ”bara blev så”.
Så när Rob Halford sitter i en intervju på MTV News och skall diskutera sitt ”Voyeurs”-album med sitt senaste band 2wo (ett electro-disco-projekt långt utanför reservatet). Hör han sig själv säga att han varit gay hela sitt liv. Samtidigt som han hör en projektledare chockad tappa sitt block till golvet med ett skrammel bakom kameran. Rob Halford beslutar sig för att följa sin impuls och säger:
- Det är först på senare tid jag känt mig bekväm med att ta itu med den här frågan. En fråga som funnits med mig ända sedan jag förstod min egen sexualitet.
- Varför nu? Tja, kanske är det 2wo-projektet? Kanske har det fått mig att inse att, va fan! Det är dags att kliva fram och låta folk få veta vem jag är!
Vidare beskriver han sin stora glädje över att tusenkilosstenen som legat på hans bröst i nära 40 år… äntligen lyfts bort. Av honom själv!
- Jag var ute! Åren av ångest var över! Det var som när jag slutade dricka och droga. Lögnerna och tvånget att ständigt låtsas hade försvunnit! Jag hade befriat mig själv från mitt självvalda fängelse och det onda kunde inte göra mig illa längre!
- Jag var gay! Och jag hade berättat det för hela världen. It was done!
Jag får tårar i ögonen när jag läser om alla brev som flödade in till Rob Halford från världens alla hörn. Efter MTV News-intervjun. Han fick anställa kontorspersonal för att få ordning på allt. Om och om igen skrev fans, följare och beundrare samma sak: ”tack för att du kom ut! Tack för att du gett oss hopp och inspiration! Jag har gömt mig, skämts i så många år. Men du har givit mig styrka att våga komma ut, även jag!”.
TV-intervjun följdes upp med en artikel i The Advocate, en gaytidning, där han fortsatte prata om sin nya enorma känsla av frid. Av klarhet. Att han aldrig känt sig starkare, mer tillfreds i hela sitt liv. Att denna känsla varar än i dag.
Det här är en riktig framgångssaga som verkligen inspirerar och berör på djupet. Confess. Bekännelsen. Att ärligt och öppet sätta ord på sina innersta känslor och tankar. Är det som på riktigt läker och befriar oss människor.
För att låna några mindfulnessfraser: Må vi alla leva i lyckliga liv fyllda av glädje. Fria från lidande. Älskade och respekterade för dem vi är. Så länge vi lever.
Ut och fira Pride nu! “Ropen skalla kärlek åt alla!”
Love Lisa
Veckans Kampsång:
Take on the world
Judas Priest
You got to leave your seat you gotta get up upon your feet
You're gonna move ya to the rhythm till you never can stop
We got the power we got the music and you bet that you can use it
We're gonna take rock-bottom we're gonna take it to the top
Put yourself in our hands so our voices can be heard
And together we will take on all the world
Put yourself in our hands so our voices can be heard
And together we will take on all the world
Move a little nearer you know you gotta follow your leaders
As we need you like you need us for sure
We're gonna drive you we're gonna ride you we're gonna get right inside you
And if you wanna keep going just shout out for more!
Put yourself in our hands so our voices can be heard
And together we will take on all the world
Put yourself in our hands so our voices can be heard
And together we will take on all the world
Sing your song we'll listen to you
Sing your song the spotlights are you
Put yourself in our hands so our voices can be heard
And together we will take on all the world
Put yourself in our hands so our voices can be heard
And together we will take on all the world
Put yourself in our hands so our voices can be heard
And together we will take on all the world
Put yourself in our hands so our voices can be heard
And together we will take on all the world