DINOSAURIERNA OCH JAG

= TILLSAMMANS MOT DEN AUTOIMMUNA STENÅLDERSHJÄRNAN

Resan med en trasig hjärna fortsätter. Är det något som tröttar ut mig - oss - är det katastroftankar, skräckscenarion och plötsliga panikångestattacker som faktiskt är fysiskt smärtsamma. I synnerhet i gryningen när det fortfarande är mörkt. Det är lätt att förstå den gamla folktrons historier om “att bli riden av nattmaran” som förklaring till att man kan vakna kallsvettig, med rusande puls och ont i bröstet.

Jag har valt att ta steget från folksägner om nattmaran till 2025 års version: Jurassic Park/World! Jag vet att det låter extremt tramsigt och banalt men “verktyget" Leta Dinosaurier har varit betydligt mer framgångsrikt än jag trodde när jag först fick idén. Häng med!

Det är tufft att jobba med ångesttankar och skräckkänslor, se ocd-inlägget. De är just bara elektriska impulser i hjärnan och tolkas av den skräckslagna stenåldersmänniskan som uttalade och “osynliga” hot. Diffusa ogripbara fasor satta att plåga oss. Där det är omöjligt att identifiera en början - en insats (fly, slåss, frysa?) - ett slut. Jag funderar över om fenomenet med de oförutsägbara, invaderande tankar av oro- och ångestkaraktär som drar igång HPA-axeln på högsta volym; vilket med tiden eroderar sönder vår hjärna… för en slags “autoimmun plåga”: med utgångspunkt från evolutionsbiologin. De faror vår stenåldershjärna är satta att leta upp finns ju inte i dag. Hur springer man ifrån elaka brev från försäkringskassan? Ett argt telefonsamtal från en kund på jobbet? Samhällsnormer och krav på extern framgång som skall rädda oss från att bli utröstade från ön? En klocka som alltid snurrar för fort och tid som inte finns? Hur vet vi när hotet är avvärjt? När är man i säkerhet?

Denna oförmåga skulle man kunna se som en understimulering av hjärnans funktioner att leta verkliga, fysiska hot. Exempelvis: rovdjur - springa - säkerhet. Utan denna logik attackerar hormonella systemet kroppsegna proteiner i hjärnan istället. Eller ja, genom att kortisolpåslaget aldrig tar slut. Men låt oss inte fastna i teknikaliteter. Ny plan! Varför inte ge hjärnan ett verkligt fysiskt hot att leta efter istället?

Dinosaurie-jakt = rätta medicinen!

Just denna omöjliga uppgift har jag själv försökt lösa med att tänka mig mina värsta, mest oförutsägbara ångesstankar som skator. Irriterande men lätta att jaga bort. Och den namnlösa, diffusa oron, deppigheten och den djupa olusten som sänker sin mörka slöja över mig - ibland helt utan förvarning vill jag kalla: “leta dinosaurier”. Efter att ha provat distrahera mig med Jurassic Park-serien ett par dagar fick jag idén till att försöka “sysselsätta” min stenåldershjärna med sånt den faktiskt förstår. Och ganska snabbt fick jag faktiskt god hjälp av denna intressanta idé - “tänk om dinosaurier levde samtidigt som vi människor? Vad skulle vi göra då?” Ja, det är inte mer att göra än att springa. Gömma sig. Försöka spränga monstren i luften med bomber. Numera brukar jag - så fort jag känner att den diffusa ångesten, oron och nedstämdheten kryper fram - påminna mig om att Leta Dinosaurier - titta ut genom fönstren om jag är hemma eller söka av området jag promenerar i. Finns det inga dinosaurier här - då är faran över. På detta sätt hoppas jag att hjärnan så småningom börjar lugna ner sig och “köpa” mitt påstående om att: “så länge det inte finns en t-rex i trädgården är allt väl. För nu har vi dubbelkollat detta”. Jag vet inte. Men det är i alla fall bättre än inget. Och kan jag må 5% bättre en dag är det ett jätteframsteg. Som förhoppningsvis i kombination med fler positiva instatser kan ge ett bättre mående som helhet. Jag vill göra det jag kan.

Foto: Jurassic Park Orlando Studios

Som vanligt i dessa tider skriver vi i Elisabeth Gummessons bra-boks-format.

KVÄLLSFRÅGOR 

• Vad har jag gjort bra i dag och vilka egenskaper visar det att jag har? 

  Lyssnade precis på avsnittet om ocd och tvångstankar i Kropp&Själ P1. Detta för att jag ser ett behov hos mig själv av mer efterforskning och inspiration kring mitt förhållningssätt av oönskade invaderande tankar som plågar mig. När en tanke på till exempel försäkringskassan och patientjournalerna plötsligt dyker upp i huvudet kan det hugga till av oro i magen, pulsen går upp och jag blir rädd. Också om en människa i en film, bok eller podd beskriver sin rädsla eller ångest över att misslyckas i livet, skadas, plågas eller straffas på något sätt är det som om min hjärna genast tar detta till sig som relevant för mig och startar mitt interna flyglarm: “glöm inte bort att du måste vara på din vakt hela tiden och förbereda dig på när den stora katastrofen kommer! NEJ! Du kan inte sitta här och slappna av hur som helst!”

  Jag har dock jobbat hårt med att försöka identifiera och byta etikett på ångesttankar av detta slag i realtid senaste tre veckorna och det verkar som om jag blir bättre och bättre. Lite mer för varje dag. Visar att jag faktiskt har förmåga att läka - tack vare mig själv och andra (egen vårdpersonal och generella råd och riktlinjer).

• Vad är jag tacksam för i dag? 

  Jag är tacksam över att det finns en podd som Kropp&Själ och människor som vill delta i denna och öppet berätta som sina erfarenheter av ångestsyndrom, invaderande tankar, stress och rädsla. Både ur patient- och vårdgivarperspektivet. Det får mig att inte känna mig ensam. Samt fyllas av en djup tacksamhet över att goda människor finns som vill hjälpa andra. Det ger mig hopp!

• Om jag kunde leva om min dag, vad hade jag gjort annorlunda? 

  Jag brottas just nu med en svårighet att känna in och bedöma min egen kraft och förmåga. Den matthet som fyller min kropp skrämmer mig. För att det är - har alltid varit, kommer alltid att vara (?) - viktigt för mig att vara STARK. Både fysiskt och psykiskt. Hela mitt liv har jag behövt förlita mig på min styrka för att klara mig. Jag MÅSTE orka! Min största rädsla är att jag inte skall göra det. När jag analyserat ner i minsta detalj, försökt gräva och peta, vända och vrida…. på min ofta onämnbara, diffusa ångest och ställa mig själv frågan “Vad är det egentligen jag är rädd för?” Så blir svaret ofta: “att inte få behålla kontrollen över min tid, resurser och min energi”. Att någon eller något kommer sätta mig i ett mentalt fängelse och utkräva det mest hårresande, plågsamma straffarbete - på obestämd tid, utan förvarning samt med avsikt att skada mig - samtidigt som jag har noll kontroll över det som händer. Att jag skall hamna i den yttersta nöden, “isoleringscellen” om så vill: av “höga krav, små möjligheter att påverka” = som vi känner från stressmodellen Sahlgrenska sjukhusets Stressavdelning som den absoluta ekvationen för stressrelaterad psykisk ohälsa.

  Jag skulle vilja leva varje dag annorlunda och programmera om min svårt hjärntvättade hjärna att avkoda alla invaderande tankar som “livsfarliga” och att jag på något sätt vid vägs ände ….när all ork och tid tagit slut… ser mig själv som död. Mentalt? Själsligt? Ekonomiskt? Oklart exakt vad som händer i slutet av min katastroftanke men det är jävligt mörkt.

  Falsklarm och autoimmuna funderingar

  Vore tacksam om jag kunde komma till botten med varför jag gör så här och att befria mig från dessa negativa tolkningar av de tankar som jag kognitivt vet är ofarliga egentligen. Måste påminna mig och repetera om och om igen: lärdomen: “ångest är inte sanningen om verkligheten - bara falsklarm”. Träna på att förstå att jag är en biologisk varelse, ett däggdjur som är daglevande och har en hjärna programmerad för överlevnad - det vill säga se och reagera på hot: inbillade och verkliga. Och i modern tid där stenåldersfaror saknas - anfallande rovdjur nattetid, plundringståg från granngrottan eller hårt klimat och naturkatastrofer - börjar vår superhjärna vända sig emot oss själva istället. Hjärnans eget självskadebeteende? Som en slags autoimmun reaktion? Exempelvis Chrons sjukdom och ulcerös colit räknas kortfattat som autoimmuna sjukdomar där immunförsvaret vänder sig emot och attackerar kroppsegna proteiner. Vilket skadar tarmarna med bland annat smärta, dåligt näringsupptag och matsmältningsproblem som följd. Vissa forskare menar att detta beror på “rastlöst” immunförsvar som inte “får göra sitt jobb” längre; då vi i dag äter sämre, exempelvis mer processerad mat, som gör tarmarna och dess försvar sysslolösa. Och tillslut överaktiva. I en studie i Japan fick patienterna dricka juice med parasitmaskar i för att ge tarmarnas immunförsvar något vettigt att göra istället för att attackera de egna cellerna: och patienterna blev friskare från sin Chron/UC. Kanske inte kliniskt signifikant men i alla fall tänkvärt. Är vår tid 2025, det moderna samhälles vansinniga stress och krav, frånvaron av identifierbara hot i olycklig kombination med vår gamla stenåldershjärna den mentala motsvarigheten till exempelvis Chrons sjukdom? En “autoimmunitet” i psyket?”

Fortsättning:  

• Vad har jag gett och vad har jag fått idag? 

  Nya tankar och reflektioner kring fenomenet ångest, tvångsmässig kompensation och invaderande katastroftankar. Efter att ha lyssnat på poddavsnittet blev jag stärkt i min strategi att döpa om alla tankar på exempelvis arbete, försäkringskassan eller dåliga prestationer i styrkelyft som “tvångstankar - avbryt och låt passera!” Direkt utan att ens reflektera. Säger mig själv “Jag VILL glömma bort eventuellt nya idéer/eventuellt viktiga fakta!” Jag har fått lära mig att vi människor tänker troligen mellan 60-70.000 tankar per dag. Att det finns tre olika discipliner inom modern psykologi som behandlar ocd och tvångssyndrom med “vanlig KBT”, CFT (Compassionfokuserad terapi) och Metakognitiv terapi (MCT). Att den gemensamma nämnaren ändå tycks vara att: “tankarna är inte problemet - det är vår tolkning och känslomässiga reaktion på tankarna (och/eller upprepning av samma tanke om och om igen) som skapar ohälsa. “

• Vilka insikter har jag kommit till idag? 

  Att forskning och vårdgivare upptäckt en företeelse hos oss människor - med vårt evolutionära ursprung tillika modern sociokultur - att faktiskt lägga positiva värderingar i begreppet “oro”. Att vi någonstans accepterat en automatisk sanning som säger att “det är bra att oroa sig och ängslas”. wtf?! Otroligt men sant. Exempel från poddavsnittet och mig själv: “hur kan jag vara en bra mamma om jag inte oroar mig för mina barn? Hur kan jag vara en bra medarbetare om jag inte oroar mig för att göra en bra prestation på jobbet? Om jag inte oroar mig för min ekonomi - kanske jag inte är motiverad att tjäna/spara mer pengar till ålderns höst?” Förklarar psykologerna.

  Jag känner själv igen mig. När jag ser på mig själv och mina drivkrafter och sätt att resonera ser jag också mitt eget - halvt undermedvetet - mönster av att tolka spontana tankar på problem, hemska händelser i det förflutna och ångestdrivna kompensatoriska handlingar som Viktig Information: som jag genast måste lägga på minnet/notera direkt, Mental Förberedelse på Katastrofen (= så jag inte blir chockad och handlingsförlamad när katastrofen kommer) och Problemlösning.

  HEMSKA HEMSKA HEMSKA TANKE!!! …och så ONÖDIGT slöseri på tid, kraft och energi. Och framför allt kontraproduktivt.

  Jag är också kritisk till informationen på 1177 om oro som något “positivt” eller “klokt oro”. Jag skulle inte kalla någon ängslan, oro eller ångest för “sund eller hjälpsam”. De egenskaper vi vill åt här är helt enkelt en rationell omvärldsanalys, notering av fallgropar och utmaningar och den problemlösning och handlingsplaner som följer på detta. Som INTE skall vara känslostyrt eller ångestdrivet, enligt min mening. Vi fattar bäst beslut när vi är klartänkta och håller huvudet kallt, även om drivkraft och passion gärna får komma från en känslosam punkt. Men STOPP och BORT med allt prat om “positiv oro”! Det kan bara bli fel. På samma sätt som gamla rekommendationen “ett glas vin om dagen är bra för hälsan” var helt katstrofal och folkhälsomyndigheten fick backa på den punkten. Skaderiskerna är helt enkelt för stora. Oro kan betraktas som oviktig eller ofarlig. För att vi lättare skall kunna acceptera att negativa, invaderande, katastrofala tankar finns men inte låta dem få fäste eller vikt. Lära oss låta dem passera obemärkt förbi och så småningom försvinna i glömska. Men kalla aldrig ALDRIG or för “positiv”.

  Må det ske!

  Därför tycker jag om metoden att tänka: “må det ske!” istället - alla katastrofer i världen är bättre än att bygga in sig i ett mentalt fängelse som förstör min hälsa och förmörkar nuet och framtiden med dåligt mående och ångest. Enligt tesen “det är bättre att huset brinner ner än att du kontrollerar att spisen är avständ 30 gånger innan du vågar gå hemifrån. “ Mer om detta senare.

  Därför att oro över saker som inte har hänt än är helt meningslöst. Ingen kan förutse framtiden och räkna ut exakt bästa sättet att hantera en situation i fantasin i förväg. Vi måste helt enkelt lita på oss själva att vi är kompetenta nog att hantera den situation vi hamnar i där och då. Oro inför framtiden är självdestruktivt slöseri med tid, energi och kraft och fräter bara sönder din hjärna med överdos stresshormon samt förgör din livskvalitet här och nu. Det är ett gift som med alla medel måste bort ur våra tankar och våra liv. Diffus ängslan och ångest över saker som KANSKE kan hända är bara rena rama självsabotaget! Det ligger en viktig sanning i det gamla ordspråket: “det mesta vi oroar oss för kommer aldrig hända”.

  Churchill, citat:

  “I am an old man and have known a great many troubles, but most of them never happened”

  (“Jag är en gammal man som känt många stora problem, men de flesta av den inträffade aldrig”)

• Vilka nya tankar har jag haft i dag som jag ej hade i går? 

  Att jag i åratal byggt mitt eget fängelse av ångestdrivna orostankar. Jag utsätts för lidande, drabbas av motgångar, stress och höga krav och reagerar nästan automatiskt med att köra ner stövlarna djupare i marken, ta i hårdare, trycka på och stånga min panna hårt och blodigt mot motståndet. Resolut bygga på mina skyddsmurar. Sten för sten. Högre och högre. Skrivandet av listor, brev och påminnelsenoteringar i tid och otid, dag som natt. Det eviga uppförandet av katastrofplaner A, B och C. I all onändlighet. Förlängandet av arbetsdagen - upp på morgonen tidigare och tidigare, i säng senare och senare. Den vakna tiden slukas upp av krigsmaskinen. Sover med ena ögat öppet. Ensam. I ständig beredskap. Förstärker murarna med fler vakter och vapen. Gräver vallgravar och fyller dem med djupt vatten och hungriga krokodiler. Riggar tunnor med kokande olja över fällbron till borgens entre. Utan att förstå att det jag bygger är mitt eget fängelse. Som inte har någon dörr ut. Orostankar, tvångsmässighet och ångest kommer inte minska sina attacker över tid. Snarare tvärtom. Som jag tidigare skrivit: “det man gör mycket blir man bra på” - så även hjärnan. Som verkar gilla gå i samma gamla hjulspår, som de logaritmer som spårar dig på nätet och för dig tillbaka till sidor och annonser där du redan varit. Bästa sättet att minska antalet attacker av onda tankar dagligen är att helt enkelt bara låta dem “noteras och passeras”. Det vill säga: du tar dig ut ur ditt huvud, observerar tanken från ett tredjepartsperspektiv (en bubbla? ett moln? en skata?), konstaterar hur oviktig den är och glömmer bort den igen (eventuellt genom att fokusera på något annat, göra en positiv affirmation, andas mm) . Se och släppa. Se och släppa. Se och släppa. Är enda sättet att minska antalet attacker från vårt inre. Och kanske äntligen, ÄNTLIGEN börja få större inflytande över vår tid och liv. Få fokusera på det vi faktiskt vill göra. Istället för att vara slav under tvånget och ångesten.

• Vilka spännande möten med andra människor har betytt mycket för mig idag? 

  Redan när jag fick min krasch för snart en månad sedan började jag ana konturerna av mitt inre fängelse. Och förstod att det skulle ta mycket tid, arbete och energi att riva. Uppgivenhet och missmodighet över arbetets storlek och hur DÅLIG jag är på tålamod, självbekräftelse, vänlighet och tolerans med mig själv och mina brister fick inte riskera sabotera rehab-arbetet. Jag måste fortsätta framåt i mina rutiner och min behandlingsplan - hur mycket rädslan för att misslyckas än skrämmer mig. Hur mycket jag än lider och våndas när jag faktiskt inte nått målet den dagen. Är ingen ursäkt för att undvika, springa och gömma mig. Det är bara att gå på det igen. Och igen. Och igen. Aldrig ge upp! Jag har haft många bra människor och institutioner till min hjälp. Är så tacksam för detta. Och jag vet också att rehab och mental hälsa är en färskvara så jag måste fortsätta träna varje dag. Jag känner motstånd och halkar ofta ner i de gamla hjulspåren varje dag. Känner mig svag som en nykläckt fågelunge, vilket skrämmer mig. Men enda vägen ut är rakt igenom. “När du går igenom ett helvete är det bara att fortsätta gå”. Acceptans, vänlighet och medlidande med mig själv är det svåraste. Samtidigt får jag påminna mig om att det tagit lång tid att bygga mitt självvalda “autoimmuna” fängelse av ångest, invaderande tankar och kompensationsreflexer. Ovanans makt är stor. Det kommer ta tid att riva ner fängelset och leva i friheten igen.

• Vilka spännande samtal har jag haft idag? 

  Detta samtal “med mig själv” och er. Få saker är så hälsosamma som att skriva dagbok, skriva ett brev till någon du är frustrerad på (och inte skicka?) och sätta ord på sin tacksamhet. För att finna de ljusa sidorna att fokusera på. Poddavsnittet i dag bidrog också med många spännande insikter om mänskliga hjärnan, våra beteenden och reflexer och de metoder som finns inom psykologi och beteendevetenskap för stenhåldersmänniskan att överleva i det moderna samhället.

  Jag är glad över min nya kunskap kring modellen om hjärnans tre system: 1. hotsystemet 2. prestationssystemet 3. trygghetssystemet, som CFT-psykologen pratade om. Genom att visualisera att jag flyttar mig från exempelvis “hotsystemet” till “trygghetssystemet” via en omtolkning av en impuls eller invaderande tanke känner jag faktiskt hur jag genast får lättare att andas. Pulsen går ner. Och jag känner att jag är “i säkerhet” igen.

  På frågan “tänk om tanken ändå har ett värde?” som exempelvis “jag har blivit arbetslös - tänk om jag inte får ett nytt jobb?” Är det en reell sak som hänt på riktigt här och nu är såklart ett verkligt problem som man behöver göra en plan för, beskriver konventionella KBT-psykologen.

  -Men inte på NATTEN, eller i ältande om och om igen. Vi är väldigt dåliga problemlösare på natten och behöver träna bort oros- och ångesttankar som kommer då (min sammanfattning).

  -Dessutom är oros-frågan: “TÄNK OM jag blir arbetslös” helt annorlunda och skapar bara problem och skada.

  Verktyg som att “skjuta upp tanken tio minuter” - för att sålla i vad som kan vara viktigt och vad som är helt oviktigt. Enligt meta-psykologen kan detta vara en bra metod för att få tanken att bara “passera genom kropp och själ” utan att få fäste. Enligt tesen: “är det en viktig tanke nu så är det en viktig tanke om tio minuter” - jag vet inte om man ställer timern på tio minuter? Men det kan man förstås testa själv. Svaret är i alla fall att om man glömt bort tanken så var den oviktig.

  “Håll med din tvångstanke”

  Den metod som funkat bäst för mig just nu är dock “gå med på katastroftanken” och följ resonemanget hela vägen ut. Detta drar verkligen gifttänderna ur även de mest envisa ångestdrivande tvångstankarna. “Vad är det värsta som kan hända?” En kvinna i poddavasnittet: “Tänk om mina katter dör medan jag är på jobbet” Psykologens svar: “ja, då FÅR katterna faktiskt dö när du är på jobbet. Det blir sorgligt. Men det är okej. Inget som skall skapa en oro och tvångsmässighet som får styra våra liv.” (min sammanfattning). En ångest som leder till en tvångshandling som i detta fall innebär att kvinnan i fråga flexar ut tidigare från jobbet för att skynda sig hem för att kontrollera att hennes älskade katter lever!

  Min tanke: “jag måste skriva ner/skicka/fixa X, Y, Z… till försäkringskassan!” Annars vad? “De kommer tvinga mig lägga massa tid och pengar på detta i framtiden som jag inte kan påverka eller orkar med!” Då händer vad: “Jag kommer bli fattig att jag ej kommer kunna gå i pension en dag! Eller så blir jag sjuk och galen och måste läggas in på institution!” Hur slutar detta? “Jag DÖR I FÖRTID!!!”. Okej: här tycker psykologerna att man kan göra en rimlighets-check, i mitt fall: kommer jag verkligen dö eller bli inlagd och omyndigförklarad? Nej, troligen inte. Låt oss gå bakåt i resonemanget. Gärna tillbaka till första skräck-impulsen: “kommer de tvinga mig lägga massa tid och pengar på detta i framtiden som jag inte kan påverka eller orkar med!” Ett lämpligt svar på detta skulle kunna vara: “Tja, vill de ha pengar får de väl TA dem då. Min tid styr jag alltid själv. Jag är inte så hjälplös som jag tror.” Det är ändå trösterikt.

  Vi tränar igen: Och när det gäller misslyckandet med styrkelyften sista veckorna är oron “tänk om jag aldrig kommer upp till den nivå jag vill! Tänk om jag är för gammal nu?! Det här är kanske så bra som jag blir? Kommer jag för resten av livet se mig bli svagare och svagare och bara träna för underhåll och att försöka bromsa åldrande-förfallet?” Ett lämpligt svar skulle kunna vara: “Jaha, då får det väl VARA SÅ DÅ. Misslyckanden, smärta och rädsla är inget som kommer skrämma bort mig från gymmet. Jag kommer behålla mitt momentum och snarare fokusera på att bättre kunna analysera dagsformen för att kunna avgöra om det är dags för en träningsdag eller en vilodag - oavsett vad “protokollet” säger.

Länk till avsnittet:
https://open.spotify.com/episode/2qJwPD6ZbKWgU6X2P966zb?si=T3I-26waT8iLVWzyVc8dRg

MORGONFRÅGOR:  

• Vad är jag lycklig över i mitt liv just nu? 

  Att jag är omgiven av goda människor fyllda av VÄLVILJA OCH EMPATI mot mig - medarbetare, behandlare samt nära och kära. Det är viktigt att komma ihåg när livet känns mörkt och det “blåser kallt” därute. Alla fina insikter jag kommit fram till i dag!

• Vad kan jag bidra med som höjer min eller andras livskvalitet i dag? 

  Att läsa om tidigare insikter, påminna mig om min hjärnas kraft och förmåga. Visst, nedsatt men i allra högsta grad vid liv och med många goda idéer och ljusa, trösterika tankar.

• Vad har jag bestämt mig för i dag? 

  Fokusera på det jag HAR och jobba på tiliten till mig själv som en kraftfull och kompetent person som kommer kunna hantera de utmaningar livet kommer med när de händer där och då. Utöver det min praktiskas, realistiska handlingsplan redan fastställt.

  Fortsättning:  

• Vad vill jag ge och vad vill jag få i dag? 

  Jag vill få en fin stund med yogan och mindfulnesstuden strax. Jag vill ge stöd och goda råd till mina medarbetare, som jag delvis just gjort.

• Vilka gränser vill jag sätta i dag? 

  Rädsla för fyrkantighet, instängdhet och kontrollförlust vid nästa veckas utmaningar på arbetet. Egna påhittade tillkortakommanden jämfört med andra människor jag har saker gemensamt med - på ytan sett. Jämföranden med andra när jag inte ens har alla fakta om deras liv och prestationer är helt meningslöst slöseri med tid. Och framför allt: onödigt dömande och nedvärdering av mig själv - helt baserat på fantasier. Nej, BORT MED FANTASIN. Välkommen verkligheten i MITT LIV här och nu!

• Vad vill jag träna på i dag som för min personliga utveckling framåt? 

  Min sanning - att se den samt hålla den för verklig. Och att låta den vara min karta att följa i livet framöver. MIN SANNING.

• Hur kan jag kommunicera tydligare i dag? 

  Jag skall tänka innan jag talar/meddelar mig med människor i min omgivning. Spontant kommer det alldeles för mycket ord, funderingar, idéer för en vanlig människa att ta ställning till. Jag behöver få ur mig orden och sen filtrera dem och sortera dem. I någon slags ordning som blir begriplig för andra. Jag ser tecken på att ha varit otydlig tidigare och jag skall göra mitt bästa för att rätta till det. Med särskilt fokus på att lyssna mer - be mottagaren återkoppla eller berätta hur hen ser på saken. För god kommunikation och samspel. Men även för att lägga ansvaret för handlingen där den hör hemma - hos mottagaren. På så sätt kanske det tillslut “blir som jag säger?”

• Hur och när kan jag använda mina styrkor i dag? 

  Jag har - hela dagen hittills - idag använt min envishet, disciplin och följsamhet med mina rutiner. Trots trötthet och rotlöshet. Så nu kan jag strax lägga resten till handlingarna för den här dagen och ägna mig åt mer passiv vila.

• Vad ser jag fram emot i dag? 

  Att få många timmars lugna, läkande vila med fritt sinne. Skratt och gemenskap. Nöje och vilsam aktivitet. Samt den livgivande, trygga känslan av att i dag har jag tagit ytterligare ett litet steg mot målet: en hel och hållbar tillvaro i friskhet, lycka och harmoni.

Veckans kampsång:

THEME FROM JURASSIC PARK

John Wiliams

(instrumental)