Jagad av virus, sömnbrist och uppretad pöbel - Jösses!

Utan antidepp kommer alla känslorna på en och samma gång

Veckan som gått har varit tuff. TUFF! Nu har jag också lagt ifrån mig mitt skyddande pansar, det vill säga är SSRI-fri sen två veckor tillbaka. Att vara “kontroversiell”; det vill säga kvinnorättsaktivist och manshatare i frireligiösa småföretagarbygder är förfärligt. Jag må vara öppen, orädd och frisspråkig - jag är något så ovanligt som en kvinna med 100% självständighet utan någon som helst risk för repressalier från patriarkatet - men jag är också bara människa. Utan skyddande antidepp-krockkudden kan jag nu ta in hela bilden. Känna den ofiltrerade illviljan. Skambeläggandet. Förtrycket. Vem skall jag ta hjälp av när allt jag ser är kyrkspiror vart jag än vänder mig? “Åtta kyrkor per hektar!” Jesus såklart! Den Förste Feministen! Min fiendes fiende är min vän!

För att börja från början. Kan man må bättre och sämre på samma gång? I läkningen efter övergrepp, utmattning och depression kan allt hända, har jag lärt mig. Tårar kan komma av både glädje och sorg. Det mänskliga psyket är ett fantastiskt inre universum vars mysterier är långt ifrån lösta; vågar jag påstå. En sak står dock kristallklart för mig: jag måste – nu och för alltid – vara Min Egen Bästa Vän. I vått och torrt. Ingen vet vad som är bäst för mig bättre än jag själv. En viktig grundplåt att utgå ifrån när jag sträcker ut en hand till omvärlden för råd och stöd. Allt börjar med att jag själv tar reda på svaret på frågan: ”hur mår jag i dag”? Alldeles själv. Och sen bygga på det.

Här är jag idag. 14 dagar helt fri från SSRI och hydran springer lös ha ha. Vad har hänt?

I skrivande stund måste jag också bara tillägga att jag – som alla andra – lidit av den hemska övre luftvägsinfektion alla tycks drabbats av nu i vinter. I tisdags återvände jag till jobbet efter några dagars karantän som jag själv tänkte skulle fungera. Tillbaka till jobbet på onsdagen. Men onsdagen fick avbrytas på arbetsplatsen en bra bit före mållinjen och jag gick hem och stöp i säng. Torsdag och fredag kämpade jag envist på många långa timmar och ”jätteviktiga projekt som absolut inte fick bokas om”. Med fyra timmars sömn brakade jag in i helgen och kände mig som en levande död. Natten till igår hade viruset såklart jublande upptäckt att alla mina immunförsvarssoldater lösts upp för att istället användas som energi för att kompensera för den här organismens över-uttag. Så de rusar nu lyckligt runt i min kropp och förstör och sprider sin smitta och förödelse genom mina celler. Huvudvärken från helvetet, halsont, hosta och feber. Suck. Dags igen alltså. Varför lär jag mig aldrig? Hoppas jag fått tag i förnuftet i morgon bitti: måndag morgon. När det är tänkt att jag skall gå till jobbet. Som egenföretagare växer möjligheterna att ta en sjukdag inte på träd. Men detta resonemang är troligen delvis bakgrunden till mina fyra utmattningsdepressioner? Det kanske är dags att byta spår? Rent akademiskt kan vi intressant konstatera: att ja! God nattsömn och rimlig arbetsbelastning och motsatsen till stress är BRA för immunförsvaret! Hör och häpna! Det stämmer..!

Alla Moder Jords och Månens goda andar: låt mig få fatt i mitt sunda förnuft i morgon!

Behovet av att hela sig själv så: konkret är det jag tänker på i inledningen det enkla faktum att vi människor någonstans faktiskt är experter på våra egna kroppar. Ingen kan känna hur det känns i just mig. Just dig. Just henne. Vilka vanföreställningar, fördomar och ”automatiska sanningar” styr våra attityder till vår egen kropp och hälsa? Det måste vi ta reda på.

Tja, mitt framför näsan har vi kroppsskammandet i allmähet: storleksdiskriminering och fettfobi. ”Du måste vara smal! (annars måste vi tyvärr rösta bort dig från ön)”

Vårt känsliga hjärta står inte långt efter. ”Visa ingen rädsla! Pojkar får inte gråta! Kvinnor är hysteriska och måste lugna ner sig!”

Detta är alltså sådant vi först och främst måste SKROTA! Genast!

Lyssna på din doktor, hon vet bäst. Ja, det är klart att hon gör. Men när det gäller psykisk ohälsa är berättelsen om din egen upplevelse den viktigaste ledtråden vi har: både läkare och patient! Modern sjukvård i dag kan inte scanna din hjärna och se ditt smärtcentrum. Självmordstankar syns inte på röntgen. En krossad självkänsla och PTSD kan inte hittas i några blodprover. Du måste berätta själv för henne: allt från första besöket till elfte i till exempel medicinuppföljningar. Vad händer i ditt hjärta just nu? I din hjärna? I din mage? Min devis: ”känns det bra ÄR det bra”. Samt omvänt.

Jag har satt ut mina antidepp otroligt långsamt efter ett bakslag midsommarafton juni 2021. Kort summering: efter att ha hoppat ner från 60 mg till 30 mg fick jag en slags migrän-krasch med yrsel och illamående där inga mediciner hjälpte. Utom Atarax: vilket förvandlades till en lallande zombie som skrämde slag på mina (vuxna) barn. Sen mådde jag inte bra förrän jag klättrat upp på 90 mg igen… Jag, min kropp och knopp var inte redo helt enkelt.

Men jag och min nya doktor kavlade upp ärmarna i somras (2022) och gjorde en plan. Vi hördes av ganska ofta över tid och höll koll. Nu verkade min hjärna med på noterna och lång historia kort: jag gick från 90 mg ner till 0 mg: sedan två veckor tillbaka alltså. På cirka åtta månader.

Inte för att jag tycker det är dåligt generellt att äta en lågdos SSRI om det hjälper. Att jag tycker det är skamligt eller osjälvständigt på något sätt! TVÄRTOM - vill jag vara oerhört tydlig med. Det är enbart det funktionella som är intressant här. För mig som för dig och oss alla. Jag baserar min uppfattning på mig själv på min historik: det vill säga att jag gjort denna resa från helvetet och tillbaka tre gånger innan. Jag vet att jag mår bäst när jag är medicinfri och har en stabil livsstil inställt på långsiktig ångesthantering au naturel, så att säga. Jag väljer för mig. Jag skulle aldrig ta mig friheten att välja åt någon annan. Vi är alla olika och behöver olika saker i livet för att må bra. Hitta din väg.

Min väg - min huvudled - som jag även lärt mig av en av er följare - är att det inte är läge för hjältemod eller falsk stolthet när antidepp skall sättas ut. “Skaffa starkaste medicinen och SOV dig igenom utsättningen”. Nu i veckan blev det mindre och mindre sömn för varje natt tills jag natten till fredagen vaknade klockan halv tre på morgonen utan att kunna sova om! Så utan någon som helst tvekan marscherade jag till apoteket och lyckades få ut en förpackning propavan innan stängningsdags. Hade ett uttag kvar på receptet, jag ej nyttjat sedan i somras. Då jag fick för mig att jag måste kunna “sova på naturlig väg” och “bara” använt melatonin och atarax för att kunna somna om efter klassiska halv-tre-uppvaknandet. Nu skiter jag i vilket. IDGF. Måste jag äta sömntabletter livet ut - må det vara hänt. Jag behöver SOVA! Det är icke förhandlingsbart. Kosta vad det kosta vill.

Gläds åt tårarna!

Utöver det har jag upptäckt, framför allt sista veckan, är förutom lite vanliga utsättningssymptom som yrsel, huvudvärk och ledvärk. Var att jag börjat gråta igen! Hurra! Under SSRI-perioden har jag endast gråtit när dammen bristerfullständigt och släpper lös all smärta livet fört med sig. Galet, snorigt, vrålhulkande. Från botten. Själens mörkaste hörn.

Nu kan jag ”trivselsnyfta” lite. Som när jag tittar på foton av mina fina barn - både nu och då. Lyssnar på två gamla vänner som blir sams i en podd. Ser hur snälla bybor och hjälpsamma djurrättsaktivister räddar utrotningshotade vild-grisar i Nya Guinea. Då kan det komma en tår eller två rullande utför kinden. För då känner jag mig som en människa igen…till skillnad från den stenade zombie jag i bästa fall är när jag befinner mig i antideppens luddiga vagga. Omtänksamt utrustad med krockkuddar av bomull mot otäcka omvärlden.

Med tårarna kommer även skrattet. Sista veckan har jag skrattat så jag vikt mig dubbel när tramsiga skämt flugit mellan mig och mina vardagsmänniskor. Och insett att det var länge sedan. Nu blir jag upprymd och exalterad på full volym över lyckade utfall, planer som går i lås, människor som inspirerar mig. Och absolut: blir fullkomligt, maximalt rosenrasande på andra som försöker förminska mig. Trycka ner mig. Förnedra mig. Jodå, de finns. Och nu får de jävlar i mig passa sig: hon-djävulen är tillbaka med nyvässade klor! Se upp för henne! Här kommer jag - rädde sig den som kan!

Foto: fineartamerica.com

Till skillnad från resten av patriarkatet ser jag inte en aggressiv, bestämd kvinna med pondus och hög röst som levererar sanningar om samtiden som ett problem. Det vet jag att ni inte gör heller. Jag ser henne som framtiden. Lösningen på människans destruktiva väg mot sin egen och hela jorden undergång. Den Arga Kvinnan står för förändring! Hållbarhet! Alla människors lika värde och kraft att bidra till sin egen och andras lycka. ”If you’re not angry you’re not paying attention!”

Jag har pendlat mellan att nyktert reflektera över och harmset böl-snyftat över mina medmänniskors kritik och avfärdande av mig och mina djupaste kärnvärderingar den sista tiden. ”Du passar inte in – ingen orkar med dig och din galenskap. Sitt ner, håll tyst och gör som vi säger!” …är omvärldens budskap till mig denna veckan.

Min nya, nakna känslomässiga hudlöshet har fått dessa illvilliga kulor att tränga rakt in i mig; där jag står helt utan pansar. Skoningslöst och smärtsamt. Jag inser att min SSRI-krockkudde är borta. Nu står jag i det jag byggt upp under åren med min skottsäkra skärm. Dags att möta den bistra verkligheten. Människor har tillåtits tala med mig på ett nedlåtande sätt, utan att jag – i deras ögon – reagerat negativt. Kanske? Det jag trott varit jag som ”iakttog, lyssnade, lärde och bidade min tid” har tydligen uppfattats som: ”hon är tuff och uppkäftig och gör alltid som hon själv vill utan hänsyn till andra”. Eller? Helt säker kan jag förstås inte vara.

De mothugg som sårar mig i dag är föreningar jag engagerat mig i på hemmaplan samt mitt företags redovisningsbyrå, faktiskt. De senare kan ställa till mycket problem i vardagen i synnerhet från årsskiftet och fram till nu ungefär. Eftersom när boksluten förmodas vara klara. Nu kan jag brottas med dem med vänsterhanden utan att det nämnvärt stör mitt fokus. Det här med att trotsa auktoriteter är lika naturligt för mig som att andas. Detta har jag gjort sen barnsben. Men men.

Jag är lika lite en ”normal” företagare som en ”normal” ensamstående mamma i de här frireligiösa småföretagarbygderna. Nej, jag känner inte att jag vill jobba 80 timmar i veckan och snåla undan varenda krona. Jag känner inte att jag måste skämmas för att jag är självbo-tjej med eget liv och låta Fina Vita Fruar gå först till buffébordet med böjt huvud mumlande: ”gå först du! Du är ju gift!” som min farmor berättade att folk sa på kalasen när hon var ung. Jag känner inte att jag måste göra en patologisk anpassning av mina värderingar: rättvisa framför allt!

Med den attityd jag levererar mina idéer och strategier för att störta patriarkatet och befria massorna blir jag ett problem. Ett problem alla vill skjuta ner fortare än kvickt. För någon blir jag ett hot mot kommunala bidrag till föreningens arbete. För en annan blir jag en upprorsmakare som predikar myteri mot ”the company whip”/partipiskan. För nästa blir jag någon som attackerar kapitalismen och säger NEJ till ”sug ut arbetarklassen” och JA till återhämtning, lyx och fjäsk samt viktigast: TID till mig och min personal. Varför vill alla bestämma över mig? Skall jag behöva gå i exil? Är det så här alla känner som känt sig tvingade att flytta från den lilla staden till den stora staden? Bara för att få vara sig själva. Leva sitt liv som de vill. I enlighet med sina värderingar och sin morala kompass?

Internationella Kvinnodagen - bara i Stockholm?

Snart är det internationella kvinnodagen. Får den uppmärksammas ute i byarna på landet också? I Värnamo är vi extra lyckligt lottade eftersom lokala Zontaföreningen – världsmästare i att boka fantastiska föreläsare (inför orange veckan i fjol kom Nina Rung) – bokat Simon Häggström, polis, författare och talesman mot prostitution och människohandel. Jag blev givetvis eld och lågor när jag hörde detta och plöjde alla hans fem böcker på ett par veckor. (”Lisa, du är så intensiv!” blä). Det var som att kasta bensin på elden. Lägg därtill att jag har vänner med erfarenhet av precis just denna utsatthet. Senaste tiden lärt mig oerhört mycket av att följa alla fantastiska konton mot prostitution på sociala medier. Samt i likhet med alla människorättsaktivister mår jag illa av den cyniskhet omvärlden – män och kvinnor – visar brottsoffren: kvinnor och barn som ”säljer sex” för att överleva. Männen = torskarna är de som äger problemet. Är bara dem som Bär skulden. De heterosexuella cis-männen är nyckeln till att STOPPA hela detta smutsiga slaveri. Låt sanningen skalla nu och för alltid: ”utan efterfrågan = ingen sexhandel”. Svenska män MÅSTE sluta köpa sex! Såväl på hemmaplan som utomlands. Så enkelt är det.

Självklart brast jag ut i en eldig debattartikel inför internationella kvinnodagen. Självklart nämnde jag lokala fall – bland annat den 60-årige företagare som begick betalda övergrepp på 18-åriga rumänskor i en hemlig lägenhet frun inte visste om. Självklart pekar jag ut männen som skyldiga. Vems fel är det annars?

Lika självklart satte Fina Vita Fruars klubb morgonkaffet i halsen och tackade bestämt NEJ…till att skriva under på en sån insändare. Gärna stödja saken i allmänhet men absolut inte skylta med sin egen smutsiga byk offentligt! ”Vi har minsann ingen prostitution här i Skenheliga Frireligiösa Småföretagar-staden”!

Jag blev arg, jag blev ledsen, jag kände mig oönskad, oviktig och värdelös. Full av hopplöshet. Är det ens någon idé att försöka? Måste man flytta till Stockholm för att ha en chans att få göra sin röst hörd? Att ens få vilja påverka? Är jämställdhetsarbete omöjligt i små kommuner ute i landet?

Släggan eller tiggarhanden?

När jag tröstat mig själv – och också fått en utsträckt olivkvist från en kvinna i civilsamhället – inser jag att än har jag mycket att lära om kommunalt förändringsarbete. Agenda 2030 står runt hörnet och kanske är detta en bra väg? Alla kommuner skall ju göra detta hållbarhetsarbete på något sätt. Jag kanske backar tillbaka in i skuggorna och bidar min tid. Jag får se. Klart är att alla mina känselspröt nu är vakna och vaksamma. Jag observerar och planerar strategier för när Min Tid kommer. Ingen skall dock missta sig på vad jag står för, vad mitt uppdrag är och att jag faktiskt också är människa: som kräver att bemötas med respekt och som bör ges ett visst förtroende. Baserat på mina goda insatser. Hur lång tid som än behövs. För jag vill aldrig sluta hoppas att vi alla faktiskt vill samma sak i grund och botten: att skapa ett jämställt samhälle fritt från våld. Svårt med pacifistiska medel. Gamla stadsmurar byggda av dammiga fördomar måste RIVAS MED SLÄGGA. Se Peabs nya reklam som vill locka tjejer till branschen. Den gillar vi! Den visar upp en härlig bild av jämställdhet som jag kan trösta mig med när jag inte får säga meningen: ”mäns våld mot kvinnor” högt utan att bli ”stämplad” – i mina ögon HEDRAD – med epitetet manshatare. MANSHATARE WOHOO! Aldrig kommer jag vara något annat. I själ och hjärta manshatere. I tid och evighet. Amen. Så var det med det. STICK HÄRIFRÅN PENIS!

”Kristus och kvinnan ertappad med äktenskapsbrott”. Oljemålning 1653 i klassicistisk stil av Nicolas Poussin (1594-1665). Finns i Louvren, Paris.

Jag och mina frireligiösa patriarkat-älskande grannar här hemma, faktiskt en gemensam bekant som var manshatare redan på sin tid: nämligen JESUS! Rätta mig om jag har fel: Umgicks han inte med ”samhällets utstötta”; dåtidens hemlösa och ”synderskor” (=prostituerade) kanske? Utmanade dåtidens makt-män i det romerska riket? Drev han inte ”månglarna” ut ur templet? De kapitalistiska män som tjänade pengar på ”skatt” samt försäljning av offerdjur för kyrkans räkning till de fattiga som ville besöka sin religiösa helgedom? Christianity.uk.com skriver att Jesus ständigt lär ha utmanat dåtidens patriarkat genom att bland annat behandlade kvinnor som jämlikar: exempelvis samtalet med den samariska kvinnan vid brunnen. Och när de höga prästerna krävde att ”äktenskapsbryterskan” skulle stenas till döds satte Jesus stopp med sin världsberömda fråga: "vem har rätt att kasta sten på henne (PÅ HENNE! skall det stå)?”. Notera att det i det här fallet endast var KVINNAN som skulle avrättas, den manlige äktenskapsbrytaren tillika medbrottslingen (sannolikt initiativtagare till brottet) gick helt fri. Nämns inte ens i bibeltexten. Ingen är intresserad av honom. “Han har inte gjort något fel!” Eller?

Så låt jämställdhetens vän och vår bortglömda feministiska förkämpe Jesus få sista ordet:

”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.”

Veckans kampsång:

THIS IS ME

The Greatest Showman Ensamble, Keala Settle, Kesha, Missy Elliott

I am not a stranger to the dark
Hide away, they say
'Cause we don't want your broken parts
I've learned to be ashamed of all my scars
Run away, they say
No one'll love you as you are

But I won't let them break me down to dust
I know that there's a place for us
For we are glorious

When the sharpest words wanna cut me down
I'm gonna send a flood, gonna drown 'em out
I am brave, I am bruised
I am who I'm meant to be, this is me
Look out 'cause here I come
And I'm marching on to the beat I drum
I'm not scared to be seen
I make no apologies, this is me

Oh-oh-oh-oh
Oh-oh-oh-oh
Oh-oh-oh-oh
Oh-oh-oh-oh
Oh-oh-oh, oh-oh-oh, oh-oh-oh, oh, oh

Another round of bullets hits my skin
Well, fire away 'cause today, I won't let the shame sink in
We are bursting through the barricades and
Reaching for the sun (we are warriors)
Yeah, that's what we've become (yeah, that's what we've become)

I won't let them break me down to dust
I know that there's a place for us
For we are glorious

When the sharpest words wanna cut me down
I'm gonna send a flood, gonna drown 'em out
I am brave, I am bruised
I am who I'm meant to be, this is me
Look out 'cause here I come
And I'm marching on to the beat I drum
I'm not scared to be seen
I make no apologies, this is me

Oh-oh-oh-oh
Oh-oh-oh-oh
Oh-oh-oh-oh
Oh-oh-oh-oh
Oh-oh-oh, oh-oh-oh, oh-oh-oh, oh, oh
This is me

and I know that I deserve your love
(Oh-oh-oh-oh) there's nothing I'm not worthy of
(Oh-oh-oh, oh-oh-oh, oh-oh-oh, oh, oh)
When the sharpest words wanna cut me down
I'm gonna send a flood, gonna drown 'em out
This is brave, this is bruised
This is who I'm meant to be, this is me

Look out 'cause here I come (look out 'cause here I come)
And I'm marching on to the beat I drum (marching on, marching, marching on)
I'm not scared to be seen
I make no apologies, this is me

When the sharpest words wanna cut me down
I'm gonna send a flood, gonna drown 'em out
I'm gonna send a flood
Gonna drown 'em out
Oh
This is me