Att lämna är livsfarligt
…för den våldsutsatta mamman. Hetta (patriarkala skit-)samhälle måste läxas upp ordentligt så att vi en gång för alla kan utradera falskflosklen “varför går hon inte” ur människornas sinnen. Ut och bort från rättssalar, socialkontor, polishus, media och runt fikabordet på jobbet ute i stugorna. Nöta detta om och om igen, tills det sitter. Kom igen! Vi VET bättre…
Iväg på kurs hann jag se dokumentären på Max om Caroline Crouch; 20 år gammal och mor till en 11-månder gammal flicka, Lydia, som mördades av sin 32-årige make Babis Anagnostopoulos 11 maj 2021. Varför? För att han kontrollerat, misshandlat och isolerat henne i det tysta sen förhållandets start när hon var 15 år (!) Och för att hon tillslut bestämt sig att lämna sin våldsamme make. Att säga till honom att hon skulle ta ut skilsmässa var det sista hon gjorde i livet. Samma natt ströp han henne till döds…
Caroline Crouchs sorliga - men alltför vanliga - historia var en jobbig påminnelse som landade i mitt knä utan att jag ens letade exempel. Hennes historia påminner om min. Med det stora undantaget att jag i dag lever och hon är död. Men gränsen däremellan är hårfin. Hon var 15 år när hennes 13 år äldre förövare valde ut och började uppvakta henne. Jag var 17 år när jag träffade den 25-årige man som skulle bli mina barns far. Den forensiske psykologen i max-dokumentärerna “Fake it”-serien pekar ut det avvikande och problematiska i att vuxna, äldre män - som i omgivningens ögons ter sig attraktiva med goda möjligheter att hitta jämnåriga kvinnliga partners - väljer ut unga tonåringar för sina romantiska relationer. Det finns ett tydligt maktövertag där som borde lysa upp alla varningslampor i oss. Caroline Crouch dog efter sex minuters strypning. Jag överlevde ett riktigt otäckt tillfälle av strypvåld (oklart hur många minuter det pågick?) för att förövaren släppte sitt grepp om min hals och backade undan. Troligen mycket tack vare närvaron av ett av våra hysteriskt gråtande barn som bad honom sluta. Dessas minnen är så hemska att jag mår illa. Samtidigt som jag är fast övertygad om att även min historia, liten i det stora sammanhanget, behöver berättas för att en förändring skall ske. Som allas våra historier behöver berättas.
Caroline Crouch, baby Lydia och mördaren Babis Anagnostopoulos . Han mördade även familjens hund när han stagade “inbrottet” som han först rapporterade in till myndigheterna när Caroline var död. Foto hämtat från www.thetimes.com men lär vara en privat instagrambild.
Caroline Crouch. Mig. Så många andras delningar. River upp det sår, som för alltid verkar sitta djupt i mitt hjärta, och fick det att börjar blöda igen. Jag förstår inte hur denna …”missinformation” och falska tal kan fortsätta leva kvar i samtalet mellan människor - till och med i rättsalar?! Eviga anklagelsen: “Varför lämnar hon inte?”. En iskall tallrik skuld extra kryddad med skambeläggandet: “faderns våld mot mor och barn är hennes eget fel. FÖR ATT HON STANNAR”. Inte ens jag själv kan värja mig. Jag accepterar konstigt nog att skulden är min. Att utsätta barn för att bevittna våld är - tack och lov - numer ett brott. Där våldsförövaren bär skulden i lagtext. Men i människors hjärtan? I mitt? Jag känner och kommer alltid känna och bära skuldens tunga kvarnsten runt halsen för att jag inte lämnade tidigare. För att jag inte skonade barnen från att hotas direkt eller se mamma bli misshandlad. Det tog år för mig att förstå det barnen sa till socialsekreterarna på familjerätten efter separationen: “det värsta var när pappa slog mamma”. Barnen uppskattade INTE att jag gick emellan dem och deras våldsutövande far när bråken flammade upp, drog åt mig elden… när Origial-Satan var på dåligt humör och blev hotfull mot barnen. Jag gjorde det för att skydda dem. Men gjorde saken bara värre. Och byggde på deras trauma… och så blev våldet för alltid en del av deras barndom. En skamfläck jag aldrig kan avlägsna för jag kan inte åka tillbaka i tiden och “göra om göra rätt”…
Skam och skuld
Trots vetskapen om att “lämna är livsfarligt” är jag tillbaka i skammen över att jag inte valde att permanent skydda barnen genom att flytta ut och bort från förövarens värld ordentligt. Snarare än att ställa mig emellan barnen och våldsamma pappan rent fysiskt i rummet i det gemensamma hemmet där och då… Det är en känsloreaktion som alltid på något sätt vinner över förnuftets röst. Men tillbaka i nuet blir mitt skärrade jag blir återigen lite lugnare av Karlssons ord om “det är dokumenterat att det är farligast för kvinnan då hon lämnar den våldsamme mannen”… i alla fall tillfälligt.
Frågan är då om skulden ÄR min? Och bara min? Jag känner ju också till samhällets klander mot den våldsutsatta mammans “oförmåga att skydda barnen” när mannen slår. Det kan vi läsa om varje dag. Socialtjänstens anklagande finger riktas mot alla mammor som “medger umgänge” med en våldsam pappa trots domstolspåbud och hot om böter och fråntagen vårdnad. Det omöjliga dubbelbudskapet. Drabbade kvinnor som får utstå spott och spe från sina egna föräldrar och släktingar med skamliga anklagelser: “hur kunde du dra in den här mannen i våra liv och utsätta OSS (barnen?) för det här!” Vänner, arbetskamrater och bekantas elaka skvaller och viskningar om “hon borde ha vetat bättre! Stackars barn - både våld OCH skilsmässa…” Allt detta gift som förstör de enskilda drabbades liv och på sikt också hela samhällskroppen.
Det är INTE mammas fel att pappa slår. Men i patriarkala heteronormativa kärnfamiljsdyrkande Sverige är motsatsen tydligen “helt rimliga” värderingar.
En bekräftelse på detta orättvisa skuldbeläggande - uttalat eller outtalat - finns i amerikanska lagen “failure to protect a child”. Rättsociologen Sofie Karlsson berättar i inslaget, avsnitt 88 i Mördarpodden, om att en frånsild kvinna blev dömd för mord när pappan mördade deras barn på sin umgängestid: trots att mamman befann sig i en helt annan delstat. Den amerikanska domstolen resonerade att: “hon borde ha vetat vad som skulle kunna hända” och ansågs alltså brutit mot lagen och sitt ansvar att skydda sitt barn. Vi skulle kunna översätta detta till svenska förhållanden: då hade Tintins mamma dömts för mord också. Som om den förlamande sorgen och förlusten inte är nog. Helt vansinnigt.
foto: .bhwlawfirm.com
“Failure to protect”
Nu vet vi ju sen gammalt att USA är ett katastrofalt jävla u-land tydligen helt avskalat mänskliga rättigheter. Utom för rika, vita, medelålders het-cis-män såklart. Sorgligt men sant. Ett bevis på detta är att Karlsson i poddavsnitten hänvisar till ytterligare ett amerikanskt rättsfall där en mamma, svårt drabbad av psykoser och psykisk sjukdom (känt och väldokumenterat sen lång tid), dränkte sina barn när pappan var hemma i en annan del av huset. I detta fall friades mannen från alla anklagelser med hänvisning till “hur skulle han veta att mamman var farlig för barnen?”. Han levde ju trots allt under samma tak 24/7. Obs Ironi! Patriarkatets dubbelmoral återigen.
Allt hänger ihop. Barn ÄR en viktig faktor till att mamman stannar hos den våldsutövande pappan. Även Caroline Crouch ändrade sitt beslut att lämna sin make första gången hon fattade beslutet. Varför? Hon blev gravid och tänkte om, ville inte att dotterns skulle växa upp utan två föräldrar. Ödets ironi ville annorlunda.
Trots att mamma någonstans är medveten om hotet mot hennes eget liv och de förödande skador och lidande det orsakar barnen som lever där: att dels tvingas bevittna misshandeln och fasan i upplevelsen “skall mamma dö nu?” Samt dels att behöva leva i det destruktiva familjehemmets ständiga skräck och spänning, alltid tassa på tå, försöka läsa av förövarens humör samt våldsamma pappans oförutsägbara, men alltid återkommande, raseriutbrott, våld och krutdurksexplosioner. Mamma vågar inte lämna - “vad skulle hända barnen om jag inte var här?” Den ständiga rädslan är det som hindrar oss. För även om vi får med oss barnen i flykten så finns inga garantier att en domstol säkrar att de får stanna hos oss i trygghet resten av sin barndom. Långt därifrån. Inte i det Heteronormativa-Kärnfamiljs-Pappan-dyrkande Sverige.
“Här kan jag skydda dem och vi är i alla fall tillsammans”. Är nummer ett. Men längre ner på listan finns som bekant gamla indoktrineringar om Den Goda Kärnfamiljen falskeligen utpekat som “den bästa grogrund för barn att växa upp i”: vilket forskningen bestrider, som jag tidigare skrivit om. Fördomar mot ensamstående mammor och den fattigdom som kan bli följden av en skilsmässa och separationen från det heteronormativa parförhållandets- och mannens rikedomar: också felaktigt.
Det som sker är en mental och fysisk utarmning och utmattning av den våldsutsatta mamman/kvinnan. Förlorad kraft, självkänsla och självförtroende, efter år av våld, kan göra att mamman helt enkelt känner att “jag orkar inte göra allt ensam!” Samt egna känslor, kärlek, hopp om förövaren - som en gång var en älskad make och far - och vår egen dröm om Den Lyckliga Familjen och Strålande Framtiden. Och hur är det med sunken-cost-falacy-reflexen? Exempelvis: “jag har lagt tio år på den här mannen, jag kan inte bara kasta bort allt jag investerat och erkänna förlusten”. Hur stor betydelse har det för vårt agerande? Dessutom är detta något som förövaren gärna använder i sin skam- och skuldmanipulation: “Vi har gått igenom så mycket tillsammans - det kan vi inte bara kasta bort! Det har alltid varit du och jag mot världen. Jag älskar dig, du är mitt livs stora kärlek och jag kan inte leva utan dig!”
Att lämna den våldsamme mannen är det svåraste som finns. Så guldmedalj och tusen guldstjärnor till dig, mig och alla oss som faktiskt har lyckats göra detta.
Veckans kampsång:
THE MORAL OF THE STORY
Ashe ft Niall Horan
So I never really knew you
God, I really tried to
Blindsided, addicted
Thought we could really do this
But really, I was foolish
Hindsight, it's obvious
Talking with my lawyer
She said, "Where'd you find this guy?"
I said, "Young people fall in love
With the wrong people sometimes"
Some mistakes get made
That's alright, that's okay
You can think that you're in love
When you're really just in pain
Some mistakes get made
That's alright, that's okay
In the end, it's better for me
That's the moral of the story, babe
It's funny how a memory turns into a bad dream
When running wild turns volatile
Remember how we painted our house
Just like my grandparents did
So romantic, but we fought the whole time
Should've seen the signs, yeah
Talking with my mother
She said, "Where'd you find this guy?"
Said, "Some people fall in love
With the wrong people sometimes"
Some mistakes get made
That's alright, that's okay
You can think that you're in love
When you're really just in pain
Some mistakes get made
That's alright, that's okay
In the end, it's better for me
That's the moral of the story, babe
They say it's better to have loved and lost
Than never to have loved at all
That could be a load of shit
But I just need to tell you all
Some mistakes get made
That's alright, that's okay
You can think that you're in love
When you're really just engaged
Some mistakes get made
That's alright, that's okay
In the end, it's better for me
That's the moral of the story
Some mistakes get made
That's alright, that's okay
You can think that you're in love
When you're really just in pain
Some mistakes get made
That's alright, that's okay
In the end, it's better for me
That's the moral of the story, babe